Skriv om att byta kanal.
Ocean Beach, California. 1958.
"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.
När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"
Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.
Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."
Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."
Ocean Beach, California. 1958.
"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.
När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"
Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.
Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."
Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar