Visar inlägg med etikett mystery. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mystery. Visa alla inlägg

fredag, augusti 08, 2014

Mysteriet på Castle Road - 1

*
En början (#699) • Utmaning av Anitha
”Idag ska du skriva en text utifrån några ord jag skriver ned. Det blir som att du får små fotografier och skapar något eget av det. Lycka till.”

Två småflickor sitter nere vid strandkanten och leker med varsin hink.
De bygger ett torn som ideligen dränks av vågorna.
Deras klänningsfållar har blivit blöta och det börjar till råga på allt kännas en aning kylslaget och blåsigt i luften. Det känns som det ska börja regna.
Flickorna huttrar i sina tunna sommarklänningar, men än ger de inte upp.
De har ju bestämt sig för att bygga ett torn av sand just idag och då ska ingenting få förstöra det heller.


Vinden rör löven i den gamla Lönnen som står utanför huset och nästan tar bort all insyn.
Dean Harper suckar åt den. Han tänker, som så många gånger förr, att han borde ta ner det jäklarns trädet.
Men trots irritationen över det stora åbäket vet han att det inte blir lätt att meddela att det måste ner nu. Så fort barnen hör honom prata om att sätta sågen i "deras Lönn" protesterar de.
Flickorna säger att de inte vill förlora ett bra klätterträd.
Pojken har sina egna skäl att vilja ha kvar Lönnen, han säger att trädet har en själ och menar att det inte vore bra att ta bort det.
Var i hela friden har ungen fått det ifrån...?

Visst vill Dean respektera barnens viljor, det vill han verkligen. Men faktum kvarstår: trädet är mest i vägen. Det skymmer sikten och det har ju hänt en del olyckor på grund av det.
Ethans fall för två år sedan... det olycksaliga fallet som orsakade en bruten arm.
Och så grenen som en natt slog sönder en av fönsterrutorna i flickornas rum... en händelse som nära skrämde slag på Lily och Léonie.
Själ eller inte, trädet ska bort.


I leran syns små fotspår.
Shayla funderar på om det är någon av ungarna Harpers fotspår. Det är troligast, eftersom trillingarna är de enda barnen här i området.
Hon ser på fotavtrycken igen, ler åt dem. Det är förmodligen Ethans.
Vilka rara små fotspår. Det är svårt att tänka sig att pojken en dag ska växa upp och ha större skostorlek än 28.
Regnet tilltar, stora droppar plaskar ner mot henne. Nu måste hon springa in om hon inte ska bli alldeles dyblöt.

Vattnet rinner över det öppna fönstret och en del hamnar på insidan.
Hon måste fort in och stänga köksfönstret och torka bort vätan.
Vilket ruskigt väder som är på väg in över dem.
Undrar om det inte är storm på gång också...?
Där hon nu står på verandan får hon syn på Dean Harper, han ser en aning stressad och orolig ut där han springer mot stranden.
Självklart är han orolig för flickorna när han inte kan ha uppsikt över dem.
"Dean, ska jag ta in Ethan?" ropar hon efter honom.
"Åh... tack, Shayla!" hörs hans lättade röst.
Han vinkar medan han springer.
Shayla skyndar in i sitt hus och stänger igen köksfönstret. Sedan går hon ut igen, skyndar mot familjen Harpers hus för att hjälpa till med lille Ethan.


En gräshoppa hoppar upp på trappsteget där en pojke sitter och spelar munspel.
Ethan tittar storögd på insekten och munspelet faller mot trappstegets brädor. Den lille pojkens mun öppnas, som om han ska skrika.
Men det kommer inget skrik över hans läppar, endast ett litet gnyende ljud.
Just som han sitter där och oroar sig för att gräshoppan ska hoppa upp på honom blir han upplyft i en trygg famn.
"Kom Ethan, så går vi in. Det håller på att bli oväder."
Ethan lägger armarna om Shaylas hals och slår benen om hennes midja.
"Ingen fara, raring." säger Shayla mjukt. "Vi går in och bakar en paj, eller vad säger du?"
Pojken nickar.
Medan de går in i huset ser Ethan noga till att gräshoppan inte följer efter dem.


En dagstidning ligger på marken, sönderriven i flera delar. Om du pusslar ihop dem framträder ett ansikte på en utländsk man i vit turban.
Detta är just vad Léonie Harper gör innan hennes pappa manar på henne att skynda sig in.
"Vem var han?"
Dean Harper ser förvånat på sin yngsta flicka.
"Vem?"
"Han i tidningen." säger Léonie och pekar.
Dean skakar på huvudet.
"Vet inte Léonie. Men det är nog inte så viktigt just nu. Skynda er in och ta på er torra kläder."
"Pappa," säger Lily. "blir det storm?"
Dean kramar flickornas händer.
"Det ser så ut. Men vi är trygga inne i huset."

Lily får syn på Ethans munspel på trappan. Hon plockar upp instrumentet och får då syn på gräshoppan.
Flicka och gräshoppa tittar på varandra en stund. Flickan tröttnar först. Hon är kall och trött och vill bara in i värmen.
Hon kramar sin brors munspel i handen och springer in.
"Det såg ut som gräshoppan ville oss nåt..." säger Lily.
"Hoppas att inte Ethan såg den." säger Léonie. "Han skulle nog inte gilla att se en stor insekt här på våran veranda."

Ethan och Shaylas röster hör från köket, det låter som de bakar något av samtalet att döma.
Flickorna går upp till sitt rum för att byta om och Dean går in till sin son som är i tryggt förvar i granntjejens sällskap.
Ethan är storögd där han står uppflugen på en stol vid arbetsbänken.
"Pappa." säger han, rösten saklig och nästan allvarlig. "Vi ska göra en paj med körsbär i och jag såg en stor gräshoppa. Och jag har tappat mitt munspel."
Dean går fram och kysser pojken på hjässan.
"Allt blir bra grabben. Ingen fara här inte."

lördag, juli 26, 2014

Skrivpuff - 26 Juli 2014

*
Spegel

Paradise, California. Våren 2011

Denny hade hört myten om den gamla spegeln och pratet om stadens övergivna bed and breakfast-hus många gånger i sitt liv. Och som den äventyrliga unge han var, hade han blivit rejält nyfiken på att få gå dit och utforska stället.
Bästa kompisen Alex och ett par äldre kamrater följde också med, för de var lika nyfikna som Denny.

Så nu stod pojkarna alltså utanför det gamla väderbitna huset.
På den övervåningen fanns ett trasig fönster och där tog de sig in.
Varenda golvtilja knarrade och knakade när deras sneakers-fötter gick genom korridoren och nedför en ganska ranglig trappa.
"Du har väl med dig godis eller nåt som du kan muta spöktanten med, när hon kommer ut ur spegeln och försöker ta dig?" flinade Scott och dunkade Denny i ryggen.
Denny skrattade till, som om han hört en riktigt dum fånighet.
"Nja... jag tänkte nog be henne ta dig istället." flinade han.

Efter ytterligare ett par steg var ungdomarna inne i allrummet. Det var dunkelt där inne och det luktade instängt och damm. Denny nyste tre gånger.
Scott puffade till honom.
"Ssssh... du skrämmer ju spöktanten." skojade han. "Kolla in spegeln istället för att väsnas."
Han blinkade åt Denny och puffade till honom igen.
"Är du okej?" frågade Scott och syftade på Dennys astma och allergier.
Denny gjorde tummen upp medan han nyste igen.
Scott stirrade på honom, visste inte om han skulle vara road eller orolig.
"Jag är okej, se inte så skraj ut." skrattade Denny.
Han tog en dos astmamedicin, för säkerhets skull.

"Kolla, där är den ju!" utbrast han sedan och pekade.
Ja där, på kortväggen, hängde den; den mytomspunna gamla spegeln.
I flera minuter tittade de med intensivt intresse på spegeln och glasets ålderdomliga prägel. Men ingenting hände.
De äldre killarna tröttnade snabbt och de gick ut för att vänta på Denny och Alex.

Två taniga tonårskillar stod länge och såg in i spegeln.
"Skulle man säga nån besvärjelse eller nåt?" frågade Alex.
Denny ryckte på axlarna.
"Det minns jag inte. Fan, det borde jag ha frågat syrran, hon kan typ allt om den här stans gamla myter..."
Killarna suckade uppgivet och bestämde sig för att gå ut i solskenet i stället.
Då hände det.

Just som de hade vänt sig om för att gå mot dörröppningen, kände de en underlig kyla bakom sig och så en obehaglig närvaro.
Sedan kände Denny hur iskalla fingertoppar nuddade hans nacke.
Han flämtade till och sakta, sakta vände han sig om. Alex gjorde också så.
Nu flämtade de till båda två. För i spegeln syntes en gestalt, en kvinna som höll på att ta sig ut ur spegelglaset. Hon sträckte sig efter pojkarna.

"Eh... vi ska nog dra härifrån.." föreslog Denny.
"Bra idé!" sa Alex.
De rusade ut ur huset och sedan hoppade de ner från den fallfärdiga verandan och ner i gruset.
Utomhus värmde vårsolen skönt, men pojkarna kände ändå den där underliga kylan i kroppen. De ryste.
"Vad bråttom ni fick." flinade Scott. "Såg ni några spöken eller?"
Alex och Denny såg på varandra och utan att prata sinsemellan först skakade de båda på huvudet.
"Det är nog bara en myt." sa Denny, till synes oberört.
De äldre killarna skulle ändå aldrig tro på dem. De skulle bara skratta och göra sig löjliga över "småkillarna".


"Scott och dom andra är ju inte så mottagliga för det övernaturliga - inte såsom vi är." sa Denny till Alex när de var hemma hos Dennys storasyster Cordelia en stund senare.
Alex höll med.
"Ni ska vara försiktiga med det övernaturliga." sa Cordelia när pojkarna berättat vad som hade hänt i ödehuset.
"Mmmm..." sa Denny. "Jag vet."
Han kände på sin nacke, där spökdamens fingrar hade nuddat. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods.
Cordelia log och kramade om sin lillebror.
"Awww Denny... jag förstår mycket väl spegeldamen vill ta en gullunge som du. Men om hon tar min lillebror, eller hans kompis, får hon med mig att göra."
Hon log ömt mot både Denny och Alex.
"Cordelia Jackson - världens bästa spökskrämmare." sa Denny dramatiskt.
Han fick ännu en kram av storasyster och började fnissa och skruva på sig när hon kittlade honom lite.


I det gamla ödehuset var stämningen inte lika mysig.
Damen i spegeln vrålade av ilska över sin förlust. Med ett suckande, slukande ljud försvann hon, mycket motvilligt, in i spegeln igen.
Där inne skulle hon bli tvungen att stanna.
Åtminstone tills det kom någon annan nyfiken pojke på besök...