Skrivpuff - 29 April 2015

*
Brista

Sun City High School.
Sun City, California. Våren 2011

Alex orkade inte med den här dagen längre.
Hans tålamod hade varit på bristningsgränsen alldeles för länge nu och om han inte fick vara i fred en stund skulle allt bara sluta i slagsmål, det visste han. Därför gick han ut och satte sig på stenplattorna nära high school-elevernas entré.
I tonårspojkens inre fanns för många jobbiga tankar och irritation för han skulle kunna tänka klara, rediga tankar.
Alla (familjen och vännerna) sa jämt att han var så stark och att han hanterade sina mobbare, sitt svåra förflutna och alla jobbiga känslostormar så bra.
Alex höll inte med dem, inte just nu i alla fall. 
Nu kändes det som han hade väldigt få alternativ: få ett utbrott på alla som behandlade honom illa, eller helt enkelt försvinna från den här världen...
Som vanligt när tankarna gick i dessa banor började det brusa ilsket i Alex huvud.
Och trots att han visste att det inte var bra, dunkade han nu bakhuvudet i husväggen för att få bruset att sluta.

*

***

*

Holly som kommit ut för att leta efter Alex rusade nu mot honom.
"Alex! Sluta med det där!" skrek hon, med förfäran och gråt i rösten.
Hon slängde sig nästan ner intill sin älskade vän och drog in honom i sin famn.
"Du får inte skada dig själv..." sa hon och strök honom över håret.
Holly höll om Alex och kände hur hans magra kropp skakade av återhållna känslor.
Till slut slappnade han av, tack vare hennes beröring, och suckade trött.
"Så mycket frustration bara..." mumlade han. "Och då bara brister allt."
Holly höll honom en bit ifrån sig så att hon kunde se honom i ögonen.
"Jag vet." sa hon mjukt. "Men du får inte skada dig."
Hon höll om honom igen.
"Min älskade, fina Alex... Lova mig att du inte gör så här mer."
Alex suckade.
"Jag... jag ska försöka."
Han njöt av Hollys närhet och värme och han ville aldrig släppa henne.

"Förlåt att jag gör dig så orolig." sa han.
Holly svalde gråten.
"Jag vet ju att du inte gör det med vilje, men du måste vara mer rädd om dig själv."
Alex vilade kinden mot Hollys axel och lät henne smeka honom över håret och ryggen.
"Tack för att du står ut med mig." mumlade Alex.
Holly log lite och kysste honom på kinden.
"Klart jag gör, du är ju min favoritkille. Du är det finaste som finns."
De arga känslorna inom Alex började nu smälta bort och han kände sig lugnare nu än vad han hade gjort på hela dagen.
Hollys värme och kärlek var bra medicin.
Vem sjutton behöver terapi och anger management när man har Holly...? tänkte Alex. Inte jag i alla fall.
Han såg på Holly och log. Hans blå ögon glittrade.
"Tack för att du finns, Holly."
Holly torkade bort en liten tår ur ögonvrån.
"Awww... sötaste lilla Alex, vad rörd jag blir." sa hon ömt och gav honom en lång kram. "Tack för du finns."

*

***

*

Alex och Holly favoritlärare Miss Barclay stod i entrén och såg på dem.
Den unga kvinnan var alldeles tagen av stundens allvar och värme. 
Hon gick fram till ungdomarna och lade försiktigt en hand på pojkens axel.
"Hej, Alex, jag ville bara se hur det är med dig."
Alex såg på sin lärare och log.
"Det är mycket bättre nu, tack."
"Vad bra." sa Miss Barclay och log tillbaka. "Ni kan väl komma in i klassrummet i gen så fort ni känner er redo, så ska vi avsluta dagen."
Alex nickade.
"Okej."
Miss Barclay gav hans axel en liten klapp och återvände in i skolbyggnaden.
Alex såg på Holly.
"Det är väl lika bra att gå in, så vi får gå hem fortare."
Holly log.
"Det har du rätt i, grabben."
Hon reste sig och hjälpte Alex på fötter. Sedan gav hon honom en peppande liten kram innan de gick in för att möta klasskamraterna igen.
"Hey ho, let's go..." suckade Alex.
Holly fnissade åt att han citerade en Ramones-låt och gav honom en lätt dask i baken.
"Du klarar det här, Tiger." sa hon uppmuntrande.
Alex nickade.
"Ja, jag gör väl det..."
Holly lade armen om hans midja och så gick de in.