Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Skrivpuff - 30 April 2015

*
Utifrån

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011.

Alex hade fått kvarsittning - igen. Han satt nu i det lilla grupprummet och jobbade med läxor, för att få tiden att gå.
Fast helt fokuserad på skolarbetet var Alex inte, han lyssnade samtidigt till varenda ord hans lärare och skolans vice rektor sa inne i det angränsade hemklassrummet.
Pojken log förnöjt när han hörde vad en av hans favoritlärare, Miss Barclay, hade att säga om honom.
"Men det är ju helt absurt att Alex alltid får skulden så fort det händer nåt på den här skolan...!"
"Miss Barclay... pojken..." började vice rektorn.
Men den unga läraren fortsatte.
"Jag vet vad ni tänker säga. Ja, Alex hamnar i trubbel, ganska ofta. Men det ska ni veta, att han är aldrig den som startar bråk eller slagsmål - han reagerar och försvarar sig när han blir provocerad!"
En manlig lärare höll med Miss Barclay.
"Det är faktiskt sant. Alex får utstå mycket - och det är väl klart att han exploderar till slut...! Det kanske är dags att göra nåt åt Philip Brower och de andra översittarna istället!"

Alex lutade sig tillbaka på sin stol och njöt av det lilla "skådespelet" i rummet intill.
Vad härligt det var att ha lärare på sin sida!
Det kändes så skönt att veta att inte alla tyckte att han var ett problembarn på grund av att han var fosterbarn.
"Det är så lätt för vissa att bara se honom utifrån, utan att tänka sig in i hur han mår inuti..." sa Miss Barclay med frustration i rösten. "Ni kanske skulle sluta döma Alex på förhand och istället se vilken fin och ambitiös unge han är!"
Heja, Miss B! tänkte Alex.
Han kände sig glad, men också lite generad av alla hennes lovord.

Någon minut senare öppnades dörren till grupprummet och Miss Barclay klev in. Hon slog sig ner på en stol bredvid Alex.
"Hej," sa hon och log mot honom. "Jag antar att du hörde vår lilla diskussion."
Alex flinade och nickade.
"Mmmm... Tack för att du är på min sida, Miss B. Det uppskattar jag."
Pojken skrattade till.
"Det är inte ofta du blir så där arg..."
Miss Barclay skrattade också.
"Nej, det har du rätt i Alex. Det är sällan jag blir riktigt arg, bara om det är väldigt befogat."
Alex såg fundersamt på sin lärare en stund.
"Är jag verkligen fin och ambitiös unge?" frågade han till slut och skruvade lite generat på sig.
Han funderade på om det hade varit töntigt att fråga...
Men Miss Barclay tyckte nog inte att frågan var töntigt, för hon log.
"Ja, det är du." sa hon och rufsade om hans hår.
Sedan såg hon allvarligt på honom.
"Alex, allt det där som en del vassa tungor säger bakom din rygg ska du absolut inte lyssna på - för det är inte sant. Låt inte dumma kommentarer förstöra din fina självkänsla."
Alex log. Han kände sig fortfarande lite generad, fast mest glad och stolt.

Sedan sa Miss Barclay något mer som gjorde honom glad:
"Du kan åka hem nu om du vill, din kvarsittning är upphävd."
"Är det säkert?" sa Alex.
Miss Barclay log.
"Ja. Om du inte vill stanna kvar till klockan halv sex förstås...?"
"No way!" skrattade Alex.
Pojken skyndade sig att packa ihop sina skolgrejer och lämnade grupprummet.
Men i dörröppningen stannade han till.
"Tack igen, Miss B."
"Det var så lite så. Ha en bra kväll nu, Alex. Och hälsa familjen."
Alex lovade att göra det och så skyndade han ut från skolbyggnaden.

Ute på den soldränkta skolgården väntade vännerna Holly och Mia på honom.
"Jag är är friiii...!" jublade Alex och sträckte ut armarna i en segergest.
Tjejerna skrattade och rusade fram och kramade honom.
"Redan? Har du rymt?" skojade Holly.
Alex gav henne ett snett litet leende och nickade.
"Mmmm..." sa han sarkastiskt. "det är nog bäst att vi sticker hem nu - innan FBI kommer efter mig."
På väg till busshållplatsen berättade Alex om lärarnas och vice rektorns upphettade diskussion.
"Miss Barclay har verkligen rätt." sa Mia. "Du är en fin unge."
"Super-fin!" instämde Holly.
Hon lade armen om Alex midja och kysste honom på kinden.
Alex öron blev röda, som så ofta när han blev generad.
"Tack." mumlade han blygt.
Holly gav honom en puss till.
"Bara för att du är så söt." förklarade hon.

Skrivpuff - 29 April 2015

*
Brista

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011

Alex orkade inte med den här dagen längre.
Hans tålamod hade varit på bristningsgränsen alldeles för länge nu och om han inte fick vara i fred en stund skulle allt bara sluta i slagsmål, det visste han. Därför gick han ut och satte sig på stenplattorna nära high school-elevernas entré.
I tonårspojkens inre fanns för många jobbiga tankar och irritation för han skulle kunna tänka klara, rediga tankar.
Alla (familjen och vännerna) sa jämt att han var så stark och att han hanterade sina mobbare, sitt svåra förflutna och alla jobbiga känslostormar så bra.
Alex höll inte med dem, inte just nu i alla fall. 
Nu kändes det som han hade väldigt få alternativ: få ett utbrott på alla som behandlade honom illa, eller helt enkelt försvinna från den här världen...
Som vanligt när tankarna gick i dessa banor började det brusa ilsket i Alex huvud.
Och trots att han visste att det inte var bra, dunkade han nu bakhuvudet i husväggen för att få bruset att sluta.

*

***

*

Holly som kommit ut för att leta efter Alex rusade nu mot honom.
"Alex! Sluta med det där!" skrek hon, med förfäran och gråt i rösten.
Hon slängde sig nästan ner intill sin älskade vän och drog in honom i sin famn.
"Du får inte skada dig själv..." sa hon och strök honom över håret.
Holly höll om Alex och kände hur hans magra kropp skakade av återhållna känslor.
Till slut slappnade han av, tack vare hennes beröring, och suckade trött.
"Så mycket frustration bara..." mumlade han. "Och då bara brister allt."
Holly höll honom en bit ifrån sig så att hon kunde se honom i ögonen.
"Jag vet." sa hon mjukt. "Men du får inte skada dig."
Hon höll om honom igen.
"Min älskade, fina Alex... Lova mig att du inte gör så här mer."
Alex suckade.
"Jag... jag ska försöka."
Han njöt av Hollys närhet och värme och han ville aldrig släppa henne.

"Förlåt att jag gör dig så orolig." sa han.
Holly svalde gråten.
"Jag vet ju att du inte gör det med vilje, men du måste vara mer rädd om dig själv."
Alex vilade kinden mot Hollys axel och lät henne smeka honom över håret och ryggen.
"Tack för att du står ut med mig." mumlade Alex.
Holly log lite och kysste honom på kinden.
"Klart jag gör, du är ju min favoritkille. Du är det finaste som finns."
De arga känslorna inom Alex började nu smälta bort och han kände sig lugnare nu än vad han hade gjort på hela dagen.
Hollys värme och kärlek var bra medicin.
Vem sjutton behöver terapi och anger management när man har Holly...? tänkte Alex. Inte jag i alla fall.
Han såg på Holly och log. Hans blå ögon glittrade.
"Tack för att du finns, Holly."
Holly torkade bort en liten tår ur ögonvrån.
"Awww... sötaste lilla Alex, vad rörd jag blir." sa hon ömt och gav honom en lång kram. "Tack för du finns."

*

***

*

Alex och Holly favoritlärare Miss Barclay stod i entrén och såg på dem.
Den unga kvinnan var alldeles tagen av stundens allvar och värme. 
Hon gick fram till ungdomarna och lade försiktigt en hand på pojkens axel.
"Hej, Alex, jag ville bara se hur det är med dig."
Alex såg på sin lärare och log.
"Det är mycket bättre nu, tack."
"Vad bra." sa Miss Barclay och log tillbaka. "Ni kan väl komma in i klassrummet i gen så fort ni känner er redo, så ska vi avsluta dagen."
Alex nickade.
"Okej."
Miss Barclay gav hans axel en liten klapp och återvände in i skolbyggnaden.
Alex såg på Holly.
"Det är väl lika bra att gå in, så vi får gå hem fortare."
Holly log.
"Det har du rätt i, grabben."
Hon reste sig och hjälpte Alex på fötter. Sedan gav hon honom en peppande liten kram innan de gick in för att möta klasskamraterna igen.
"Hey ho, let's go..." suckade Alex.
Holly fnissade åt att han citerade en Ramones-låt och gav honom en lätt dask i baken.
"Du klarar det här, Tiger." sa hon uppmuntrande.
Alex nickade.
"Ja, jag gör väl det..."
Holly lade armen om hans midja och så gick de in.

Holly ♥ Alex - del 42

*
Cassie

Nästa dag var jag med Alex och Holly i deras klass. Åh vad roligt det var!
Alla var så trevliga mot mig och Alex var så stolt när han presenterade mig för folk att jag nästan blev generad.
Vi hälsade på i klassen som jag ska börja i också.
En rolig grej är att jag ska ha samma klassföreståndare som Alex hade när han var 13. En jättesnäll och glad kvinna. Alex säger att hon är en mycket bra lärare.

Mina blivande klasskamrater var väldigt (och genuint) glada över att få en ny kompis i klassen.
Jag kände mig sååå välkommen!
Det skulle bli skönt att slippa mina klasskamrater hemma i Paradise - iallafall de som är taskiga.
Jag kommer så klart sakna mina vänner Finn och Mara, men dem kommer jag ju att träffa på fritiden.

En annan rolig grej var att många av tjejerna i min nya klass inte kunde ta blicken från Alex.
Brorsan får ofta höra att han är söt - och det är alltid lika kul att se hur generad han blir då. *fniss*
Holly brukar säga att han inte fattar hur fin och gullig han är.

På lunchrasten satt Alex, Holly och jag och några av deras klasskamrater ute och åt. Det var så mysigt.
När rasten var slut kom Alex och Hollys (underbara) lärare Miss Barclay ut och föreslog att klassen skulle ha lektion utomhus, eftersom det var så vackert väder. Härligt! :)

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Green Hill

Green Hill, Sun City, California. 
Våren 2011

Holly såg leende på Alex. Han var så djupt fokuserad där han satt med block och penna och klottrade.
En mjuk vind blåste uppe på den höga gräskullen där Miss Barclay och hennes high school-klass satt. Blåsten rufsade nu om i Alex halvlånga hår, men han tycktes inte märka något av det som hände omkring honom.
Holly lutade sig framåt en bit och kikade på sin bästis ansikte, den mjuka, söta profilen och de långa mörka ögonfransarna.
"Han är så söt!" sa Libby.
Holly nickade.
"Jag vet! Jag skulle kunna titta på honom hela dagen." sa hon.
Libby fnissade till.
"Och han skulle nog inte märka något, så fokuserad som han är nu."
Holly skrattade.
Hon lindade armarna om Alex hals och pussade honom.
Alex log, men fortsatte med sin teckning.

"Hallå, hur kan en tjej få lite uppmärksamhet här?" frågade hon och låtsades låta förnärmad.
"Snart klar med den här..." mumlade Alex, bara halvt närvarande.
Libby log mot Holly.
"Vilken drömmare han är, han skulle inte ens märka om jorden gick under."
"Jag ska nog få honom att reagera." fnissade Holly.
Hon grävde in fingrarna i Alex midja och letade efter en av de punkterna där han var mest kittlig. Strax ovanför höftbenet tryckte hon till.
Alex ryckte till och skruvade generat på sig. Han vände sig om och såg på Holly.
"Hey! Det där är inte snällt!" skrattade han.

"Nämen, är du vaken?" skojade Holly och kysste honom på kinden. "Tänk att jag alltid måste kittlas för att få dig att vakna ur en dagdröm."
Alex plutade truligt med munnen.
"Mmmm... jag vet. Du är elak."
Men sedan log han sött och drog sig ur sin bästa väns grepp.
"Nej du sötnos, inte smita nu." sa Holly och slog armarna om Alex ganska magra kropp. "Du är fast här hos mig nu."
"Okej, som du vill." sa Alex.
Han sjönk leende in i Hollys famn.
Och han bestämde sig för att han trivdes väldigt bra där.
Med Holly så här nära kände man sig lycklig och trygg.

Fler låtar finns i Spotify-låtlistan

Holly ♥ Alex

The Clarke Family Xmas Calendar - 2

2 december. 
(Torsdag eftermiddag)

Familjen såg på det röda glaserade hjärtat av trä som låg på köksbordet.
”Vad fint det är Ricky.” sa Jane.
”Man ska hänga det i julgranen!” sa Ricky med iver och stolthet i rösten. ”Kolla här, man hänger upp det med det här lilla guldsnöret!”
”Det blir jättefint i vår gran.” log Joanne.
”Jag vill visa Maxie!” sa Ricky ivrigt.
Hans fosterpappa Martin hejdade honom.
”Nej, Ricky, Maxie var helt slut efter behandlingen, så hon sover.”
”Nej, jag är vaken.”
En nyvaken Maxine klev in i köket. Hon såg väldigt blek och tärd ut.
Ricky grabbade tag i sitt trähjärta och sprang fram till sin fostersyster.
”Kolla Maxie, jag har gjort det här i skolan! Det är till hela familjen!”
Maxine log ett trött men vänligt leende.
”Det är verkligen jättefint Ricky.”
Ricky såg överlycklig ut. Han kramade om Maxine.
”Ralph i min klass sa att ett hjärta i julgranen är jättetöntigt.” sa Ricky.
”Den där Ralph vet inte vad han pratar om.” sa Maxine. ”Hjärtan i julgranar är super-coolt.”
”Exakt,” instämde Alex. ”och det är extra coolt för att du har gjort det.”
Ricky sken som en sol.
Pojken älskade sin äldre fostersyskon och beundrade dem, så att få beröm av dem var bättre än att vinna en miljon dollar.

Joanne och Martin samlade sina fosterbarn runt bordet.
”Nu är det dags.” sa Martin.
”Åh ska vi ge Alex hans hemlighet nu?” sa Ricky ivrigt.
Martin nickade. Han satte ett inslaget paket på bordet.
”Alex, den här är från oss alla, från din mor och Cassie också.”
Alex såg förvirrad ut.
”Får jag ett paket nu? Det är inte jul än.”
Joanne skrattade och rufsade om hans hår.
”Nej, det är inte jul än, men vi har pratat med Miss Barclay om ett litet projekt, så du får den här redan idag, så att du kan genomföra projektet.”
Alex stirrade på paketet.
”No way! Ni skämtar, är det en…?”
Han öppnade ivrigt paketet.
”Jag hoppas du gillar den lilla gubben.” sa Joanne.
Glädjetårar glittrande i pojkens ögon när han tog upp sin splitter nya kamera ur kartongen.
”Det är en digitalkamera!” utbrast han. ”Ni är inte kloka, den här är ju jättedyr.”
Martin log och kramade sin fosterson.
”Den är du värd, gubben. Gör ett jättefint foto-projekt nu.”
”Hallå! Ska man inte hurra eller nåt?” undrade Ricky. "Det tycker jag!"
Han ställde sig upp på stolen och ropade:
”Hipp hipp hurra! Hipp hipp hurra!”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:327 - 2 december - #3

*
Alex och hans mentor avslutade mötet.
Just när Alex skulle gå ut genom dörren tvekade han.
”Eh… Miss B, jag har ingen kamera…”
Miss Barclay log. Det fanns en hemlig glimt i hennes ögon.
”Det ordnar sig Alex.”
Alex såg oförstående på sin lärare och mentor.
”Hur då…?”
”Det får du se när du kommer hem.”
”Va…? Jag hajar ingenting!”
Miss Barclay småskrattade.
”Men det gör Martin och Joanne. Prata med dom när du kommer hem. Men gå nu, annars kommer du för sent till nästa lektion.”

Alex kände sig totalt förvirrad resten av dagen.
Visst, det skulle bli spännande att börja med de nya aktiviteterna, men hur sjutton skulle han få tag i en kamera?
Och vad visste Martin och Joanne om saken? Skulle hans fosterföräldrar trolla fram en kamera eller…?
Alex skakade på huvudet.
Vuxna kunde verkligen vara totalt konstiga och knepiga att förstå sig på...
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:327 - 2 december - #2

*
Alex höjde på ögonbrynen.
”Har ni pratat med Nora…?”
”Ja, jag ringde din mamma för ett tag sedan och vi pratade ett tag. Vi kom in på ämnet foto och hon sa att du brukar låna hennes gamla kamera ibland, och hon sa att du har talang för det.”
Alex ryckte lite på axlarna.
”Talang vet jag inte om jag har… men det är iallafall kul.”
”Alex, jag skulle vilja se dina bilder någon gång, så jag har ett litet uppdrag åt dig.”
”Ett uppdrag?”

Miss Barclay log när hon såg hur Alex rätade på sig och lät mer intresserad nu än vad han gjort under hela mötet.
”Jag skulle vilja att du tar en bild varje dag nu i december, valfritt motiv - som en slags dagbok i foto-form och så får du redovisa det efter jullovet i januari. Hur låter det tycker du?”
Pojken log för första gången på hela dagen.
”Cool!”
”Vad bra Alex, då säger vi så! Drama-klubben och fotografering - och så fixar du historie-provet på fredag.”
”Visst...” suckade Alex.
”Hallå där grabben! Vad sa vi om att du skulle tro på dig själv...?” log Miss Barclay.
”Jag ska göra mitt bästa.”
”Bra Alex, det är rätta takter!”


Del 3
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:327 - 2 december - #1

Skriv om en mentor.

”Alex, jag vet att du har det jobbigt hemma nu, men jag vill ändå be dig att inte ge upp skolarbetet.”
Alex såg på sin mentor och suckade.
”Miss Barclay… jag vet att mina betyg är rätt kassa nu… men jag kommer inte kunna läsa upp dom, inte innan jul...”
Miss Barclay log mot sin elev.
”Alex, dina betyg är inte så dåliga som du tror. Du behöver bara klara historie-testet på fredag och välja en extra-aktivitet eller två, så höjs betygen. Ge inte upp nu!”
Alex grimaserade.
”Historia…?”
Miss Barclay skrattade.
”Ja, Alex, gammal, läskig historia. Men du klarar det, du är en smart grabb - glöm aldrig bort det!”
Grabben skakade misstroget på huvudet.

”Vännen, du måste tro mer på dig själv. Du kan allt - bara du vill. Här är listan med extra-aktiviteter.”
Miss Barclay sköt över ett papper över skrivbordet.
Alex tog listan och ögnade igenom den.
”Du får välja vilka du vill, men får jag föreslå två saker som jag tror skulle passa dig?”
Alex nickade.
”Gärna. Men… få se om jag fattar det här rätt nu. Är det allt jag behöver göra; klara provet och välja två extra-aktiviteter…?”
”Ja, det är allt.” log Miss Barclay. ”Och jag tror att Drama-klubben skulle vara bra för dig, där får du uttrycka dina känslor på ett bra sätt och du får ge uttryck för din kreativitet. Samma sak med fotografering. Du gillar ju fotografering.”
Alex såg förvånat på sin lärare.
”Hur vet ni att jag gillar fotografering...?”
”Din mamma berättade för mig.”


Del 2
*