De väntade på att några andra kompisar skulle komma dit. Tillsammans skulle de gå ut och äta och sedan gå på bio.
Medan de väntade tittade de lite i familjens bokhylla. Hade de några intressanta titlar?
Leni stelnade till när hon såg att varenda titel hade nazistisk anknytning.
I glasskåpet intill bokhyllan låg nazi-medaljer och en hakkorsarmbindel.
”Vad fan är det här för familj…?!” flämtade Cecilie.
De hörde att Albert kom tillbaka från köket.
”Kommer ni?” ropade han från sitt rum. ”Jag har hämtat Cola till oss! Mitt rum är det andra till vänster!”
Cecilie och Leni gick för att säga till honom att de tänkte gå hem.
När de kom in i hans rum fick de ännu en chock.
På en av väggarna satt en affisch i gigantiskt format - föreställande
Adolf Hitler!
Och på insidan av dörren satt klistermärken med hakkors och nazistiska slagord.
Fotografierna på väggarna föreställde några av de grymmaste;
Amon Goeth, Himmler, Göring, Mengele.
Leni kände hur världen snurrade, alldeles för fort.
Albert log brett.
”Min farfar kände dem. Han träffade dem flera gånger.” sa han stolt. Leendet blev ännu bredare. ”Coolt va?”
Då slog det Cecilie hur Albert hade fått sitt namn!
Hon hade inte tänkt på det förut. Men nu, när de stod i denna lägenhet, som utan svårigheter kunde konkurrera med ett nazi-museum, var det glasklart vem som var hans namne: Albert Speer!
Leni blev allt blekare för varje sekund.
Kallsvetten trängde fram och hon mådde illa.
Cecilie lade en arm om hennes axlar och ledde ut henne i hallen.
”Vart ska ni?” frågade Albert förvånat.
"Ska ni gå?"
”Leni mår inte bra.” sa Cecilie. ”Det är… astma! Vi måste till en läkare!”
I själva verket var det Cecilie som hade astma, men hon tyckte att sjukdom var en bra ursäkt för att kunna komma därifrån fort.
Leni var tacksam för att hennes vän kom på en ursäkt så snabbt.
Flickorna sprang nedför alla trapporna från fjärde våningen.
Andfådda, chockade och äcklade kom de ut på gatan.
När de rundade gaveln på hyreshuset tvingades Lenis obehag upp.
Efteråt sjönk hon ner på trottoarkanten och började gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar