*
Joanne kände en lätt beröring på axeln och tittade upp. Där stod Maxine, pyjamasklädd och rufshårig. Flickan såg trött och blek ut.
"Nämen hej min älskling." sa Joanne och lade en arm om Maxines midja. "Jag trodde du sov?"
"Jag gjorde det." sa Maxine lite hest. "Men sen mådde jag illa och var tvungen att gå upp... Pappa Martin är nere och hämtar lite avslagen Coke till mig."
"Awww lilla stackare..."
Joanne drog ner Maxine intill sig och och höll om henne.
"Jag är trött på att vara sjuk..." suckade Maxine. "Jag fattar konceptet nu liksom - och jag gillar det inte..."
"Det gör inte jag heller hjärtat." sa Joanne. "Jag önskar att jag kunde göra dig frisk igen."
Maxine vilade kinden mot sin fostermors axel.
"Tyvärr kan du inte trolla..." sa Maxine.
"Nej..." suckade Joanne. "jag kan ju inte det... Åh Maxine, älskling... jag skulle kunna ge min själv för att du ska bli frisk."
Maxine log blekt och kramade om Joanne.
"Gör inte det. Jag vill ha dig kvar."
Joanne log.
"Älskling, jag beundrar dig och ditt sinne för humor."
Maxine kurade ihop sig intill Joanne.
"Du är världens bästa mamma."
"Och du är världens bästa unge" sa Joanne och strök flickan över ryggen.
Maxine log igen.
"Okej, men säg inget till de andra ungarna."
Joanne skrattade.
Det gjorde Maxine också. Men plötsligt blev hon blekgrön i ansiktet.
"Here we go again..." stönade hon och skyndade sig släpigt ut till badrummet.
Martin som precis kom upp med en burk Coca-Cola till Maxine blev stående med burken i handen.
"Två gånger på en natt..." suckade han. "Stackars lilla unge..."
Joanne nickade.
Martin satte sig bredvid henne på sängen och ställde ner läskburken på bordet.
"Hur är det med andra lilla stackaren då?" frågade han och nickade menande mot Alex rum.
En mörk skugga drog över Joannes ansikte. Hon skakade på huvudet.
"Inte bra... Men han vill inte prata om det..."
"Sover han?" frågade Martin.
Joanne skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det."
"Jag ska titta till honom." sa Martin och reste sig.
"Gör det," sa Joanne. "jag går och tar hand om Maxine."
Maxine satt med pannan lutad mot badkarskanten när Joanne kom in till henne.
"Jag mår som en överkörd grävling..." sa hon trött. "Men det känns ändå som lite av det sjuka försvinner."
Joanne satte sig på huk framför flickan och strök bort några febervåta lockar ur hennes ansikte.
"Stackars lilla älskling..."
Maxine reste sig darrigt.
"Nu får det vara nog." sa hon med sin speciella Maxine-bestämdhet. "Jag tänker inte vara här inne mer inatt."
Joanne log och lade armen och flickans midja som stöd.
"Nu ska jag dricka lite Coke." sa Maxine.
"Den står inne på mitt sängbord." sa Joanne. "Sitt inne hos oss och drick den om du vill."
"Vill inte ni sova då?" frågade Maxine.
Joanne skakade på huvudet.
"Inte förrän vi vet att ni barn sover lugnt allihop."
Alex hade somnat.
Martin tog försiktigt ur hörlurarna ur pojkens öron, pausade musiken och lade iPhonen på Alex sängbord.
Sedan tog han på pojken täcket och klappade honom ömt på håret.
"Sov gott min fina grabb." viskade Martin innan han smög ut ur rummet.
Joanne kände en lätt beröring på axeln och tittade upp. Där stod Maxine, pyjamasklädd och rufshårig. Flickan såg trött och blek ut.
"Nämen hej min älskling." sa Joanne och lade en arm om Maxines midja. "Jag trodde du sov?"
"Jag gjorde det." sa Maxine lite hest. "Men sen mådde jag illa och var tvungen att gå upp... Pappa Martin är nere och hämtar lite avslagen Coke till mig."
"Awww lilla stackare..."
Joanne drog ner Maxine intill sig och och höll om henne.
"Jag är trött på att vara sjuk..." suckade Maxine. "Jag fattar konceptet nu liksom - och jag gillar det inte..."
"Det gör inte jag heller hjärtat." sa Joanne. "Jag önskar att jag kunde göra dig frisk igen."
Maxine vilade kinden mot sin fostermors axel.
"Tyvärr kan du inte trolla..." sa Maxine.
"Nej..." suckade Joanne. "jag kan ju inte det... Åh Maxine, älskling... jag skulle kunna ge min själv för att du ska bli frisk."
Maxine log blekt och kramade om Joanne.
"Gör inte det. Jag vill ha dig kvar."
Joanne log.
"Älskling, jag beundrar dig och ditt sinne för humor."
Maxine kurade ihop sig intill Joanne.
"Du är världens bästa mamma."
"Och du är världens bästa unge" sa Joanne och strök flickan över ryggen.
Maxine log igen.
"Okej, men säg inget till de andra ungarna."
Joanne skrattade.
Det gjorde Maxine också. Men plötsligt blev hon blekgrön i ansiktet.
"Here we go again..." stönade hon och skyndade sig släpigt ut till badrummet.
Martin som precis kom upp med en burk Coca-Cola till Maxine blev stående med burken i handen.
"Två gånger på en natt..." suckade han. "Stackars lilla unge..."
Joanne nickade.
Martin satte sig bredvid henne på sängen och ställde ner läskburken på bordet.
"Hur är det med andra lilla stackaren då?" frågade han och nickade menande mot Alex rum.
En mörk skugga drog över Joannes ansikte. Hon skakade på huvudet.
"Inte bra... Men han vill inte prata om det..."
"Sover han?" frågade Martin.
Joanne skakade på huvudet.
"Nej, jag tror inte det."
"Jag ska titta till honom." sa Martin och reste sig.
"Gör det," sa Joanne. "jag går och tar hand om Maxine."
Maxine satt med pannan lutad mot badkarskanten när Joanne kom in till henne.
"Jag mår som en överkörd grävling..." sa hon trött. "Men det känns ändå som lite av det sjuka försvinner."
Joanne satte sig på huk framför flickan och strök bort några febervåta lockar ur hennes ansikte.
"Stackars lilla älskling..."
Maxine reste sig darrigt.
"Nu får det vara nog." sa hon med sin speciella Maxine-bestämdhet. "Jag tänker inte vara här inne mer inatt."
Joanne log och lade armen och flickans midja som stöd.
"Nu ska jag dricka lite Coke." sa Maxine.
"Den står inne på mitt sängbord." sa Joanne. "Sitt inne hos oss och drick den om du vill."
"Vill inte ni sova då?" frågade Maxine.
Joanne skakade på huvudet.
"Inte förrän vi vet att ni barn sover lugnt allihop."
Alex hade somnat.
Martin tog försiktigt ur hörlurarna ur pojkens öron, pausade musiken och lade iPhonen på Alex sängbord.
Sedan tog han på pojken täcket och klappade honom ömt på håret.
"Sov gott min fina grabb." viskade Martin innan han smög ut ur rummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar