Farhågor... del 6

JOANNE

“Om vi åker till sjukhuset, måste de göra en sån där benmärgsbiopsi då,
som förra gången?” frågade Maxine.
Det var kväll och jag hade gått in till henne för att säga god natt.
“Jag är rädd för det, älskling.” sa jag.
Maxine borrade ner ansiktet i kudden och drog täcket över sig.
Jag drog bort täcket och strök flickan över ryggen och kände att hon skakade.
Åh... min fina lilla älskling...
Jag drog Maxine intill mig och höll om henne.

Maxine såg på mig. Ansiktet var tårstrimmigt och blekt.
“Det är en sak jag inte har berättat för er.” nästan viskade hon. “De är tillbaka.”
“Vad är tillbaka?” frågade jag, fastän jag nästan kunde gissa vad hon menade.
Maxine drog hon upp ärmen på sin T-shirt och höll fram sin överarm mot mig.
Mycket riktigt; där fanns flera små blåmärken.
Jag drog efter andan.
Blåmärken, näsblod… det var precis som förra gången.

Maxine klamrade sig fast vid mig.
“Mamma…” sa hon svagt.
”Ja, baby?” sa jag och höll om henne.
Maxine drog efter andan.
Sedan sa hon med så svag och tunn röst att den knappt hördes:
“Jag är rädd.”