Officer Franklin hade varit jätteschysst. De hade ätit glass och pratat om piren och fästningen.
Det kändes som om den starka, men ändå sköna, vinden ute på piren hade sköljt bort alla skavande, onda känslor.
För ett tag fick han glömma allt det hemska.
Nu var det kväll och han satt mellan Sunshine och Maureen på muren vid den gamla fästningen och såg solen gå ner.
”Det här är så vackert!” suckade Maureen.
”Vilket då?” frågade Ryan frånvarande.
”Du, min sötnos.” svarade Maureen och kittlade honom i nacken.
”Äh… lägg av!” sa Ryan knuffade till Maureen.
Sunshine och Maureen fnissade.
Det var ganska mörkt ute nu, men de visste att han rodnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar