Skrivpuff - 13 April 2015

*
Blind

Sun City, California. Hösten 2000.

Audrey Logan var på besök hos sin dotter Maxines fosterfamilj.
De hade ätit middag och efterrätt tillsammans och snart var det läggdags för barnen. Men före det var det baddags.
7-åriga lilla Maxine satt i badkaret och hennes mamma hjälpte henne att tvätta sig.
"En gång när du tvättade mitt hår fick jag schampo i ögonen och jag skrikade för att jag trodde att jag blev blind... Minns du, mamma?"
Maxine knep ihop ögonen, öppnade munnen stort och gjorde en ljudlös imitation av ett högt skrik.
Hon skrattade åt att hon varit så larvig. Men hon var också noga med att förklara sig:
”Men jag var bara liten då, fem år eller så.” sa hon snusförnuftigt.
Audrey log mot sin lilla trollunge.
”Ja, jag minns den gången. Du var inte ens fem år och du tyckte att det var obehagligt och läskigt med schampo i ögonen.”
Maxine nickade.
"Mmmm... men man måste blunda ju, då kommer inget schampo i ögonen." sa hon med en lätt suck. "Men jag visste nog inte sånt på den tiden."

Audrey skrattade mjukt och fortsatte att massera in schampo-löddret i sin dotters hår.
"Nej du, det är inte lätt att veta allt när man är liten. Så, ska vi skölja håret nu?"
Maxine nickade.
"Jag gör så här."
Flickebarnet slank ner som en säl under vattnet och gjorde sig av med allt lödder.
"Tadaaaa...!" sjöng hon glatt när hon dök upp till ytan igen.
Audrey log och berömde dotterns påhittighet. Men hon tog ändå duschen och sköljde ur Maxines hår.
"För säkerhets skull." förklarade hon. "Så att vi får bort allt schampo."
"Ja, jag vet." nickade Maxine.
Audrey använde sedan en mjuk tvättsvamp och duschcreme och började tvätta flickans späda lilla kropp också.
"Nu blir jag ren och fin." sa Maxine nöjt.
Hon fnissade och skruvade kittligt på sig när hon blev tvättad, men hon trivdes med sin mors närhet och hennes smekande beröring. Sådant var trygghet för Maxine.

När Maxine kommit upp ur badet sprang hon naken in på sitt rum och tog fram något ur en vit byrålåda.
"Vilken pyjamas ska du ha?" frågade Audrey.
Men Maxine drog bara på sig ett par rena underbyxor, ingen pyjamas.
"För varmt med pyjamas." förklarade hon för mamma.
Audrey nickade förstående. Maxine var nämligen ett väldigt "varmblodigt" barn. Ibland var det en strid att få på henne kläder.

***

"Mamma, du ska stanna till jag somnar." sa Maxine när Audrey stoppade om henne. "Och du ska killa mig på ryggen."
Ännu en trygghetsgrej som Maxine älskade.
Audrey tvekade och sneglade på sitt armbandsur. Hon skulle på ett möte med folk i musikbranschen och var rädd att hon inte skulle hinna i tid.
Men samtidigt ville hon ju så gärna natta sin lilla unge... Hon och Maxine sågs ju inte så ofta.
Maxine såg sin mors tvekan. Barnet sög in underläppen mellan tänderna och såg fundersam ut.
"Måste du gå på mötet med musikmänniskorna, mamma?"
Hennes stora blå ögon var alldeles blanka.
"Det gör inget," tillade hon snabbt. "jag blir inte ledsen."
Den lilla ungens tappra försök att inte visa hur besviken hon var kändes som en tagg i Audreys hjärta.
"Åh älskling..." sa hon och tog Maxine i famn. "Jag ringa musikmänniskorna och kolla om jag kan bli lite sen."

Maxine rynkade ögonbrynen.
"Men det är inte bra att vara sen. Det är oartigt faktiskt."
Audrey log ömt och smekte flickans mjuka kind.
"Ingen fara hjärtan, jag ska fråga dom om det är okej att jag kommer senare. Så hinner jag natta dig först."
"Och killa mig på ryggen tills jag somnar...?" undrade Maxine.
Audrey nickade.
"Älskade lilla unge, jag ska krama och pussa dig - och sen ska jag killa dig på ryggen, tills du somnar."
Hon överöste en fnissande liten Maxine med pussar.
Sedan tog hon upp sin mobiltelefon och ringde "musikmänniskorna". Hon berättade att hon skulle göra en väldigt viktig sak och frågade om hon kunde komma till restaurangen och mötet klockan nio istället för åtta.
När hon pratat klart såg hon på Maxine och log stort.
"Musik-mötet får vänta. Nu är det bara du och jag, hjärtat."
"Jaaaaa...!" jublade Maxine och omfamnade sin mor.

Martin och Joanne, Maxines fosterföräldrar, höll på att natta deras andra fosterbarn Alex, en liten 7-årig pojke.
De log när de hörde Maxine jubla.
Flickan kom ivrigt inrusande i sin fosterbrors rum och meddelade lyckligt:
"Mamma Audrey ska stanna hos mig tills jag somnar!"
"Vad härligt, älskling. Då kommer du nog somna gott." log Joanne.
Hon kramade tösen.
"Hoppa i säng nu. Pappa Martin och jag kommer in och tittar till dig sen, som vi brukar."
"Okej!" sa Maxine ivrigt.
Hon kramade och pussade Martin, Joanne och Alex god natt, sedan rusade hon in till sig igen.
"Vad bra att Maxies mamma kunde stanna!" sa Alex.
Det höll Joanne och Martin med om. Och de var så glada över att Audrey valt sin dotter i första hand den här gången.