Skrivpuff - 3 augusti 2011

Skriv om att byta kanal.

Ocean Beach, California. 1958.

"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.

När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"

Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.

Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."

Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."

Ocean Beach Memories #13

Storasyster Rebecca minns:

När Ryan var riktigt liten hade han väldigt lockigt hår, stora mjuka skruvlockar (sååå söt!).
En dag när han var 2 år var mamma och jag på stan med Ryan. Då kom en dam fram till oss och sa:
"Men Gud vilken söt liten flicka!" 
(Till Ryan! Haha)
Ryan gav damen en bestämd blick och sa:
"'Usäkta' mej, jag inte flicka, jag är Ryan!"

Han är rolig, min lilla bror!
Och han brukar ha svar på tal, häromdagen var det någon som frågade honom:
"Är du säker på att du är fjorton år..? Du är ju så liten."
En ganska okänslig fråga, tycker jag...
Men Ryan tar det alltid så bra när någon påpekar att han är liten för sin ålder.
Nu log han sitt urcharmiga leende och svarade:
"Fjorton och ett halvt. Och jag kanske har krympt i tvätten."


Personen som ställt frågan blev ganska mållös... Haha!
Och Ryan tyckte frågan Är du säker på att du är fjorton år..? var en ganska dum fråga.
"Jag tror faktiskt att jag vet hur gammal jag är..." sa Ryan till mig senare.


Ryan är verkligen en underbar lillebror. You gotta love him!

// Rebecca

SkrivPuff: Utmaning 2011:112 - 24 april

Skriv om panik.

Ocean Beach, CA. 1963

Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.

Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.

SkrivPuff: Utmaning 2011:30 - 30 januari

Skriv om rynkor.

Esther McKenzie granskade sin spegelbild och gav den en ogillande blick.
”Usch vad rynkig jag har blivit… jag ser ut som en skruttig, uråldrig sköldpadda.”
5-årige Ryan skyndade sig fram till sin farmor. Han kramade henne och klappade henne mjukt på kinden.
”Var inte ledsen, farmor. Vet du, det gör inget, jag gillar sköldpaddor.”

Ocean Beach Memories #12

Ocean Beach, 1961.

Kate höll på att baka kanelbullar med Rebecca och Ryan.
9-åriga Rebecca älskade att baka.
5-årige Ryan var inte lika förtjust i det. Baka bullar var jobbigare än han trott att det skulle vara.
Han var alldeles kladdig av deg och försökte ta bort den från händerna.
"Det här är bara geggigt." suckade han.
"Du får ta lite mer mjöl." sa Rebecca. "Här."
Hon strödde lite mjöl över degen.
"Nu ska du rulla degen, som en lång orm och sen rullar man ormen till en fin bulle." förklarade hon för sin lillebror. "Förstår du?"
Ryan nickade.
Han kämpade länge med att få till en en fin bulle av sin "orm".
Kate såg på sin lille son och småskrattade.
"Går det bra, lilla gubben?"
Ryan skakade på huvudet och suckade uppgivet.
"Nääää...! Den vill inte bli bulle!"
Rebecca fnissade.
"Jo Ryan, du är ju jätteduktig på att göra bullar, dom blir jättefina."
Men Ryan hade tröttnat på sin deg som inte ville bli bulle. Han hoppade ner från stolen.
"Jag går nu."
Kate stoppade honom innan han sprang iväg. Hon hjälpte honom att tvätta bort deg och mjöl från händerna.
"Men Ryan, ska du verkligen inte baka mer då?" frågade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Nä. Jag kommer och äter bullarna sen istället."
Och med de orden sprang han iväg.
*

Ocean Beach Memories #11 - del 3

*
Jag övade ofta på en fiol från skolans orkester och längtade till jul.
Tänk vad glad jag var fem veckor senare när jag fick min alldeles egna fiol!
Jag spelade för familjen och släkten. (Som tur var lät det bra! Haha!)
Och lille Ryan fick sin ”lilofon”. Han började att spela tillsammans med mig.
”Nu är vi nästan en orkester, Ryan.” sa jag glatt.
”Jaaaa!” sa Ryan glatt. ”En orkester!”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på mamma och frågade:
”Vad är en orkester?”
Mamma förklarade att en orkester är en grupp människor som spelar instrument.
”Jaha!” sa Ryan. ”Becki och jag är liten orkester. Med ‘biolin’ och ‘lilofon’!”

I familjen har vi sedan dess använt Ryans egna ord för violin och xylofon, även långt efter Ryan hade lärt sig instrumentens rätta namn.
”Biolin” och ”Lilofon” låter mycket gulligare, tycker jag.
Jag tror Ryan var ungefär sex år gammal när pappa en dag sa ”Biolin” på skoj. Ryan såg då på honom och sa:
”Pappa… det heter faktiskt violin.”
*

Ocean Beach Memories #11 - del 2

*
Mamma frågade om han ville ha en flöjt, men då hade Ryan redan fått syn på ett annat instrument - en Xylofon.
Han slog på de färgglada plattorna med klubban - en pinne med en gummikula.
”Jag spelar musik!” sa han glädjestrålande. ”Jag är så duktig!”

När vi lämnade musikaffären hade jag valt mitt instrument. Det blev fiol.
Vi köpte ingen nu, men jag var inte ledsen för det, för jag var ganska säker på att jag skulle få en i julklapp. Mamma och pappa var glada över att jag ville spela ett instrument.
Ryan skulle säkert få en Xylofon.
Jag såg att han blev lite besviken över att han inte fick en nu, men han grät eller gnällde inte. Vilken duktig liten kille, va?
Han kanske också kände på sig att han skulle få en ”lilofon” i julklapp.
*

Ocean Beach Memories #11 - del 1

*
Rebecca berättar:

Jag började tidigt i livet att intressera mig för musik. I skolan fick vi ofta spela instrument och jag drömde om att få ett alldeles eget instrument en dag.
En dag när jag var 8 år tog pappa och mamma med mig till en musikaffär så att jag skulle få titta på några instrument och välja det jag tyckte bäst om.
Jag blev alldeles lyrisk - tänk om jag skulle få ett i julklapp!

Vi gick runt i musikaffären länge. Jag tittade och provade flera instrument och det var ganska svårt att välja.
Piano ville jag inte ha. Jag tyckte om att spela piano, men spela kunde jag göra hos farmor och farfar.
Flöjt verkade tråkigt, så det ville jag inte heller ha.
Ryan, som var 4 år, tittade förundrad på flöjten.
”Vad är det för pinne?” undrade han.
”Det är ingen pinne, det är en flöjt.” sa jag och fnissade.
Jag visade honom hur man spelade flöjt och han såg storögd på mig.
”Pinnen gör musik!” utbrast han.
Jag gav min lilla bror flöjten.
”Vill du prova? Blås i den.”
Ryan blåste och blev jätteförvånad av tonerna som kom ut.
”Jag gör musik!”
”Kul va?” sa jag.
Ryan nickade.
Han sprang fram till mamma och pappa och höll fram flöjten.
”Titta! Pinnen gör musik!”
*

Ocean Beach Memories #10

Ocean Beach, November 1958


"Ryan, vart är du på väg?" frågade Kate.
2-åringen stannade upp och pekade mot terass-dörren.
"Ut."
"Ja, vi ska gå ut. Men du måste ha kläder på dig." Kate log. "Gummistövlar och blöja räcker inte."
"Joooo."
Ryan tyckte det räckte alldeles utmärkt. Han tultade fram till dörren och bankade på den.
"Uuuuut!"
"Ryan, kom här, så får pappa klä på dig."
David som satt i soffan höll fram hängselbyxor,  en randig långärmad T-shirt och sockar.
Ryan sprang fram till sin pappa och kastade sig i hans famn.
"Vi ska ju ta en lång promenad, då måste man ha varma kläder."
David drog av Ryan de blå gummistövlarna.
"Måste ha stövlar!" protesterade Ryan med rynkade ögonbryn.
David skrattade.
"Sockarna måste på först, och byxorna."
"Mmmm. Sen gå ut!" sa Ryan glatt.
"Ska jag ta regnjacka?" frågade Rebecca.
Kate funderade.
"Det kanske är bra, ifall det blir regn."
Ryan tittade bort mot krokarna där jackor och regnkläder hängde.
"Var min rain-goat...?"
Rebecca fnissade.
"Ryan, det heter raincoat, inte goat*."
Ryan som nu fått på sig alla sina kläder gled ur soffan och gick fram till klädkrokarna. Han pekade på en grön regnjacka.
"Den!"
Rebecca fnissade igen.
"Det är ju pappas! Den är för stor för dig Ry!"
Ryan nickade instämmande. Han pekade på David och sedan på jackan.
"Pappas!" sa han i uppmanande ton.
David fattade direkt vad hans lille son menade. Han reste sig ur soffan och gick fram till Ryan och Rebecca.
"Okej, jag tar också med mig min regnjacka."
Ryan tittade längtansfullt ut genom fönstret, sedan såg han otåligt på sin pappa, mamma och storasyster.
"Kom!" uppmanade han. "Gå ut!"
"Aj aj kapten!" sa Rebecca. "Mot stan!"
"Mot stan!" ekade Ryan lyckligt.
Kate tog ner Ryans lilla blå regnjacka från en krok och gav den till Ryan.
2-åringen kramade belåtet regnjackan och höll den tryckt mot bröstet.
"Ryans raingoat."


____________________
*Goat = Get
*

Ocean Beach Memories #9

*
Rebecca berättar:

Jag har världens sötaste, finaste, snällaste och roligaste lillebror! Han är glad jämt och får mig alltid att skratta.
Och han är världens mest envisa unge! Haha.
Ryan är nog den mest envisa personen på jorden, och han har mer energi än någon annan jag känner.
Men envisheten och energin blir aldrig jobbigt, mest komiskt.

Jag minns en morgon när vi var på väg till synagogan. Det var nog i början av december 1958, för Ryan hade precis fyllt 2 år. Han tittade och pekade på allt vi gick förbi och var väldigt nyfiken.
Nära synagogan finns en fontän, och ja, naturligtvis skulle ungen bada i den (Ryan har alltid älskat vatten). Han satte sig på marken och försökte ta av sig skorna.
”Ryan bada.” sa han.
Mamma och pappa försökte förklara att man inte kan bada i en fontän.
”Ryan kan.” svarade min knasiga lilla bror.
Sedan försökte han klättra upp på kanten av fontänen... inte så lätt när man bara är en liten 2-årig plutt. Han kämpade och kämpade, men förgäves.
Vi har en bild från den där morgonen, Ryan tittar liksom anklagande på oss för att vi inte hjälper honom upp.

Hmmm... jag ska nog rama in fotografiet och ge det till Ryan! Haha! (Tror ni han blir glad?)
*

Ocean Beach Memories #8 - del 8

Ocean Beach, Maj 1971

”Inte pinsamt alls…” muttrade Ryan. ”Jag var ju verkligen helknasig…!”
De andra skrattade.
”Hade jag verkligen mina water wings på mig när vi åt lunch…?” sa Ryan klentroget.
”Ja, det hade du faktiskt.” skrattade Kate. ”Vi har foton på det.”
”Fotobevis också…” mumlade Ryan. ”Varför blir jag inte förvånad…”
”Kul att ha en mor som är fotograf va?” skrattade Maggie och rufsade om Ryans hår.
Ryan nickade.
”Mmmm… verkligen kul.”
Sedan såg han på Kate och log.
”Det är faktiskt kul att vi har så många minnen på bild och film.”
Kate log.
”Tycker du det?”
Ryan nickade.
Kate kramade honom.

Maureen började fnissa.
”Vad är det?” undrade Ryan.
”Jag bara undrar när du ska bli haj?”
”Ha ha ha, jättekul Maureen. Pappa, har vi nån pinsam film på Maureen?”
David log.
”Pinsam vet jag inte… men vi har flera filmer där Maureen är med. Jag ska nog hitta nån.”
Ryan rotade runt bland filmerna.
”Lycka till, lilla gubben.” fnissade Maureen.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 7

Ocean Beach, sommaren 1959

”Ska vi ta en liten paus och gå in och äta lite lunch.” sa David efter en stund.
”Nä!” protesterade Ryan. ”Jag simma!”
”Du får simma mer efter lunchen.” försäkrade David. ”Kom så går vi upp.”
Rebecca gick lydigt upp till Kate på stranden, men lille Ryan vägrade.
”Ryan simma!” sa han trotsigt.
David kunde inte låta bli att skratta.
”Jag vet skrutten, men vi måste äta lite mat också, man kan inte vara fisk hela tiden.”
Ryan sköt ut underläppen.
”Joooo, Ryan kan.”
David lyfte upp Ryan ur vattnet och gick upp på stranden. Han ställde ner sin lille son i sanden och gjorde en ansats att ta av Ryan simpuffarna.
Men Ryan drog sig undan och lade armarna i kors. Han skakade trotsigt på sitt ljuslockiga huvud så att vatten stänkte omkring huvudet.
”Mina water wings! Inte ta dom.”
David skrattade igen.
”Men Ryan... du kan väl inte äta lunch med dom på…?”
”Jo, jag kan det.” sa Ryan.
David svepte upp Ryan i famnen.
”Du älskar visst vatten du, min lilla fisk.”
Ryan nickade. Han lade armarna om sin pappas hals.
”Jag älskar vatten mycket. Jag ska simma hela dagen.”
”Ska du bli fisk när du blir stor?” fnissade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
”Nä!”
Sedan tillade han.
”Jag ska bli haj.”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 6

Ocean Beach, Maj 1971

”Här har vi en härlig film med Ryan och Rebecca.” log David.
”Sommaren 1959.” läste Kate på filmrullens runda burk.
”Är den där jag lärde mig simma?” frågade Rebecca. ”Vad kul! Den har jag inte sett på jättelänge.”
"Jag kommer inte ihåg den." sa Ryan fundersamt.
Rebecca såg på Ryan och log.
”Du var så liten då, Ry. Du är nästan tre år i den här filmen.”

”Hjälp…” mumlade Ryan.

Kate skrattade.

”Det är inget pinsamt, Ry - vi lovar.”

Ocean Beach, sommaren 1959

”Se! Jag simmar!”
Ryan plaskade omkring i vattnet med simpuffar på armarna. Han tittade bort mot Kate som stod på strandkanten och filmade.
”Mamma!” ropade han högt. ”Ryan simmar!”
”Jag ser det älskling!” ropade Kate. ”Vad duktig du är!”
”Ja, jag är duktig!” sa Ryan stolt. ”Becki och pappa är också duktiga!”
Ryan pekade på sin pappa och syster som simmade intill Ryan.
”Nu kan jag simma själv!” skrek 7-åriga Rebecca glatt. ”Utan water wings!”
”Becki duktig!” jublade Ryan och klappade i händerna.
Rebecca kramade sin lillebror.
”Är det kul att simma, Ry?”
Ryan gav sin syster en blöt kram.
”Ja! Kul att simma!”
”Bra att du har dom här.” Rebecca knackade på en av simpuffarna. ”Då kan du flyta omkring som en liten fisk.”
Ryan nickade glatt.
Sedan såg han bort mot Kate.
”Mamma, kom och simma med oss!” ropade han.
”Senare älskling! Jag kan ju inte simma med kameran.”
Ryan fnissade.
”Jooo! Kamera kan leka fisk!”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 5

Ocean Beach, Maj 1971

”Du har alltid haft mycket energi du Ryan.” skrattade Maggie.
Ryan log.
”Kan vi se en film där jag inte är pinsam…?”
”Är det så hemskt att se sig själv?” skrattade Kate.
”Nej då,” sa Ryan. ”men jag var ju helknäpp.”
Maggie kramade honom.
”Nej, du var bara söt och rolig. Det är du fortfarande.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, det är du, lilla studsboll.” sa Maureen.
Ryan brottade ner Maureen.
”Jag ska ge dig för studsboll!”
Maureen skrattade.
”Var snäll - annars visar vi fler pinsamma filmer på dig.”
Ryan släppte Maureen. Sedan satte han sig upp och såg oskyldig ut.
”Jag ska vara snäll.” sa han.
Maureen skrattade.
”Lilla knäppis.”
”Ja, visa fler filmer, pappa!” bad Rebecca.
David valde bland alla filmrullar.
”Vad vill ni se?
”Vad som helst, bara det inte är nåt pinsamt med mig.” muttrade Ryan.
Kate skrattade och strök sin son över håret.
”Du är aldrig pinsam älskling.”
”Nope, bara supergullig har vi ju sagt!” sa Sunshine glatt.
Ryan log blygt gav henne en det-är-jag-inte-alls-blick.
"Nej Sunny, det är jag inte..." protesterade han.
Sunshine log och nickade menande och så lade hon armen om Ryan.
”Jo, det är du!”
Ryan log, ännu mer blyg nu, och kramade Sunshine.

Ocean Beach Memories #8 - del 4

Ocean Beach, hösten 1962

”Nu ska vi sjunga Witch Doctor!” berättade Rebecca. ”Ryan sluta hoppa i sängen. Vi ska sjunga nu.”
Ryan hoppade ner på mattan och ställde sig intill sin syster.
Musiken började och syskonen sjöng med.

I told the witch doctor I was in love with you
I told the witch doctor I was in love with you
And then the witch doctor, he told me what to do
He said that ....

Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang

I told the witch doctor you didn't love me true
I told the witch doctor you didn't love me nice
And then the witch doctor, he gave me this advice
He said to …

Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang...
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang
Ooo eee, ooo ah ah ting tang
Walla walla, bing bang

”Rolig sång va!” fnissade Ryan.
Han studsade upp och ner på mattan.
Rebecca tog tag i sin lillebror för att han skulle stå still.
"Men Becki, jag är glad och då måste man studsa lite." protesterade Ryan.
Rebecca såg på Kate och suckade lite.
"Mamma, din son är en studsboll..."
*

Ocean Beach Memories #8 - del 3

Ocean Beach, hösten 1962

Lollipop med The Chordettes spelades på Rebeccas skivspelare.
”Den här kan jag.” sa Ryan.
”Sjung med mig då Ryan!” sa Rebecca glatt.
Hon använde en hårborste som mikrofon.
Ryan hoppade upp och ner i sin systers säng och sjöng med i låten.

Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop

Sweeter than candy on a stick
Huckleberry, cherry, or rye
If you have a choice you fill your pick
But Lollipop is mine...

Lollipop Lollipop
Oh Lolli Lolli Lolli
Lollipop

”Bra Ryan!” jublade Rebecca. ”Vill du sjunga mer?”
Ryan nickade ivrigt.
Rebecca väntade tills låten var slut, sedan satte hon en ny skiva på skivtallriken.

Ryan fick syn på Kate som filmade. Han vinkade glatt mot kameran.
”Mamma, vi är popstjärnor!” sa han och studsade upp och ner.
”Vad roligt!” sa Kate. ”Ni är jätteduktiga! Vill ni säga något till dom som ska se den här filmen?”
Ryan log mot kameran.
”Hej alla! Jag heter Ryan och jag fyller fem år nästa vecka. Min syster Becki och jag är popstjärnor och nu ska vi sjunga för er!”
*

Ocean Beach Memories #8 - del 2

Ocean Beach, 29 november 1958

En stund senare:
”Ryan, vill du säga något till kameran?” frågar David. ”Kan du sjunga nåt?”
Ryan skakar på sitt lockiga huvud.
”Nä.” säger han bestämt, som om han är mycket upptagen. ”Ryan ska leka.”
Han ser allvarligt in i kameran och vinkar.
”Hej då.”
Sedan går han iväg mot sina presenter.

Ocean Beach, Maj 1971

”Ja… jag var ju en trevlig tvååring…” sa Ryan när de sett klart filmen.
De andra skrattade.
”Du var supergullig!” sa Maureen.
”Men jag trodde jag gillade att bli filmad…?” sa Ryan.
David log mot sin son.
”Det gjorde du, men på din tvåårsdag hade du annat att göra. Vi har en annan film när du och Rebecca sjunger.”
”Den vill vi se!” utbrast Maureen och Sunshine samtidigt.
David letade fram rätt film.
”Här! Ryan är nästan fem år här och Rebecca är tio.”
”På den tiden var du en riktigt liten linslus.” sa Kate till Ryan.
Ryan log lite.
”Det är väl ingen pinsam film…?” sa han misstroget.
”Du är aldrig pinsam brorsan.” sa Rebecca.
”Bara gullig.” sa Maureen.
Ryan gjorde en generad grimas och skakade på huvudet.
Maureen och Sunshine fnissade.
”Sluta fnissa.” sa Ryan truligt.
Men Maureen och Sunshine bara fnissade ännu mer.
”Får vi se lille Ryan sjunga nu?” fnissade Sunshine.
David skrattade och startade filmen.
*

Ocean Beach Memories #8 - del 1

Ocean Beach, Maj 1971

”Det här måste ni se.” David kom ner från vinden med en kartong i famnen.
”Vad är det där?” undrade Ryan.
”Våra gamla filmer.” sa David.
”Åh vad kul att du hittade dom!” sa Kate. ”Det var längesen vi såg dom.”
”Vad kul det ska bli att se dom!” sa Maggie.
David tog upp en rulle ur kartongen och läste på den.
”Vad sägs om november 1958. Ryans tvåårsdag.”
David satte i filmrullen i projektorn och satte igång filmen.

Ocean Beach, 29 november 1958

”Ryan, hur gammal är du nu?” frågar David.
”TVÅ!” svarar Ryan glatt och håller upp två fingrar. ”Stor pojke!”
”Är du stor pojke nu?” säger Rebecca.
Ryan nickar bestämt.
”Har du fått många paket idag?” frågar Rebecca.
Ryan pekar på en hög med färgglada paket.
”Mina!”
”Ja, det är dina.” säger Kate och ler. ”Ska vi öppna dom?”
Ryan springer fram mot paketen.
”Öppna!” ropar han ivrigt.
Han lyfter upp ett paket och ler brett mot kameran.
”Stort paket! Till Ryan!”
”Från Maggie och Maureen.” läser Rebecca på paketet. ”Vad säger man när man får något, Ryan?”
Ryan ler stort mot Maggie och Maureen.
”Tack Marie och Maggie.”
Maggie ger den lille pojken en stor kram.
”Varsågod lilla älskling.”
Kate hjälper Ryan att öppna paketet och Ryan drar upp en lurvig mjukiskatt.
”Katt!” utbrister han glatt. ”Fin kisse! Min!”
*

Ocean Beach Memories #7

Rebecca berättar:
Man får verkligen se upp med vad man säger när man har barn i närheten.
Det har mor & far fått erfara många gånger.
Ryan var som liten väldigt bra på att snappa upp vad folk sa. (Inte alltid så jättebra...)

En dag när Ryan var 2 år var vi ute och åkte bil. När vi kom till motorvägen var det en bilist betedde sig inte som man bör i trafiken. Han gjorde fula omkörningar och hade en helknasig melodi på sin biltuta.
Pappa David är en väldigt lugn man som aldrig svär – om han inte blir rasande arg. Nu var en sån här gång.
”Fan! Vilken idiot!” råkade pappa vräka ur sig.
”Idiot!” ekade Ryan glatt.
”Tack för du lär vår lille son så fina ord.” mumlade mamma.
(Men hon kunde inte låta bli att skratta)
”Vi får hoppas att han glömmer bort det.” sa pappa.

Ah, älskade lilla pappa, så naiv du är...

Någon dag senare var vi i San Francisco.
En tonårig kille susade förbi på cykel och stilade lite inför oss. Han råkade även ha en cykeltuta... ja, du gissade helt rätt; med exakt samma melodi som bilförarens...
Nu tog min gulliga lilla bror nappen ur munnen, pekade på killen och sa högt och klart – och jätteglatt, så att alla hör:
”Idiot!”


Jaaa... vad säger man?
Hoppsan...?
*

Kreativt skrivande 29/4 - 1

Ocean Beach, California, 1961

Små barfota fötter dunsade mot träplankorna när pojken sprang ner mot båten som precis lade till vid bryggan.
Ryan var ivrig att få se vad farfar och pappa hade med sig från den här fisketuren.
Hans blå ögon blev extra stora när farfar George visade upp fångsten.
”Vad är det...? Monster...?”
Ryan lät inte rädd, bara väldigt förbryllad. En sådan här fisk hade han aldrig sett förut.
”Den har armar!” utbrast han.
”Det är en bläckfisk.” förklarade farfar. ”Din mamma ska använda bläcket att skriva och måla med.”
5-åringen såg klentroget på havsdjuret.
”Har han bläck i sig...? Näää... farfar, du skojar!”
”Nej Ryan, det finns faktiskt bläck i det här djuret.” skrattade farfar. ”Du ska få se.”
Ryan petade lite försiktigt på bläckfisken.
”Kan man äta honom?”
”Ja,” sa pappa David. ”Vi ska tillaga den sedan. Vill du smaka då?”
Ryan rynkade på sin lilla näsa och skakade på sitt lockiga huvud.
”Neeeej tack...!” sa han med stort eftertryck. ”Vill inte äta fula monster. Jag tycker nog bara om att äta fisk som inte har bläck och armar.”
*