Raseri - del 2

När Ryan vaknade tittade han upp i ett vänligt, främmande ansikte.
”Håll ut grabben, vi ska hjälpa dig.”
Försiktigt drog mannen ut pojken ut bilen och lade honom försiktigt på en filt på marken.
Han var livrädd att han kunde skada pojken mer.
Pojken blödde ur ett jack i pannan och det forsade blod ur hans näsa.
”Rör dig inte.” sa han till pojken. ”Din nacke kan ha skadats. Okej?”
”Okej.” svarade pojken.
”Bra, grabben. Allt kommer att bli bra, okej? Min bror är borta på bensinstationen och ringer efter en ambulans nu.”
”Vad heter du vännen?” frågade en kvinna.
”Ryan.”
Kvinnan satte sig ned och höll i Ryans huvud, så att han inte skulle råka röra på huvudet.
”Ryan, det kommer säkert att bli bra med din pappa också, var inte orolig.”
”Inte min pappa.” sa Ryan med avsmak i rösten.

En bil stannade vid olycksplatsen och en mörkhårig kvinna klev ur.
När Maggie Watson såg pojken på marken rusade hon fram till honom.
”Åh… Ryan! Herregud!”
”Känner du honom?” frågade mannen.
”Om jag gör!” sa Maggie. ”Jag har känt honom i hela hans liv. Vi är grannar. Jag kände igen hans farbrors bil – och sedan såg jag att Ryan låg här.”
Maggie sjönk ner bredvid pojken.
”Tant Maggie, är det du…?”
”Ja, älsklingen, det är jag.” Maggie tog hans hand och höll den i sin.
Ryan kände sig lättad över att höra Maggies mjuka, lugna röst.

”Ambulansen borde komma vilken sekund som helst nu.” sa mannen.
Han hade rätt: i nästa sekund hördes sirener från både amulans och polisbil.
Ambulansmännen lade Ryan på en bår.
”Var gör det ont?” frågade en av dem.
”Huvudet.” svarade Ryan. ”Och här.”
Han pekade på näsan och sedan på bröstkorgen.
”Jag följer med Ryan.” sa Maggie.
”Bra,” sade en av ambulansmännen och log varmt. ”Då får han lite trygghet.”
Maggie vände sig till poliserna.
”Men, kan jag lämna min bil här?”
En av poliserna log.
”Min kollega här kan köra den till sjukhuset, så behöver du inte tänka på den.”
”Åh, tack snälla!” sa Maggie, full av tacksamhet.
Hon fick nästan lust att krama poliserna.