Skrivpuff - 8 April 2015

*
Skrivna

Paradise, California. Våren 2011.

Denny Jackson borde egentligen plugga. Skolböckerna kallade på hans uppmärksamhet där de låg i en hög på hans storasyster Cordelias köksbord.
Men den gamla dagboken han hittat i det öde spökhuset lockade desto mer. Läxorna fick faktiskt vänta.
Med mycket försiktighet och stor andakt slog han upp en sida och började läsa de fina, men lite barnsliga, bokstäverna skrivna i blått bläck.

Kära dagbok,
vi är fortfarande i America. Vi bor nu i ett stort hus i en liten stad.
Idag fick jag lov att gå ut. Inte längre än till trädgården 
utanför huset, men ändå, kära dagbok... jag fick gå ut 
i friska luften! Och solen sken varmt. 
Det var längesedan jag kände mig så här fri, en sällsynt känsla efter så lång tid i mardrömslik fångenskap.
Jag hittade en blomma, vit som den renaste snö. 
Blomman sparar jag här i dig, dagboken, så att jag med lätthet kan minnas denna vackra dag.

Vi ska resa igen. Till en ny plats. 
Detta ställe är inte längre säkert, säger han.
Jag vill stanna i den här fina lilla staden med det vackra namnet: Paradise. 
Men det går inte. Jag måste göra som han säger och jag måste följa med honom, hur rädd jag än är för vad som ska ske härnäst.

Min dagbok lämnar jag här, i detta hus.
Även om jag vet att vem som än hittar dagboken ej kan rädda mig från mitt öde och mina kval, vill jag ändå dela min historia.
Jag ber dig som nu håller min bok i din hand: 
Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig.

Din
Judith Malia Glaser

Dennys historia-intresse vaknade. Han blev så nyfiken på vad den lilla dagboksskrivande tjejen, Judith Malia Glaser, varit med om.
Han såg på den snövita blomman som flickan hade plockat och strök över den med fingertopparna.
Nu var Denny så uppslukad av dagboken och flickans öde att han inte märkte att han inte var ensam i köket längre...
När en hand lades på hans rygg hoppade han till och flämtade förskrämt.
Han vände sig om och fick syn på Cordelia som stod där.
"Oj... skrämde jag dig, lillebrorsan?" sa hon och log.
Denny log lite fåraktigt och skakade nekande på huvudet.
"Eh... nej, jag blev inte rädd." ljög han.
Cordelia fnissade mjukt och rufsade om hans bruna kalufs.
"Jag märker det, sötnos." småretades hon och kittlade hans nacke. "Vad läser du för nåt som är så spännande då...?"
Denny höll fram dagboken.
"En gammal dagbok. Den är skriven av en judisk flicka - tror jag - på 1940-talet."
Han tillade, med mycket iver i rösten:
"Du bara måste läsa det här, Cor!"
Cordelia tog med sig dagboken bort till soffan, satte sig tillrätta och började läsa.
Denny satte sig intill henne och hon lade en arm om sin lillebror.

När Cordelia läst klart dagboksinlägget hade hon tårar i ögonen.
"Åh... stackars lilla tjej..."
Denny nickade.
"Jag vet, visst blir man helt tagen av hennes ord? Ta bara det här: 'Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig'. Så starkt!"
Cordelia höll med honom fullständigt.
"Jag kan inte glömma det här nu..." tillade Denny. "En liten tjej som är tillfångatagen av nån man... Det låter ju bara så vidrigt!"
Hans röst bröts en aning och hans började bita på en tumnagel.
Cordelia gav sin lillebror en lång kram.
"Vi håller dig i våran hjärtan, lilla Judith." nästan viskade Denny.