Ur Ashlee’s Dagbok. #1: April 2010

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

Börja #1.

Jag öppnade brevet och läste. 
Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. 

Jag kände mig skamsen. 
Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Att jag är adopterad är ingen hemlighet i min familj. Jag vet allt om hur Pastor Cummings hittade mig på kyrktrappan i Eden Park, min gamla hemstad i Georgia, när jag var en nyfödd liten baby.
Jag vet att min biologiska mor var jätteung (typ 15 eller nåt) när hon fick mig och hon var tvungen att lämna bort mig.
Men att nu läsa ett brev från min biologiska mor och mormor kändes jättekonstigt - lika konstigt som att kalla dem mamma och mormor - för mig är de ju inte det! De är främlingar!
Mamma Selma & pappa Matthew (och mina syskon) har alltid behandlat mig som jag är deras egen. Det känns verkligen så också. Jag tänker (nästan) aldrig på att jag är adopterad.

Jag undrar en sak: hur länge har de där människorna haft kontakt med mamma & pappa…?
Jag har anat att de har kontakt med personer från mitt förflutna och nu har jag fått det bekräftat.
Men varför har inte jag fått veta det?

I brevet står det att de där människorna vill träffa oss. Mig.
Varför vill de det?
Jag tror inte jag vill träffa dem. Det skulle kännas helkonstigt…

Nu måste jag sluta, mamma & pappa kommer hem snart och jag vill inte att de ska se att jag har hittat brevet.

Jag skriver snart igen.
// Ashlee
*

Besök i mörkret - del 2

*
Nej, Abbie, skärp dig nu! sa jag tyst till mig själv. Det är klart att det är Michael!
Och det var det. Han bar på en stor bag, en ryggsäck och flera kassar med inslagna paket.
Mika kastade sig i hans famn.
”Det är faktiskt inte jul förrän om fyra dagar, morbror Michael.” sa hon.
Michael flinade.
”Nej, jag vet, men det var ju det enda sättet att bli insläppt här.”
Han ställde sin packning i hallen. Sedan lyfte han upp Mika och kramade henne, sedan gav han mig en kram.
”Hur är det syrran? Sett gamla spöken?”
Den humoristiska tonen i Michaels röst var borta.
Han förstod varför jag hade tvekat att öppna dörren.
”Shhh.” viskade jag. ”Vi tar det sen.”
Jag nickade menande mot Mika.
”Okej.” sa Michael. Sedan log han igen. ”Finns nåt käk i det här gamla huset? Jag är vrålhungrig.”
Mika nickade.
”Vi ska göra smörgåsar innan allt i kylskåpet blir förstört! Kom, Morbror Michael!”
Hon drog ivrigt med sig sin morbror ut i köket.
Jag låste snabbt alla lås och reglar på ytterdörren, sedan följde jag med min bror och min dotter ut till köket.
*

Besök i mörkret

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

December, 2009

”Börja” #26. 

Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock. 

Då bultade det på dörren.

”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*

Solsken, korv & praliner

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #30.
En grillad med bröd och gurkmajonnäs, bad jag och i samma
stund nös han, rakt ut, över korvar och tillbehör.
Ska bli, snörvlade han.

”Mmm trevligt... extra allt.” muttrade jag.
Emilia rynkade på näsan och fnissade.
”Äckligt...!” viskade hon.
”Eller hur!” sa jag. ”Du mannen, jag tar ingen korv.”
Korvgubben såg snopen ut när Emilia och jag sprang därifrån.
”Merde...!” flämtade jag. ”Snorkorv liksom!”
”Fräscht, Dante!” tjöt Emilia. ”Slemmigt – men mättande!”
Vi skrattade högt och fick folk att glo på oss. Några såg irriterade ut.
”Små barn ska synas, men inte höras.” sa en gammal tant.
”Men Madame...” sa jag. ”man ska vara glad en sån här dag. Det är fredag och solen skiner. Le soleil! Härligt va!”
”Ja, ja, ja.” muttrade sura damen.
”Gå och köp lite praliner, eller vad damer nu äter," föreslog jag. "så känner ni er lite piggare.”
Damen tittade på mig som om jag var ett UFO.
”Praliner...?”
”Chocolat, Madame, chocolat. Très bon!”
Damen fnös.
Emilia log då sitt allra soligaste leende. Jag svär, mon ami, det kan smälta värsta vulkanen!
”Fredagsmys, damen! Det är jättehärligt!”
Nu, ärade läsare och läsarinna, hände något fantastiskt: damen log faktiskt!
”Jag kanske ska gå och köpa mig några karameller.” sa hon.
Emilia och jag gjorde tummen upp och sprang skrattande vidare.
*

Förnimmelse i mörkret

*

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #10.
När jag klev av bussen insåg jag att jag hade gått av för tidigt.
Det var mörkt och ödsligt.
Jag hade en känsla av att jag inte var ensam.

Jag hörde steg bakom mig och kastade en försiktig blick bakåt.
Jag såg en man i trettioårsåldern. Det fanns något i hans blick som fick min mage att knyta sig.
Nu gällde det att koma härifrån så fort som möjligt!
Jag gick lite fortare, det gjorde även min förföljare.
Snabbt gick jag över till andra sidan gatan. Men snart hörde jag stegen efter mig igen.
Oro bubblade i magen och i mitt huvud snurrade olika scenarion.
Vad som skulle hända när han fick tag i mig ville jag inte ens tänka på.
Han var alldeles nära nu. Om han sträckte ut handen skulle han kunna grabba tag i mig.
Med bultande hjärta och andan i halsen småsprang jag.
Nu var jag vid bron, snart inne i stan. Jag kunde slinka in en affär eller på en restaurang och söka skydd.
Då sprang jag in i någon. Jag skrek till och backade undan.

”Sophie, lugn, det är bara jag.”
Den lugna rösten var så bekant. Mjuk och trygg.
Lättad över att det inte var någon kumpan till förföljaren såg jag upp på killen. Sedan gav jag ifrån mig ännu ett litet skrik.
Men denna gången var ett lyckoskrik.
”Jack!”
”Det är jag det.” sa han och log. Han gav mig en kram. ”Kul att se dig igen, Sophie! Skrämde jag dig?”
”Va? Nej, men jag blev förföljd av en skum typ...”
Jag hörde hur min röst darrade.
”Åh Jack! Vilken tur att det var du!”
Jag kramade min barndomsvän länge.
”Men Sophie... du skakar ju...” sa Jack. ”Vet du vad, vi går och äter en bit mat, så får du värma dig. Och så kan vi snacka lite.”
Jag såg på honom. Han var precis lika snygg som jag mindes honom. Och nu kände jag hur mycket jag hade saknat honom.
”Det låter som en utmärkt plan.” log jag.
Han log tillbaka.
Vi gick in mot stan.
”Men nu måste du berätta vad du gör i stan, Jackie Cooper – du har ju inte varit hemma på flera år!”
”Lång historia.” sa Jack. ”Men jag ska berätta, när vi har fått lite mat i oss.”

Jag var så nyfiken! Jag ville höra allt om vad mitt livs kärlek hade haft för sig sedan han flyttade från stan.
*

Rekognosering

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor


”Börja” #21.
Nu när jag visste vem som bodde i huset gick jag förbi där
varje dag.
Ofta lånade jag med mig grannens hund.
Ingen misstänker en hundägare på promenad.
Så en dag gav det utdelning.

Det första jag lade märke till när hon kom ut ur huset var att hon var mycket mindre än vad jag hade föreställt mig.
Fan, hur gammal var hon egentligen...? Tretton? Fjorton?
Hon var helt klart ett par år yngre än de andra ligistglinen. Hon såg så oskyldig ut...
Men även små vandaler kan se ut som änglar, tänkte jag.

Ytterdörren öppnades igen, en liten grabb klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom ut på verandan. Han halvsprang fram till tjejen.
”Vi ska faktiskt gå tillsammans till skolan...!” flämtade han.
”Då får du väl skynda dig.” svarade tjejen.
Men sedan log hon brett och väntade in grabben, förmodligen hennes lillebror.
Hon lade armen om hans axlar och sade något som han skrattade åt.
När de gick förbi mig drog hunden i kopplet. Han ville hälsa på ungarna.
”Får man klappa den?” frågade grabben.
”Gå inte fram till främmande hundar.” sa tjejen, som förmodligen var hans syster.
”Men han är säkert snäll!” sa grabben.
”Det spelar ingen roll.” sa tjejen med en liten suck.
Sedan tillade hon i en bestämd, menande ton:
”Dessutom kommer du få en massa hundhår på dig...”
Grabben suckade.
”Visst ja...”
Han såg upp på sin syrra.
”Varför måste du vara allergisk?”
Tjejen flinade.
”För att du inte ska få nån hund fattar du väl?”
Grabben skrattade.
”Kul, verkligen kul.”
Tjejen såg upp på mig. Hon var söt och hade väldigt vackra ögon, havsgröna, som var inramade av täta, svarta ögonfransar.
Hon gav mig nu en väldigt granskande blick. Det såg ut som om hon försökte memorera mig utseende.
Jag log mot henne i ett försök att se vänlig ut.
Hon fick en liten rynka mellan ögonbrynen.
Fan, anade hon oråd nu...? Inte bra.
”Fin hund.” sa grabben. ”Vad heter den?”
Jag rycktes ur mina funderingar.
”Eh... han heter Napoleon.”
Grabben log stort.
”Napoleon? Coolt namn!”
Tjejen drog i hans arm.
”Kom nu, annars missar vi bussen.”
Ungarna gick mot skolbussen.
”Hej då Napoleon!” ropade grabben och vinkade.
Tjejen vände sig om medan de gick och gav mig en sista misstänksam blick.
Jag gillade inte alls att hon tittade på mig sådär.
Hon fick inte lägga mitt utseende på minnet.
*

Heartbreak Radio - kapitel 1

*
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #34. 

Jag hade tagit ett tidigare plan och tänkte överraska henne.
Snubblade över skorna i hallen, storlek 45. 

De var definitivt för stora för henne.

Jag hörde ljud inifrån sovrummet. För ett kort ögonblick trodde jag att det var TV:n, men sedan hörde jag att det var Valerie som pratade med någon.
Sedan, ett bullrande skratt.
Det var inte svårt att fatta att skrattet tillhörde 45:orna i hallen.

Nästa vecka skulle Valerie och jag fira att vi varit tillsammans i ett år.
Nu var mitt första seriösa förhållande över.
Allt vi haft tillsammans hade hon bara kastat iväg - som om det inte varit värt någonting!
Jag öppnade ytterdörren och smällde igen den hårt.
45:ornas bullerskratt tystnade och sedan hörde jag Valerie nästan viska:
”Oh my God…! Jack…”
När jag hörde min före detta flickväns nakna fötter springa över parkettgolvet lämnade jag lägenheten.

I morgon, när hon är på jobbet, tänker jag gå dit och hämta mina saker.
Kanske jag ska skriva en liten söt lapp åt henne och lägga den på köksbordet?

Tack för den här tiden, Val.
Dra åt helvete.
Puss & kram
// Jack

*

Telefonsamtalet

November 2009
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

***
”Börja” #11. 


***
Telefonen ringde för tredje gången på fem minuter. 

Jag gav upp, jag måste svara. 

Jag famlade i mörkret, lyfte luren och lyssnade.


Jag var så nyvaken att jag inte riktigt kunde ta in vad personen i andra änden sagt.
Jag bad kvinnan upprepa.
När samtalet var över var jag så skakig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Jag vände mig om i sängen för att väcka Krister, men så insåg jag att han redan åkt till jobbet.
Jag suckade.
Jag kände att jag var tvungen att prata med någon, annars skulle jag explodera!
Frida ville jag inte väcka så här tidigt, hon var ledig från skolan och behövde sova.
Jag tog upp luren igen och slog min brors nummer.


Johan Simonsson svarade snabbt.
”Hej Helena! Nej, ingen fara vi har precis gjort oss klara här. Jag ska skjutsa Leni till skolan och sen ska jag till jobbet. Hur är det med er då?”
Johan lyssnade ett tag på sin syster.
Leni stod bredvid och undrade vad de pratade om.
När Johan lade på luren såg Leni frågande och oroligt på honom.
”Vad ville Helena? Har det hänt något?”
Till hennes lättnad log Johan.
”Ja, det har hänt saker, men inget tråkigt. Helena fick precis ett roligt besked.”
”Meh! Berätta innan jag blir galen!” sa Leni.
Johan skrattade.
”Grattis får jag väl säga. Tony och Colette har nu officiellt blivit dina nya kusiner!”
Leni skrek av glädje!
***

Ny modetrend i Delphi, CA…?

***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #29

***
När jag såg mig i spegeln förstod jag. 

Alla leende människor jag hade mött på väg till jobbet. 

De hade i själva verket hållit sig för skratt.

"Jag vet att det är nittonhundrasjuttio nu, Rebecca, men det där är väl lite väl groovy," flinade min jobbarkompis och klasskamrat Steve.
"Håll truten Steve!"
Jag boxade lätt till honom på armen.
Sedan vände jag mig mot min spegelbild igen.
Rebecca McKenzie, sa jag bestämt till mig själv. När man ska gå ut kan det vara bra att ta ur papiljotterna ur håret först!


Hemma höll de på att skratta ihjäl sig när jag vid middagen berättade om mitt lilla misstag.
"Tänk om du går till skolan och jobbet i pyjamas i morgon!" fnissade Ryan.
"Passa dig…" varnade jag.
Men min lillebror bara skrattade.
"Kan du inte gå dit med både pyjamas och hårrullar!"

(Visst är småbröder helt underbara och gulliga…?)
***

Den lille tjuven

23 december 2008


En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #22



Dan före julafton. Jag var sent ute som vanligt, men nu hade
jag handlat färdigt. 
Alla matpåsar var nerklämda i kundvagnen.
Niohundrasjuttiotreochfemtio, sa kassörskan och jag fumlade i
väskan efter plånboken. 

Den var borta. Väck.

Jag blev alldeles svettig.
Hur skulle jag nu kunna betala för allting?
Och en ännu viktigare fråga: vem hade tagit plånboken?
Det kändes så obehagligt att någon hade rotat i min väska.
”Någon har tagit min plånbok.” sa jag. ”Jag måste ringa min man och be honom komma ner med pengar. Kan jag låta vagnen stå kvar här?”
Kvinnan i kassan log.
”Självklart.” sa hon.
Mannen bakom mig klappade mig på axeln.
”Jag hoppas det ordnar sig med plånboken.”
”Tack.” sa jag, nästan gråtfärdig.
Jag lät kunderna bakom mig gå före och placerade sedan min vagn nära kassan, så att den inte skulle stå i vägen för någon.
Sedan gick jag ut ur butiken och slog mig ner på en av träbänkarna mittemot kassorna.
Jag skulle just ta upp mobilen för att be Göran eller Linus komma ner med pengar, när det hördes ett himla liv, skrik och bråk, en bit från ICA-butiken.
Jag gick dit för att se vad som hände.

En av köpcentrets vakter höll i en liten smutsig pojke i 10-12-års-åldern.
”Ge hit varorna du har snott, din lille tjuv!” sa vakten.
”Släpp pojken, du gör honom illa!” hördes en arg stämma.
Jag såg förvånat på Johan, min ex-make och min dotters far.
Johan såg på mig.
”Malena! Hej. Vad har hänt? Du ser alldeles knäckt ut.”
”Jag skulle precis handla, men någon har stulit min plånbok.” sa jag.
Den lille pojken som vakten höll hårt i började gråta.
Stora tårar gjorde det lortiga ansiktet randigt.
Han stack in handen innanför jackan och drog fram min plånbok.
Vakten slet plånboken ur pojkens hand och gav den till mig.
”Förlåt!” snyftade barnet skamset.
”Släpp pojken nu.” upprepade Johan.
”Han är ju en brottsling.” sa vakten tjurigt envist.
Johan höll upp sin polisbricka.
”Släpp barnet innan jag anmäler dig för övervåld!” röt Johan.
Vakten släppte pojken.

”Han måste följa med till kontoret.” sa vakten och spände blicken i Johan.
”Självklart.” sa Johan.
Han vände sig till barnet.
”Jag följer med dig och vakten till kontoret, så får vi ringa dina föräldrar eller andra förmyndare.”
”Jag har inga föräldrar!” snyftade pojken.
”Vem bor du hos då?” frågade jag.
”Ingen. Jag har bott i fosterfamilj, men just nu är jag hemlös. Jag har rymt."
Barnet såg på mig.
"Förlåt att tog dina pengar, men jag ville bara köpa något att äta!”
Jag sa att han var förlåten. Han hade ju lämnat tillbaka plånboken och bett om ursäkt.
”Du stal ju i leksaksaffären också!” röt vakten.
”Till min fostersyster!” snörvlade pojken. ”Hon får inga julklappar och jag ville så gärna ge henne nåt! Hon är den enda jag har!”
Han sjönk ner på köpcentrets stengolv och slog händerna för ansiktet.
”Jag hamnar i helvetet!” grät han.

Johan satte sig på huk intill pojken.
”Inte hamnar du i helvetet.” sa han lugnande. ”Nu ska du få följa med mig till polisstationen, så ska jag se till att du får rena kläder och nåt äta. Och du måste få nånstans att sova i natt.”
”Inte DIT!” skrek pojken. ”Jag vill inte tillbaka till fosterfamiljen! Hellre dör jag!”
Skräcken och paniken i hans lilla ansikte och röst fick mig att må illa.
Vad hade den här lille stackaren varit med om?
Jag såg på Johan att han reagerade som jag.
”Det ordnar sig grabben.” sa Johan. ”Vi ska nog hitta en bra plats åt dig, var inte orolig.”
De reste sig och gick mot utgången.

Jag såg mot dem ända till de försvann ut i decembermörkret.
Sedan skyndade jag mig tillbaka till ICA och betalade mina varor.
Nu ville jag bara hem och krama mina barn.
***

Onda aningar

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #32

Doktorn tar emot nu, sa sköterskan och jag klev in.

Han tittade upp från skrivbordet och när han såg mig smålog han.
Såååå, vi ses igen, skrattade han och jag ville bara vända på
klacken och springa därifrån.

Han tog fram ett otäckt instrument som jag inte vet (eller vill veta) namnet på.
”Det kommer nog göra lite ont.” flinade han. ”Men det är bara att bita ihop, grabben.”
Jag undrade försiktigt - och nervöst - om jag inte skulle sövas, eller åtminstone bedövas.
Nej, operationen skulle bara ta för lång tid då, svarade han.
Jag förstår inte vad han höll på med…
Jag skulle inte opereras!
Han bara skrattade när jag protesterade.
Hans sköterska klädde av mig och jag blev fastspänd på båren.
”Det hjälper inte att du skriker.” sa sköterskan. ”Det är ändå ingen som kommer att höra dig.”

Men jag skrek ändå.
Någon på sjukhuset måste väl höra mig!
Jag blundade, för ville inte se vad som skulle hända.
Och jag skrek ännu högre när någon plötsligt tog tag i mig.
Jag försökte slita bort händerna från min kropp.

”Ryan, titta på mig.”
”Nej! Jag vill inte! Släpp mig!”
”Ryan, titta på mig!”
Jag öppnade sakta ögonen.
Det var inte den otäcka doktorn och hans sköterska jag tittade upp på - det var mamma!
Och jag låg inte på en kall bår, utan hemma i min trygga, varma säng.
”Du hade en mardröm, älskling.” sa mamma och kramade om mig.
”Varför drömmer jag alltid så verkliga, konstiga drömmar…?” mumlade jag.
”Du har nog livlig fantasi.” sa mamma. ”Och ibland kan våra rädslor förvandlas till mardrömmar.”
Hon hade rätt som vanligt. Hon är klok, min mamma.
”Jag tar en dusch.” sa jag.
Den äckliga drömmen hade gjort mig alldeles svettig.
”Gör det du.” sa mamma. ”Jag gör frukost under tiden, så åker vi sen.”
”Åker? Vart ska vi åka?”
”Sjukhuset.” sa mamma.
Jag stirrade på på henne.
”Sjukhuset...?!”
”Ja, de ska ta bort stygnen och kolla ditt blindtarmsärr idag.”

Jag var tvungen att bita mig hårt i kinden för att hindra mig själv från att skrika högt igen.

Trolltyg & barnvagnar…

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #37

Visst är han världens finaste, sa hon. 


Jag sneglade ner i barnvagnen och tänkte att jag gör säkrast i att hålla tyst. 


Visst är han? sa hon igen, men den här gången var det en annan ton
i rösten. 


Hennes blick var vass och hon krävde ett svar.

Ja… vad skulle jag säga?
Ni vet de där 80- och 90-tals-filmerna om Gremlins...? Minns ni dem?
Ok. Tänk er de elaka, de där fula varelserna.
Ser ni dem framför er? Bra, då hajar ni.
Gremlinsarna framstår som riktiga snyggingar om man jämför dem med saken… förlåt… ungen... i barnvagnen.

(Ungen som hon påstod var världens finaste!)
”Jag vill se!” Melwin ställde sig på tå för att få en glimt av… ungen.
Jag föste min 5-årige lillebror framför mig.
”Vi ska gå hem nu, Melwin."

"Men Leni, jag vill titta!" gnällde Melwin.

"Nej, vi måste gå, mamma väntar.”

Vaddå...? Lite ansvar måste man faktiskt ta om man är storasyster.

Jag kan inte låta lille Melwin få mardrömmar för resten av

sitt liv, bara för att han vill kika ner i en barnvagn och titta på

en Gremlin...

När spärren släpper...

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #13


Solens strålar fick det att gnistra i lacken. 


Jag kunde inte låta bli att stryka handen över huven. 


Det brände till och någon ropade bakom mig: 


”Vad fan gör du?”

Jag ryckte till när jag hörde den arga rösten.
Min farbror Walter kunde verkligen tappa humöret fort.
Folk säger alltid att min pappa är så trevlig, hygglig och hjälpsam,

och det är han verkligen.

Men pappas bror är raka motsatsen.

Han är rå och oförskämd. Skriker åt folk för ingenting.
Ibland blir jag faktiskt rädd för farbror Walter.

Jag tog snabbt bort handen från hans bil.
”Vad fan gör du, frågade jag!” röt farbror Walter.
Han tog tag om mina överarmar och höll hårt i mig.
”Jag… jag tittade bara på bilen." stammade jag. "Jag gjorde ingenting…”
”Du ska ge fan i andras grejer! Är det förstått?”
Farbror Walter började skaka mig.

”Släpp honom!”
Pappa sprang mot oss och slet bort mig från farbror Walter.
”Han är för fan bara en grabb, han menade ingeting illa!” fräste pappa.
”Han ska ge fan i andras grejer!” muttrade farbror Walter.
Sedan satte han sig i sin kära bil och åkte iväg med en rivstart.

Pappa höll om mig.
”Är du okej, pojken min?” frågade han oroligt.
”Ja, jag är okej,” svarade jag.
Fast jag skakade okontrollerat.
Jag svalde gråten och sprang in i huset.
Pappa skyndade efter mig.
Han berättade för mamma vad som hade hänt.
När mamma drog upp ena ärmen på min T-shirt och undersökte armen,

hade farbror Walters avtryck redan börjat framträda; i form av ilskna, mörka blåmärken.
”Jag ska anmäla honom för misshandel!” skrek pappa.
Mamma försökte lugna honom.
”Tycker du inte att vi ska anmäla honom, Kate? Va?"

"Jo, det tycker jag, David. Lugna ner dig nu."

Mamma kramade om pappa och sedan mig.

När jag gick ut från köket, hörde jag pappa säga:

"Ryan är ju för fan bara ett barn - en fjortonårig grabb!”

SkrivPuff: Utmaning 181 - 30 juni

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

"Han är inte farlig", sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet.

"Bara väldigt social", försäkrade han och djuret morrade. 


Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. 


Det vore inte bra, inte bra alls.

Hundmannen frågade vad jag hade i väskan.
Jag svarade snabbt att det var badkläder.
”Badkläder? Så här års?” skrattade Hundmannen.
Det lät nedlåtande.
”Inomhus. Man kan bada inomhus.” svarade jag.
Hunden slet sig plötsligt och kastade sig över mig.
Jag föll och landade hårt och smärtsamt på perrongen.
”Oj då. Hur gick det grabben?” frågade Hundmannen.
Jag svarade inte.
Hunden morrade och började slita i väskan med tänderna.
Nej!
Det blev en stor reva i tyget.
Jag såg till min fasa att innehållet i väskan nu föll ut på den grusiga tågperrongen.
Folk stannade och stirrade på föremålet.
De gapade, slog handen för munnen, såg illamående ut.
”Åh... Herregud…” stönade någon.
”Vad i helvete?!” utbrast Hundmannen.
En kvinna tittade närmare på föremålet, som för att försäkra sig om att hon såg rätt.
”Är det en…?” viskade hon.
Jag tittade ner - fast jag visste ju vad det var.
Handen låg där intill mig.
Den stora, sträva högernäven.
”Han kan aldrig slå mer nu!” snyftade jag.


*