Farhågor... del 2

JOANNE

När vi på eftermiddagen frågade Maxine om näsblodet såg hon nästan skyldig ut.
“Eh… jag tänkte tvätta örngottet, men vi fick så bråttom till skolan. Förlåt.
Är det förstört?” babblade hon på.
“Nej, tänk inte på det älskling.” sa jag. “Men vi måste få veta: har du blött mycket näsblod på sistone?”
Maxine skakade sakta på huvudet.
När hon förstod varför jag frågade, såg hon rädd ut.
“Jag är inte sjuk.”
Hon sa det snabbt och bestämt.
Ett försök att dölja sin rädsla.
“Jag mår bra, jag lovar!”

“Vi får åka till sjukhuset, så de får titta på dig och ta några prover.” sa Martin.
“Nej! Jag mår bra säger jag ju…!” skrek Maxine, som om vi anklagat henne för något.
Hon stormade upp på sitt rum och smällde igen dörren.
Sedan hördes popmusik på ganska hög volym.

Alex såg oroligt på oss.
“Har hon fått ett återfall…?”
“Vi vet inte, lilla gubben.” sa Martin. “Vi måste till sjukhuset så de får ta lite blodprover.”
Alex skakade på huvudet.
“Maxie kommer aldrig att gå med på det.” suckade han.
“Jag går upp och pratar med henne.” sa Martin.