Skriv om att underhålla.
Sun City School, Sun City, California. Oktober 2000.
"Maxine, nu får du sätta dig ner på din plats och sitta still."
Den lilla 7-åringen såg med stora ögon på sin lärare.
"Men fröken... du sa att vi fick leka rockstjärnor."
Fröken nickade.
"Jo, men bara en stund, det räcker nu. De andra barnen sitter på sina platser, ser du det?"
Maxine knep ihop ögonen.
"Nope, jag ser ingenting."
Fröken suckade.
"Maxine, sätt dig på din plats nu. Jag vill inte säga till dig fler gånger."
Barnet gick slokörad och satte sig vid sin bänk. Men hon reste sig snart upp igen.
"Vad håller du på med nu då Maxine?"
"Mina ben är lite 'springiga'." förklarade Maxine. "Jag kan inte sitta still."
Fröken suckade.
Tänk att det alltid skulle vara så här när Maxine hade varit hos sin biologiska mamma...
En helg med massor av godis, läsk och sockrig mat gjorde flickungen hyperaktiv och vid slutet av dagen kom alltid humörsvängningar och till slut brukade Maxine kollapsa av trötthet.
Maxine tog en liten promenad runt klassrummet, sjungades på en sång.
"Maxine, sitt ner!" sa fröken.
"Nääää, jag underhåller!" fnissade Maxine.
Fröken gick efter henne och försökte få tag i henne. Flickungen gick bara fortare och fortare.
Klasskamraterna skrattade åt underhållningen.
Till slut fick fröken tag på Maxine. Hon tog med sig flickan in i klassrummet intill - ett vilorum som var utrustat med mjuka kuddar, madrasser och en stereo som spelade lugn musik.
"Du får vara här och vila lite." sa fröken.
Maxines glädje rann av henne.
"Neeeej! Jag vill inte vila! Jag är inte trött!"
"Du får stanna här en stund iallafall. Jag kan hämta en bok åt dig, du gillar ju att läsa."
"Jag vill inte ha nån jäklarns bok!" skrek Maxine.
Hon började springa runt i vilorummet och kastade kuddar och filtar omkring sig och hon försökte slita ner de mörka sammetsgardinerna från fönstren.
Hela tiden skrek hon hysteriskt.
Fröken tog upp sin mobil och ringde Maxines fostermamma Joanne och förklarade situationen.
Joanne lovade att komma för att hämta Maxine direkt.
Efter en mamma-helg behövde Maxine lugn och ro och flickan brukade uppskatta lite ensamtid med mamma Jo.
Maxine bara for runt och skrek.
Fröken gick in till sin klass för att titta till de andra barnen.
När Joanne och fröken kom in i vilorummet en halvtimme senare, hittade de Maxine hopkrupen bland några extra mjuka kuddar.
Den lilla flickan sov djupt.
Spår av arga, salta tårar gjorde hennes mjuka kinder strimmiga.
Några tårar hängde fortfarande i flickans långa, täta ögonfransar.
Försiktigt, utan att väcka barnet, lyfte Joanne upp Maxine i famnen.
"Min lilla älskling... nu åker vi hem."
Sun City School, Sun City, California. Oktober 2000.
"Maxine, nu får du sätta dig ner på din plats och sitta still."
Den lilla 7-åringen såg med stora ögon på sin lärare.
"Men fröken... du sa att vi fick leka rockstjärnor."
Fröken nickade.
"Jo, men bara en stund, det räcker nu. De andra barnen sitter på sina platser, ser du det?"
Maxine knep ihop ögonen.
"Nope, jag ser ingenting."
Fröken suckade.
"Maxine, sätt dig på din plats nu. Jag vill inte säga till dig fler gånger."
Barnet gick slokörad och satte sig vid sin bänk. Men hon reste sig snart upp igen.
"Vad håller du på med nu då Maxine?"
"Mina ben är lite 'springiga'." förklarade Maxine. "Jag kan inte sitta still."
Fröken suckade.
Tänk att det alltid skulle vara så här när Maxine hade varit hos sin biologiska mamma...
En helg med massor av godis, läsk och sockrig mat gjorde flickungen hyperaktiv och vid slutet av dagen kom alltid humörsvängningar och till slut brukade Maxine kollapsa av trötthet.
Maxine tog en liten promenad runt klassrummet, sjungades på en sång.
"Maxine, sitt ner!" sa fröken.
"Nääää, jag underhåller!" fnissade Maxine.
Klasskamraterna skrattade åt underhållningen.
Till slut fick fröken tag på Maxine. Hon tog med sig flickan in i klassrummet intill - ett vilorum som var utrustat med mjuka kuddar, madrasser och en stereo som spelade lugn musik.
"Du får vara här och vila lite." sa fröken.
Maxines glädje rann av henne.
"Neeeej! Jag vill inte vila! Jag är inte trött!"
"Du får stanna här en stund iallafall. Jag kan hämta en bok åt dig, du gillar ju att läsa."
"Jag vill inte ha nån jäklarns bok!" skrek Maxine.
Hon började springa runt i vilorummet och kastade kuddar och filtar omkring sig och hon försökte slita ner de mörka sammetsgardinerna från fönstren.
Hela tiden skrek hon hysteriskt.
Fröken tog upp sin mobil och ringde Maxines fostermamma Joanne och förklarade situationen.
Joanne lovade att komma för att hämta Maxine direkt.
Efter en mamma-helg behövde Maxine lugn och ro och flickan brukade uppskatta lite ensamtid med mamma Jo.
Maxine bara for runt och skrek.
Fröken gick in till sin klass för att titta till de andra barnen.
När Joanne och fröken kom in i vilorummet en halvtimme senare, hittade de Maxine hopkrupen bland några extra mjuka kuddar.
Den lilla flickan sov djupt.
Spår av arga, salta tårar gjorde hennes mjuka kinder strimmiga.
Några tårar hängde fortfarande i flickans långa, täta ögonfransar.
Försiktigt, utan att väcka barnet, lyfte Joanne upp Maxine i famnen.
"Min lilla älskling... nu åker vi hem."
5 kommentarer:
Barn med trötthetsenergi kan vara en upplevelse...
Såna har mina barn varit med jämna mellanrum också...ett tips...en timme bakom trumsetet så är problemet löst :-)...bra beskrivet...tur att det bara var Maxine i klassen som var sådan...i verkligheten verkar det som att halva klasser ibland uppvisar samma symptom.
@ Hasse: ja..... Duracell-kanin på full fart och sedan går batterierna ur....
@ Drumalex: Tack!! :)
Vilken tanke att ha en klass med 20 st små
trötthetsenergi-barn... yikes...! :o
Aw...stackars Maxine! Återigen mår hon helt klart dåligt efter att ha träffat sin mamma, och kommit ifrån sina vanliga rutiner....
Mmmm... stackars liten... hon har det verkligen inte lätt... :(
Tur att hon har en bra skolfröken som tar hand om henne, plus en bra fosterfamilj!
Skicka en kommentar