När spärren släpper...

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #13


Solens strålar fick det att gnistra i lacken. 


Jag kunde inte låta bli att stryka handen över huven. 


Det brände till och någon ropade bakom mig: 


”Vad fan gör du?”

Jag ryckte till när jag hörde den arga rösten.
Min farbror Walter kunde verkligen tappa humöret fort.
Folk säger alltid att min pappa är så trevlig, hygglig och hjälpsam,

och det är han verkligen.

Men pappas bror är raka motsatsen.

Han är rå och oförskämd. Skriker åt folk för ingenting.
Ibland blir jag faktiskt rädd för farbror Walter.

Jag tog snabbt bort handen från hans bil.
”Vad fan gör du, frågade jag!” röt farbror Walter.
Han tog tag om mina överarmar och höll hårt i mig.
”Jag… jag tittade bara på bilen." stammade jag. "Jag gjorde ingenting…”
”Du ska ge fan i andras grejer! Är det förstått?”
Farbror Walter började skaka mig.

”Släpp honom!”
Pappa sprang mot oss och slet bort mig från farbror Walter.
”Han är för fan bara en grabb, han menade ingeting illa!” fräste pappa.
”Han ska ge fan i andras grejer!” muttrade farbror Walter.
Sedan satte han sig i sin kära bil och åkte iväg med en rivstart.

Pappa höll om mig.
”Är du okej, pojken min?” frågade han oroligt.
”Ja, jag är okej,” svarade jag.
Fast jag skakade okontrollerat.
Jag svalde gråten och sprang in i huset.
Pappa skyndade efter mig.
Han berättade för mamma vad som hade hänt.
När mamma drog upp ena ärmen på min T-shirt och undersökte armen,

hade farbror Walters avtryck redan börjat framträda; i form av ilskna, mörka blåmärken.
”Jag ska anmäla honom för misshandel!” skrek pappa.
Mamma försökte lugna honom.
”Tycker du inte att vi ska anmäla honom, Kate? Va?"

"Jo, det tycker jag, David. Lugna ner dig nu."

Mamma kramade om pappa och sedan mig.

När jag gick ut från köket, hörde jag pappa säga:

"Ryan är ju för fan bara ett barn - en fjortonårig grabb!”