Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 4

*
"Jag ska berätta hur vi dog." sa spökbarnet. "Mamma och jag alltså."
Emilia nickade sakta.
"Okej..." viskade hon.
Spökbarnet tog Emilia vid handen och ledde henne mot badrummet.
"Jag heter Liliana."
"Och jag heter Emilia."
Spökbarnet nickade.
"Ja, jag vet det."
Hon log lite. Men hon blev snabbt allvarlig igen.
"Du vill hjälpa oss, va?"
"Ja. Bara jag kan så ska jag göra det." svarade Emilia.
Liliana nickade.
"Du är snäll du. Jag visste att du kunde hjälpa!"

Inne i badrummet, intill det gammaldags badkaret med höga kanter, stannade flickorna.
Spökbarnet pekade.
"Där dog jag." sa hon med stilla, lite darrande röst. "Drunknade."
Emilia svalde och önskade att hjärtat kunde sluta slå så förtvivlat fort.
Liliana kramade hennes hand.
"Mannen som kom hit i kväll, han den stora... han är farlig."
Emilia började känna sig lätt illamående.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 3

*
Just som Emilia stod och tänkte på att hon måste stilla sin livliga fantasi,
kände hon hur något kallt nuddade hennes hand.
Hon spratt till och flämtade av förskräckelse.
En sjukligt blek liten flicka med stripigt, blött hår stod intill henne och kramade hennes hand.
Emilia blundade.
Det är bara inbillning. När jag öppnar ögonen är den här varelsen borta.

Emilia hade ingen uppfattning om hur länge hon stod där och blundade, men det kändes som flera minuter.
När hon till slut öppnade ögonen fick hon syn på den lilla flickan igen.
Barnets blåaktiga läppar darrade, som om hon i vilken sekund som helst skulle börja gråta.
Hon klamrade sig fast vid Emilia.
"Var inte rädd, flickan." sa den lilla. "Men du måste hjälpa oss."
De två flickornas ögon möttes, stora och rädda.
"Jag vet inte vad jag ska göra..." nästan viskade Emilia.
"Men vill du hjälpa...?" frågade den lilla.
Det fanns en uns av desperation i hennes tunna röst och hon började gråta.

Emilia nickade.
"Ja då." sa hon lugnande. "Bara du berättar hur, så ska jag försöka hjälpa dig."
Den stackars lilla bleka flickan log lättat genom gråten.
"Tack!" snyftade hon.
Och så gav hon Emilia en kram.
Emilia ryste till av den iskalla omfamningen.
Snälla nån... tänkte hon och darrade av köld, och lite rädsla. säg att det här bara är en mardröm...
"Var inte rädd." sa det lilla spökbarnet igen.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 2

*
Efter kvällsfikan ursäktade sig Emilia och smet upp på sitt rum.
Hon kände att hon genast behövde prata med någon om sina "skum-vibbar".
Tony blev glad över att höra hennes röst, men han blev orolig när Emilia berättade om de oväntade gästerna.
"Ska jag komma över...?" frågade han snabbt.
Emilia log - trots att inte Tony kunde se det genom telefonen.
"Älskling... du har ju lunginflammation, då ska man inte springa ute i vinterkyla. Jag uppskattar verkligen att du vill hålla mig sällskap, men du måste faktiskt ta hand om dig."
Tony suckade.
Sedan sa han ömt:
"Okej. Men du vet att familjen och jag finns här för dig om du behöver oss."
Emilia fick tårar i ögonen. Tony var så fin!

"Åh, finaste," utbrast hon, med mycket kärlek i rösten. "jag vill så gärna ge dig en stor kram!"
Tony skrattade mjukt.
"Och jag vill krama dig! Men du, vi ses ju i morgon kväll, när du och dina föräldrar kommer hit och firar nyår med oss."
Nu log Emilia och hon kände sig varmt om hjärtat.
"Jag längtar! Ta hand om dig nu."
"Jag lovar." sa Tony allvarsamt. "Du med. Och du, Emilia, var försiktig med skummisarna."
Det lovade Emilia att hon skulle vara.

Hon och Tony sa god natt till varandra och avslutade sitt telefonsamtal.
Som alltid när hon fått höra Tonys fina röst mådde hon bättre.
Och jag inbillar mig säkert bara, tänkte hon. Ingemar och "Vesslan" kanske inte alls är några skummisar.
Emilia suckade och skakade på huvudet åt sig själv och sina inbillningar.
Jag har för livlig fantasi.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 30 - 1

*
30 December

Emilia blev mycket förvånad när herrgårdens gamla hushållerska dök upp dagen före Nyårsafton.
Det hade Emilia inte alls väntat sig. Mamma och pappa hade nämligen inte sagt något om att tant Signe skulle göra ett besök hos dem nu.
Mamma och pappa är ju inte ens hemma... tänkte Emilia.
Inte för att hon hade något emot att Tant Signe kom dit. Nej då, Emilia tyckte om den 85-åriga kvinnan. Tant Signe var en varm och glad själ, och lite sällskap kunde inte skada.
Damen hade slutat som hushållerska fem år tidigare, men hon besökte Emilias familj lite då och då för att fika och språka en stund.
"Mamma och pappa ät bortresta." förklarade Emilia.
"Är dom det...? Asch, vilken otur."
Tant Signe log.
"Men då får jag väl rå om lilla Emilia en stund då. Och jag tänkte höra om jag kunde få stanna här över natten?"
Emilia sa att det kunde tant Signe visst få göra. Det fanns gott om gästrum här på herrgården.

Just som Emilia skulle fråga tant Signe om hon skulle vilja ha en kopp te, eller något annat gott från köket, klev två män in i tamburen.
Emilia gissade att de var i 50-årsåldern. En var bredaxlad, lite kraftig, och den andra var smal som en vessla.
Flickan såg storögd på männen - och på snön som blev till vattenpölar under deras vinterskor.
Och sedan såg hon undrande på tant Signe. Vilka var de här två...?
Tant Signe log.
"Du ser så frågande ut, kära barn..."
Damen skrattade lite.
"Detta är ju min son, Ingemar." fortsatte hon och gjorde en pekande gest mot den bredaxlade. "Minns inte Emilia honom?"

Flickan skakade på huvudet.
"Nej... vi har nog aldrig träffats."
Tant Signe kliade sig fundersamt i huvudet.
"Inte...? Det var jag säker på. Nåväl, jag har med mig lite fikabröd, ska vi gå ut i köket och orda nåt varmt att dricka till?"
De vänliga damen lade armen om en nu ganska förvirrad Emilia.
"Okej..." sa flickan.
Hon och Tant Signe gick mot köket.
Ingemar och den andra mannen (som Emilia i hemlighet döpte till "Vesslan", eftersom hon inte visste hans namn) stod kvar i tamburen.
Emilia vände sig om och såg länge på dem.
Vad gör dom här... Och varför säger dom ingenting...?
"Skum-vibbar", skulle Dante ha sagt.
Det brukade han säga att han fick om någon eller något var underligt...
Emilia fick också "skum-vibbar" nu.
Och några små kalla kårar längs ryggraden.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 29

*
29 December

Emilia ångrade att hon inte följt med mamma och pappa på resan till Göteborg.
En affärsresa hade låtit så trist när pappa pratade om det, men det hade varit bra mycket bättre att sitta på ett hotellrum än att vara ensam hemma i en stor herrgård - särskilt när man var lite mörkrädd.
Nåja... helt ensam är jag förstås inte, tänkte Emilia. jag har ju spökena som sällskap...
Hennes egna tankar fick henne att rysa.
Jag måste sluta tänka på sånt där...! bannade hon sig själv.
Emilia lugnade ner sig.
Jag klarar mig. Mamma och pappa kommer hem på Nyårsaftons morgon. 
Och Tonys föräldrar har sagt att jag kan ringa dit om jag behöver.

Hon ringde till Tony, bara för att höra hur han mådde.
"Jag har knappt nån feber idag heller, men hostan blir värre." sa Tony.
"Jag låter som en trasig traktor när den sätter igång."
"Åh, stackare..." sa Emilia ömt. "Ta hand om dig ordentligt och krya på dig fort."
Tony sa att han skulle göra det. Sedan frågade han hur hon hade det.
"Jodå, det går rätt bra att vara ensam..." sa Emilia.
Tony måste ha genomskådat den lilla lögnen, för han sa fundersamt:
"Vill du att jag ska komma hem till dig nu?"
Emilia log. Tony var för söt.
"Tack sötnos, men du ska inte gå ut. Du har lunginflammation."

Tony suckade truligt.
"Okej. Men glöm inte att ringa om du behöver nåt. Du vet att mamma och pappa hjälper dig med vad som helst."
Emilia log igen.
"Jag vet. Hälsa dina underbara föräldrar från mig. Och du, vi ses på Nyårsafton."
Emilia och hennes föräldrar skulle gå hem till familjen Hasselgren och fira en lugn liten Nyårsafton tillsammans.
"Jag längtar." sa Tony.
"Jag med!" sa Emilia.

När Emilia hade pratat med Tony i telefon ett tag kände hon sig bättre till mods. Det var skönt att höra hans snälla, mjuka röst.
Så fort de sagt "hej då" slog Emilia på TV:n (den var ett bra sällskap ibland)
och så hon gick ut i köket för att poppa popcorn och hämta en burk läsk från kylskåpet.
Om flickan hade tittat noga på kylskåpsdörren hade hon nog skrikit eller hoppat till av rädsla.
På dörren satt vita magnetiska brickor med ord på. Kylskåpspoesi.
Emilia brukade roa sig med att sätta ihop små dikter.
Men detta var inget hon själv hade skrivit.

SNÄLLA

HJÄLP OSS!

INNAN DET ÄR FÖR SENT

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 28

*
28 December

Den hårda knallen som ekade mellan bostadshusen väckte Lilla Olivia, som skräckslagen flög ur sin säng.
"Mamma! Pappa!" skrek hon. "Nån skjuter med pistoler!"
Camilla Simonsson skyndade sig in i sin dotters rum och tog flickan i sin famn.
"Nej då älskling, det är bara några ungar som leker med smällare."
Olivia rynkade argt pannan.
"Dumma ungar! Man får inte kasta smällare när det inte är Nyårsafton - det har pappa sagt."
Camilla log.
"Nej, det får man inte."
Olivia skakade på huvudet.
"Och man får faktiskt inte skrämmas så där! Fattar dom inte att det finns små barn som sover och blir jätterädda när det smäller...?"
Mamma tryckte henne tätare intill sig.
"En del fattar nog inte sånt, Lilla O. Dessutom finns det nog en del som inte ens bryr sig om det."
Olivia suckade djupt.
"Dummisar, dom borde få på plytet."

Camilla satt i sängen med sin lilla unge famnen och tröstade och pratade med henne i en timme innan flickan gick med på att försöka somna om.
När Olivia äntligen kände sig trygg igen och lyckades somna i lugn och ro, gick Camilla ut i köket och kokade en stor kopp te åt sig.
Sirener från en ambulans tjöt i natten och Camilla kände, som alltid, obehag när hon hörde utryckningsfordon. Hon skänkte en liten tanke till stackaren som skulle hämtas av sjukvårdarna.

En stund senare kom Johan hem och Camilla kände sig lättad över att veta att hennes familj befann sig i trygghet.
"Hörde du ambulansen?" frågade Johan. "Några tonåringar lekte med smällare och en av pojkarna skadade handen."
Camilla blev lätt illamående.
"Usch... sånt där är så otäckt. Hur gick det med pojken?"
"Jag pratade med hans föräldrar en stund nere vid ambulansen." svarade Johan. "Grabben hade tur, det var var inte så illa, men han skulle få åka till sjukhuset och kolla skadan. Han var ganska skakad och upprörd."
Camilla och Johan kunde inte låta bli att känna sympati för den skadade pojken, men samtidigt önskade de att ungar kunde sluta att leka med smällare och fyrverkerier. De visste ju hur farligt det kunde vara.

"Vi hörde smällarna förut." berättade Camilla. "Lilla O vaknade och var väldigt skrämd och upprörd."
Johan gick in i barnkammaren och tittade till sin lilla dotter.
Nu sov Olivia djupt och hon höll sitt gosedjur Lammson hårt i famnen.
Johan smekte den lilla tösens kind och plockade upp snuttefilten som glidit ner på golvet.
"Sov gott, pappas lilla skrutt." viskade han.
Lilla Olivia log i sömnen.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 27

*
27 December

Emilia och Dante studerade de mystiska fotspåren i snön.
"Dom fanns inte här igår." sa Emilia.
Dante satte sig på huk i snön och gned sig fundersamt om hakan.
"Hmmm... detta är ju jätteskumt..."
Emilia nickade.
"Rätt stora skor på den här mystiske typen i alla fall." fortsatte Dante. "Såg du mannens ansikte?"
Emilia funderade, men skakade ganska snart på huvudet.
"Nej. Det var ju så mörkt ute då, igår."
Hon ryste till.
"Usch... det känns otäckt att det smyger omkring nån här..."
Dante reste sig upp och lade armen om sin vän.
"Ja, det förstår att du tycker. Men du vet att jag finns här för dig om du behöver mig." sa pojken och log. "Det är bara att ringa, eller skicka röksignaler, eller vad du nu vill, så kommer jag rusande."
Emilia skrattade och kramade om honom.
"Tack, Dante! Du och Tony är dom bästa vänner man kan ha!"
Dante log och besvarade kramen.

"Hur är det med Tony förresten?" frågade han sedan. "Har du hört något från honom idag?"
Emilia nickade.
"Vi chattade lite förut. Han är ganska trött, men har inte lika hög feber längre. Fast han hostar väldigt mycket, stackarn..."
Dante suckade.
"Så trist att han är sjuk nu när vi har jullov. Vi som hade tänkt hitta på så mycket skoj...!"
"Ja, jag vet." sa Emilia sorgset. "Det vore så spännande att få lösa mysteriet med den mörka, smygande gestalten tillsammans med er två."

Dante log lite.
"Det tycker jag också. Men Tony kan ju vara med ändå - om han orkar."
Emilia sken upp.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag ska ringa honom senare och fråga om han vill vara detektiver med oss."
Dante skrattade till.
"Det kan du lita på att han vill, Emilia! Det blir nog rätt svårt att hålla honom kvar hemma..."
Nu skrattade Emilia också.
"Det blir det säkert. Vi måste nog se till så att han inte överanstränger sig."
Dante nickade.
"Ja, det får vi göra. Men du, nu vill jag höra mer om spökerierna. Ska vi gå och fika?"
Det lät som en bra idé, tyckte Emilia.
De två vännerna gick mot byns mysiga gamla café.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 26

*
26 December

En mörkklädd gestalt lösgjorde sig ur skuggorna i den sena och iskalla vinterkvällen.
En granskande blick spanade bort mot herrgården. Inte ett liv syntes till och det verkade tyst och lugnt där inne.
Konstigt... så här öde var det aldrig här förr...
Snögubben på gårdsplanen blickade tillbaka med sina svarta ögon på mannen och visade upp ett lyckligt och brett leende.
Mannen så också på de två stora snölyktorna som stod på varsin sida om trappan.
Bor det barn här...? tänkte han och undrade vems barn det kunde vara.

Plötsligt tändes ytterlyktorna utanför det stora huset.
Mannen retirerade in i mörkret och skuggorna igen.
Han måste ju vara försiktig, så att ingen såg honom.

Men någon såg honom.
I ett rum på herrgårdens övervåning stod en ung flicka och tittade ut genom fönstret.
Hon kunde inte se vem den mörkklädda gestalten var, men kalla kårar rusade genom hennes kropp.
Varför hon kände sådana obehagliga vibbar visste hon inte riktigt.
Och jag vill inte veta det heller... tänkte Emilia.
Snabbt backade flickan bort från fönstret och sprang ner till undervåningen där hennes mamma, pappa och moster fanns.
Så länge hon fick vara nära familjen behövde hon inte känna sig rädd.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 25

*
25 December

"God Jul i stugan." skojade Johan.
Colette kastade sig i famnen på sin morbror.
"God Jul!" sa hon, med lycklig och öm röst.
Johan lyfte upp sin yngsta systerdotter i famnen och kramade henne.
Sedan gick de in till köket där Helena, Krister och Frida väntade med julfika.
"Hej alla!" hälsade Johan.
Han såg sig omkring.
"Hur är det med lilleman då?"
"Tony är nerbäddad i vardagsrums-soffan." sa Helena. "Han hade långt över fyrtio graders feber igår stackarn, så han är ganska medtagen fortfarande..."

Just då kom Tony ut i köket. Pojken såg lite trött ut och hans kinder var rosiga av feber.
"Nämen, hej älskling!" utbrast Helena.
Hon lade armen om sin sons axlar.
"Hur är det? Vill du ha lite fika?"
Tony nickade.
"Ja, tack."
Han såg fundersam ut.
"Men jag vet inte om jag orkar sitta uppe, jag är lite yr fortfarande..." sa han lågt och såg urskuldande på sin familj.

Helena gav honom en kram och sa åt honom att krypa ner bland filtarna och kuddarna i soffan igen.
"Jag kommer in med lite lussebullar och varm choklad åt dig." tillade hon.
"Och pepparkakor - och klenäter!" påminde Colette.
Tony skrattade.
"Ja, allt sånt måste man ju ha på Julen."
Colette nickade ivrigt.
"Jaaa! Det är mega-gott ju!"

* * *

Colette följde med Tony till vardagsrummet. Syskonen intog sin fika där och såg på TV, medan de andra fikade i köket.

En stund senare bar Johan in julklappar som han hade haft med sig åt dem.

För Tony blev det nästan dubbelt så många paket att öppna, eftersom han nästan bara hade orkat sova hela julaftonen.

Som vanligt när Tony och Colette fick presenter blev de överväldigade och väldigt glada.

Och de var lyckliga över att kunna ge sin familj julklappar, både köpta saker och saker som de gjort själva.

"Älsklingar..." sa Helena, nästan rörd till tårar. "ni behöver inte ge pappa och mig så många julklappar."

Tony log blygt och ryckte lätt på axlarna.

"Näää, vi vet. Vi gör det för att vi vill. Och för att ni blir så rörda."

Både Helena och Krister kramade om sina barn.

"Ni är helt underbara." sa Krister.

Tony och Colette såg på varandra och log.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 24

*
24 December

Julaftons morgon.

Helena och Krister stod utanför Colettes rum och såg ömt på dottern.
Flickan var klädd i sitt röda flanellnattlinne och gosiga tofflor. Hon satt framför sitt dockskåp och möblerade om.
Hon tittade upp och log mot sina föräldrar.
"Jag vet att det är lite fånigt att hålla på med dockskåp när man har fyllt tolv..." sa hon lite blygt. "men jag älskar det. Det har jag gjort ända sedan jag fick det."
Helena och Krister blev rörda av flickans ord.
Dockskåpet hade varit en av de första julklapparna den lilla flickan fått, så naturligtvis var det som en skatt för henne.

Krister gick in i Colettes rum och kramade om tösen och kysste henne på pannan.
"Pyssla du med ditt dockskåp så mycket du vill. Det är roligt att du fortfarande gillar det."
Han rufsade om hennes blonda lockar.
"Och i kväll kommer Tomten med fler spännande saker..." sa han och blinkade hemligt till flickan.
Colette fnissade glatt.
Hon kramade om sin älskade adoptivpappa. Sedan sprang hon fram till mamma Helena och gav henne en lika stor kram.
"God jul, mamma och pappa!" sa hon och stålade av kärlek och glädje.
"God jul, lilla älskling." sa Helena.

* * *

Colette fortsatte att möblera i sitt fina dockhus medan mamma och pappa gick för att titta till Tony.
Pojken sov fortfarande tungt, så Helena och Krister lät bli att väcka honom.
Det var viktigt för hans hälsa att han fick vila så mycket som möjligt.
Helena smög in och kysste honom på kinden och stoppade om honom ordentligt.
Sedan kände hon på hans panna.
"Stackars lilla unge..." viskade hon till Krister. "Han har feber."
Krister suckade bedrövat.
"Stackar'n... Vi får hoppas att han orkar vara uppe lite med oss senare."
Helena nickade.
De tassade ut ur Tonys rum och gick ner till köket för att fixa frukost.

* * *

"Tänk att vi har haft våra härliga små ungar i exakt sex år nu." sa Krister när de dukade fram julfrukosten.
Helena log.
"Ja, tiden går fort. Fast ändå känns det inte så länge sen... Jag kommer alltid att minnas när Johan kom hit med de små raringarna. De var alldeles storögda och lite omtöcknade."
Helena fick tårar i ögonen när hon tänkte på att hennes älskade små ungar hade farit så illa i sitt förra fosterhem. Hon kunde inte förstå hur någon kunde göra så grymma saker mot barn.
Krister lindade armarna om sin fru.
"Tony och Colette kunde inte ha fått en bättre mor." sa han ömt och kysste Helena på kinden. "Dom älskade dig från första ögonblicket."
Han skrattade till.
"Och lilla Colette som frågade om du var en ängel..."
Helena skrattade också och kramade Krister.
"Ja, det var så bedårande! Hon var helt övertygad om det."

Sedan blev Helena allvarlig och hennes ögon tårades igen.
"Och lilla Tony som så ofta frågade om han var värd att bo här med oss...
Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra honom fråga så..."
Krister nickade.
"Det gjorde ont i mig också att den här fina lilla grabben inte visste att han var värd allt gott i världen..."
Det hade tagit ett bra tag för Tony att bygga upp sin självkänsla och självförtroende.
Nuförtiden var han en trygg och glad 16-åring som visste att han var värd allt bra som hände honom.
Pojken hade visserligen mardrömmar fortfarande och ibland grubblade han och hade mörka tankar om sitt mardrömslika förflutna.

Men som Tony själv hade sagt nyligen, när han och Helena pratade om allt det svåra:
"Mamma, vet du? Jag gör mitt bästa för att lägga allt det där bakom mig.
Nu har jag världens bästa familj och ett tryggt hem. Och det är jag värd!"
Helena hade kramat honom länge.
"Ja, min fina lilla älskling," sa hon, med gråten i halsen. "det är du verkligen värd!"

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 23

*
23 December

Lilla O hade bara sovit i högst två-tre timmar när hon vaknade igen.
Ligga här och bara sova är tråkigt... tänkte barnet. Jag vill gå upp!
Hon sparkade av sig täcket och kravlade sig ur sin säng.
Sedan gick hon, ganska bestämt, in till vardagsrummet där hennes 22-åriga storasyster Leni och kompisen Ceci satt och tittade på TV.
"Nämen, vem är det som kommer här och smyger...?" sa Ceci förvånat.
Leni såg på sin lillasyster.
"Hur är det, hjärtat? Drömde du nåt otäckt?"
Lilla O skakade på huvudet och log.
"Näää... men jag kan inte sova." meddelande hon. "Kan jag få en lussebulle?"
Leni log mot henne.
"Sover du bättre om du äter lussebulle menar du...?"
Lilla O nickade.
"Faktiskt, på sanning." sa hon med eftertryck.
Leni funderade.
Det var egentligen lite för sent för 6-åringen att vara uppe nu...
Men vad sjutton... det var kvällen före julafton och en liten lussebulle kunde inte skada.

De tre flickorna gick ut i köket och tog fram lussebullar som de bakat tidigare på dagen och hällde upp tre glas mjölk.
"Julmust." försökte Lilla O.
Men Leni skakade på huvudet.
"Inte så här sent. Julmust får du imorgon."
Hon väntade sig lite att lillasystern skulle protestera vilt, men det gjorde hon inte.
"Okej då." sa hon bara.
Hon tycktes nöja sig med sin nybakade saffransbulle.

* * *

"Får jag somna hos er i soffan?" bad Lilla O när de satt i vardagsrummet en stund senare.
Leni kramade om henne.
"Ja, det kan du få göra."
"Jaaaaa!" jublade lilltjejen.
Sedan såg hon finurligt på Leni och Ceci.
"Fast jag kan förstås vara vaken länge... Till... fem."
Leni skrattade och skakade på huvudet.
"Nähä du, busunge...! Det går inte för sig."
"Men man måste ju försöka." skrattade Ceci.
"Aaaa..." instämde Lilla O. "Man måste ju försöka."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 22

*
22 December

Emilia sökte igenom de stora kartongerna med julpynt efter glittret till julgranen.
Överst i låda nummer fyra fann hon vad hon sökte.
Hon drog upp den silvriga girlangen och vände sig mot julgranen, som strålade av ljus och blanka kulor.
Kalla kårar kröp längs ryggen på Emilia och hon blev stående och bara stirrade.
En av de silvriga kulorna såg ut att lyftas från sin gren, det var bara det att det inte fanns någon mänsklig hand som gjorde det...
Silverkulan tycktes sväva i luften i ungefär en halv minut.
Sedan släpptes den ner i golvet.

Emilia ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet skrik.
Hon slängde glitter-girlangen på golvet och rusade ut ur allrummet.
Jag tänker inte stanna i det här rummet... Inte så länge jag är ensam hemma.
Nej, hon fick fortsätta att klä granen med mamma senare istället.
Så länge spöket - eller vad det nu var - befann sig i allrummet ville Emilia inte vara kvar.
Hon sprang upp på sitt rum och flämtade av andfåddhet och rädsla.

Åh vad jag önskar att Tony var här... tänkte flickan. Han skulle säkert kunna hjälpa mig med de här spök-mysterierna.
Men stackars Tony låg ju hemma, sjuk i lunginflammation.
Emilia bestämde sig resolut för att gå över till Tony med hans julkappar redan nu.
Ja, hon skulle egentligen göra det i morgon, men just nu kände hon att hon inte klarade att vara ensam hemma.

Emilia kände sig lite bättre till mods när hon gick mot familjen Hasselgrens gula hus en stund senare.
Och tanken på att hon snart skulle träffa Tony gjorde henne lycklig och varm om hjärtat.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 21

*
21 December

Lilla Colette var alldeles överlycklig för sin mini-julgran som pappa Krister hade huggit åt henne.
Redan på söndagsmorgon ville hon ta upp den på sitt rum och dekorera den.
Och det fick hon. Direkt efter frukost bar hon, med hjälp av mamma Helena upp den på övervåningen.
Flickan spenderade mycket tid inne på sitt rum den förmiddagen. Hon julpyntade granen - och sitt rum - och lyssnade på både sagor och musik med jultema.
"Se på vår lilla unge, hon strålar ju mer än juleljusen." sa Krister ömt när han och Helena tittade till sina barn strax före lunch.
Det höll Helena verkligen med om.

Tony sov länge den dagen, lunginflammationen tog på krafterna mer än pojken ville erkänna.
Han orkade inte ens komma ner och äta lunch, trots att Emilia och hennes familj var bjudna.
Efter maten gick Emilia och Colette upp till honom. De hade med sig en stor kopp med varm choklad och vispgrädde och ett fat med bullar.
En nyvaken Tony satt i sin säng och såg storögd på sin lillasyster och sin bästa vän.
"Wow...!" utbrast han. "Är det fest på gång?"
Tjejerna log.
"Ja," sa Emilia. "en krya-på-dig-fort-fest."
Tony log strålande.
"Tack ska ni ha."
Emilia kramade honom.

"Jag har gjort julfint i mitt rum." berättade Colette.
Tony såg intresserat på sin söta lillasyster.
"Har du tagit in din mini-gran?"
Colette nickade ivrigt.
"Det är jättefint." bekräftade Emilia.
"Coolt!" sa Tony. "Jag måste kolla in ditt rum sen då, syyran."
Colette såg glad ut. Hennes bror var alltid så fin och gullig mot henne. Och omtänksam.
"Men du måste vila och må bättre först." förmanade hon.
Tony log.
"Ja då, men en liten julgran orkar jag allt kolla på."
Han reste sig upp, för att gå in till sin syster rum, men då blev han plötsligt yr och blev tvungen att sätta sig ner i sängen igen.

Flickorna skakade på huvudet åt honom.
"Tony, vet du vad 'vila' betyder...?" log Emilia.
Tony funderade.
"Näää... tror inte det."
"Det märks!" skrattade Emilia.
Hon föreslog att Tony skulle dricka upp sin choklad, så att han kunde lägga sig ner en stund sedan.
Tony lydde. Och han lät Emilia stoppa om honom.
Det var ju trots allt ganska skönt att vila ibland.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 20

*
20 December

Lördag förmiddag.

"Jaha, då åker Johan och jag iväg och hugger en julgran!" meddelade Krister.
Tony och Colette log mot sin morbror Johan och mot pappa, som just hade hämtat en yxa från redskapsboden.
"Ta den finaste julgranen." sa Colette. "Och snälla pappa, kan jag få en liten gran, till mitt rum?"
Krister log och kramade om sin lilla dotter.
"Självklart, älskling."
"Ha det så kul nu medan vi är borta." sa Johan.
Colette nickade glatt.
"Vi ska baka pepparkakor." sa hon ivrigt.
Och så sneglade hon på Tony som stod intill mamma Helena på trappan.
"Fast brorsan ska bara vila..." sa hon, aningen bekymrat.

Johan nickade.
"Det är bra det." sa han och såg allvarligt och lite oroligt på sin systerson. "Lunginflammation är inget att leka med..."
Tony skakade på huvudet.
"Näää... jag vet. Himla trist lekkamrat faktiskt." sa han och flinade lite mot sin morbror.
Men sedan började han hosta skrällande.
Helena puttade mjukt in honom i huset.
"Min unge man, du ska bara ligga på soffan och titta på film och vila. Du har fått i dig tillräckligt med iskall luft idag."
Hon rufsade pojken i håret.

Colette gick också in. Hon ville hålla sin storebror sällskap en stund innan hon, mamma och kusin Olivia satte i gång med julbaket.
Lilla Olivia stod kvar ute i snön. Hon stirrade storögd på yxan som Krister höll i.
"Såna är farliga...!" flämtade 6-åringen.
"Vi ska vara så försiktiga så." försäkrade Krister.
Men Olivia var inte övertygad.
"Man kan hugga sig i fötterna!" nästan skrek hon.
Johan lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
"Var inte rädd, hjärtat. Pappa och Krister ska inte hugga nåt annat än granar. Och vi är försiktiga."
Olivia funderade en stund och såg på de andra.
"Okej, ni får väl åka till skogen då." bestämde hon sig för.

Johan och Krister vinkade adjö och gick mot familjen Hasselgrens skåpbil.
Innan de klev in i bilen hörde de lilla Olivia fråga:
"Faster Helena, kan doktorerna på sjukhuset sätta fast fötter igen...?"
Johan kunde inte låta bli att skratta åt den något makabra frågan.
"Oroa dig inte, Lilla O!" ropade han. "Allt kommer att gå bra! Snart kommer vi hem med världens finaste julgranar!"
Olivia satte händerna i sidorna och trutade bestämt med munnen.
"Yxor är ändå farliga, så det så..." muttrade hon.
Sedan klampade hon in i huset.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 19

*
19 December

Första dagen på jullovet. En snöig fredag med blå himmel och sol.
Det hade kunnat bli en fin och skön dag.
Om man inte hade vaknat upp med halsont och feber förstås...
Men det var precis det som Tony råkade ut för.
Krister tog med sig den krassliga pojken till sjukhuset, där konstaterade en vänlig läkare ganska snabbt att Tony hade fått lunginflammation. Hon ordinerade antibiotika och mycket vila.

Där hemma tyckte alla synd om den lilla sjuklingen och Tony blev kungligt uppassad och omhändertagen.
Pojken var ganska trött, men verkade ändå glad och tapper där han satt hemma i soffan, inbäddad i ett stort täcke.
Colette var orolig för sin storebror, men Tony tröstade henne och sa att han tänkte minsann bli frisk fort.
"Det är bara lite lunginflammation," tillade han och log. "inget som knäcker mig inte."
Sedan såg han lite bedjande på mamma Helena och pappa Krister.
"Jag kan väl följa med och hugga julgran i morgon ändå, va...?"
Krister såg tveksam ut.
"Jag vet inte, grabben... det är nog lite för kallt ute för dig. Du kan bli sämre om du andas in för mycket vinterluft."

Tony nickade förstående. Men han såg ut att vara ganska besviken nu, och inte alls lika tapper.
"Varför skulle jag bli sjuk nu, på lovet...?!" suckade han. "Typiskt."
Mamma rufsade honom i håret.
"Är du feberfri i morgon kanske du kan vara ute en liten stund."
Colette sken upp.
"Du kanske vill göra snölyktor med mig i morgon?"
Tony log mot sin lillasyster.
"Ja, det kan jag göra. Lite vinterluft ska jag nog klara av."
Colette log.
"Precis. Ingen dum gammal lunginflammation ska få förstöra jullovet för dig, eller hur, brorsan?" sa hon och kramade Tony.
Tony skakade på huvudet.
"Nej, verkligen inte!" sa han bestämt. "I morgon ska vi bygga helt grymma snölyktor, syrran!"
Krister såg på sina barn och sedan på Helena och log.
"Våra ungar älskar verkligen vintern!"
"Så klart vi gör!" sa lilla Colette. "Snöiga vintrar är ju magiska!"

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 18

*
18 December

Den efterlängtade julavslutningen var äntligen kommen på Änggårdens skola.
Skolkören bjöd på en fantastisk konsert, full av stämningsfulla julsånger
och en hel del humor.
Emilia sjöng solo i flera låtar och hon hade även ett par duetter med Tony. Deras vackra, mjuka röster och de fina sångtexterna rörde nästan publiken till tårar.

Lilla yrvädret Olivia satt alldeles (ovanligt) stilla i pappa Johans knä.
Hon tittade och lyssnade nästan andlöst beundrande på sina kusiner,
Tony och Colette - och de andra som sjöng så fint.
När de sjungit klart en låt klappade lilla Olivia i händerna och ropade:
"Bravo! Sjung mera!"
Alla skrattade åt den söta 6-åringen.
Och till Olivias stora glädje sjöng hela kören flera sånger.

Nära slutet av konserten klev Tony och Colette fram på scenen och läste upp en liten juldikt som de skrivit själva.
Nu glittrade tårar i publikens ögon, det gick helt enkelt inte att hålla tillbaka dem längre.
Barnens ord skulle stanna i mångas hjärtan länge efteråt.

En fröjdefull jul

av Tony & Colette Hasselgren

På julen vill vi familj och vänner krama.

Vi önskar ljus och kärlek, inget drama.

Skänk bara tankar som äro varma,

annars kan ni få dåligt karma.

Nu har vi trygghet vid hemmets härd,

men vårat liv har varit en lång och kall färd.

Vi önskar eder en fröjdefull jul

med gemenskap, klappar och annat kul!

♥

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 17

*
17 December

Det var dagen före julavslutningen.
Skolan var fylld av jullovs-rusiga ungar och glad stämning.
Colette och hennes klasskamrater satt i deras klassrum och fikade tillsammans med deras lärare.
På varje bänk stod ett levande ljus, som barnen fått ta med sig hemifrån.
Varje eftermiddag sedan den 1:a december hade de tänt sina ljus medan fröken läste ur en mysig och spännande bok.

Colette såg på sitt utsmyckade stearinljus och tänkte på att de hade haft sådana här mysiga stunder i deras gamla skola också.
Både hon och storebror Tony såg fram emot de där dagarna och sagostunderna. De tilläts drömma sig bort och glömma hemförhållandena och skolans mobbare.
Då fick de känna sig trygga och glada, även om det bara var för ett litet ögonblick.
Nuförtiden kände sig Colette och Tony alltid trygga hemma med sin älskade adoptivfamilj och de trivdes bra i den här skolan.
Men så hade det inte alltid varit...

* * *

Även i Tonys klass tände eleverna ljus som de hade stående på sina bänkar.
Tony satt drömmande och tänkte på den sista tiden då han och lillasyster fortfarande bodde hos fosterfamiljen som Gud glömde.
Det hade varit i december för sex år sedan. Då hade han inte fått med sig något fint ljus att ta med till skolans mysstunder.
Varje dag när hans klasskamrater frågade varför han inte hade ljus på sin bänk svarade Tony bara att han glömt.
En dag hade hans snälla fröken givit honom ett vitt fint ljus i en röd liten ljusstake.
Den då 10-åriga lilla pojken hade fått tårar i ögonen. Och han hade tänkt:
Någon bryr sig om mig...

Nu tänkte Tony på hur många han hade i sitt liv som inte ville annat än ge honom trygghet och kärlek.
Dante gav honom en broderlig klapp i ryggen.
"Nej, nu får du faktiskt sluta dagdrömma grabben, annars kanske pepparkakorna och läskeblasken tar slut..."
Tony såg på sin kompis och skrattade.
Emilia log mjukt och hällde upp läsk åt honom.
"Vad tänker du på, Tony?" frågade hon och strök honom över håret.
Tony förstod att han fortfarande såg lite frånvarande ut.
Han skakade på huvudet.
"Eh... tänker på gamla minnen bara." sa han tyst.
Emilia förstod.
Hon kramade hans hand och såg på honom, med en blick full av ömhet och kärlek.
Tony log mot henne, lika ömt och kärleksfullt.
"Jag är okej." viskade han.
Emilia nickade och smekte hans kind.
"Bra."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 16

*
16 December

Emilia Franksten huttrade i vinterkylan den här sena tisdageftermiddagen.
Hon hade visserligen en varm dunjacka och vantar och mössa på sig, men hon hade glömt sin stora, supersköna halsduk i skolans musiksal och det kändes extra mycket nu, eftersom det var iskallt ute.
Att gå tillbaka till skolan och hämta halsduken nu - när hon var halvvägs hemma - kändes lite onödigt, resonerade hon.
Hon snabbade på stegen i stället och försökte låta bli att tänka på kyla.

Snön knastrade mysigt under kängorna och några gnistrande flingor föll från himlen.
Trots att det var lite väl kallt ibland tyckte Emilia om vintern, särskilt när det var så här mycket snö och himlen var beströdd av små diamatliknande stjärnor. Magiskt och vackert.
Plötsligt stannade Emilia till och stirrade in i skogen. Kårar, som inte berodde på vinterköld, spred sig över hennes rygg och hon andades darrigt.
Hon såg konturerna av någon eller något där inne mellan träden.
Vem var det som förföljde henne? Var det samma person, eller väsen, som hon känt sig iakttagen av häromdagen...?
Obehagligt kändes det i alla fall.

Just som Emilia försökte bestämma sig för om hon skulle stanna här och skaka som en liten rädd kanin, eller om hon skulle springa hemåt, hörde hon en välbekant röst bakom sig.
"Emilia! Vänta!"
"Tony!"
Emilia vände sig om och skyndade sig fram till honom.
Åh, vad glad och lättad hon var över att se honom...!
"Du glömde den här." flämtade Tony.
Han höll fram hennes halsduk.
"Åh, hjärtat... har du gått efter mig hela vägen bara för att ge mig min halsduk?" frågade Emilia och log mot honom.
Tony log tillbaka.
"Ja... det är ju jättekallt, jag ville inte att du skulle frysa."
"Tony, du är för söt!" utbrast Emilia, med rösten full av kärlek.

Hon omfamnade honom.
"Jag är så glad att du är här. Det kändes lite läskigt att gå här ensam faktiskt..."
Emilia ryste till och Tony såg bekymrat på henne.
"Vad är det...?" sa han oroligt. "Har du känt av... nån 'spökig' närvaro igen...?"
Emilia nickade.
"Jag såg nåt där, mellan träden."
Hon pekade, men nu fanns där bara kala träd.
"Tänk om jag håller på att bli galen..." suckade hon.
Tony kramade henne.
"Inte då. Men det är lätt att känna sig illa till mods i mörker. Och du har ju känt av nån märklig kontakt från 'andra sidan' ju..."
Emilia var så oerhört tacksam över att hennes bästa vän förstod henne, och trodde på henne.
"Jag följer dig hem." sa Tony.
"Tack älskling!" sa Emilia och kysste honom på kinden. "Du kan väl äta middag med mig, så slipper jag vara hemma ensam?"
Tony log.
"Det gör jag gärna."

Ungdomarna gick mot herrgården.
Emilia kände sig mycket bättre till mods nu, när hon gick här på den snöiga stigen och höll Tony i handen.
Men så slogs hon av en tanke:
"Men Tony... då måste du gå hem själv sen...!"
Emilia visste att Tony inte heller kände sig helt bekväm med mörker.
Pojken ryckte lätt på axlarna och log.
"Jag kan ringa pappa och fråga om han vill komma och hämta mig senare."
"Bra idé!" tyckte Emilia. "Det gör han säkert. Krister är en av de snällaste och bästaste pappor jag känner."
Tony log strålande.
"Det är han verkligen!"
"Och han har världens finaste son." sa Emilia menande och kysste Tony på kinden.
Tony log blygsamt och rodnade.
"Det säger pappa och mamma också att jag är." mumlade han.
Emilia kramade honom hårt.
"För att det är sant ju." sa hon mjukt.

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 15

*
15 December

"Jag ska inte gå till sexårs idag." meddelade Olivia vid frukosten.
Den pyjamasklädda lilla 6-åringen försökte se så bestämd ut som möjligt där hon satt på sin stol vid matbordet.
"Jaså?" sa pappa Johan roat. "Vad ska du göra då?"
Olivia funderade.
"Leka med mina paketkalender-grejor kanske."
Varje dag i december fick hon ett liten gåva från en paketkalender som farmor hade sytt.
"Jag vet att du tycker om dina presenter, lilla hjärtat." sa Johan "Men både mamma och jag måste ju jobba - och Leni är i London, så ingen kan vara hemma med dig idag."
Leni var Johans äldsta dotter, från ett tidigare förhållande, och Olivias älskade storasyster.
Lilla Olivia plutade truligt med munnen och rynkade ögonbrynen.
"Meh...!" utbrast hon, nästan indignerat. "Ni bara jobbar och går i skolan hela tiden ju...! Får ni inte vara hemma en liten dag ens...?!"
Nu såg flickebarnet nästan arg ut.
"Orättvist!"

Mamma Camilla skrattade mjukt.
"Om några dagar är vi lediga allihop. Men fram till jullovet måste vi jobba."
Olivia funderade på detta. Sedan lyste hon upp.
"Jag vet! Jag kan följa med er till jobbet! Jag kan hjälpa er att ta fast skurkar."
Nu var det Johans tur att skratta lite.
"Älskling, barn kan inte jobba med poliser, vet du."
"Meh..." tjurade Olivia. "Jag vill vara med er."
Johan tog upp flickebarnet i sitt knä.
"Och vi vill vara med dig, Lilla O. Men vi ses igen i eftermiddag. Du får det nog bra på sexårs idag med ska du se. Ni ska väl till biblioteket idag och lyssna på sagor?"

Olivia nickade sakta.
"Jaaa... det förstås..." sa hon fundersamt.
Hon satt tankfull i pappas famn en stund.
Till slut log hon och meddelade:
"Okej, jag går väl dit då. Men jag vill gå hem tidigt idag, annars blir jag bra arg."
Mamma och pappa kramade henne och lovade att de inte skulle komma och hämta henne senare än klockan halv fyra.
Lilla O godkände detta.
"Men imorrn kanske jag stannar hemma." sa hon efter en stund. "Man vet aldrig."

Julkalendern 2014 - En Midvinter-saga - 14

*
14 December

Klockan tio på söndagsmorgonen väcktes Emilia - och Tony, som sovit över hos henne i helgen - av en hård duns mot fönsterrutan.
"Jaha... då var det dags igen..." suckade Emilia.
De gick fram till fönstret, där rester av en krossad snöboll syntes.
"Kastar spökena snöboll nu också...?" sa Tony.
Emilia, som ryste till, puffade till honom.
"Vi får väl se efter." sa hon.
Hon och Tony tittade ut.
Men det de såg var inte ett läskigt spöke, utan Dante som stod där nere i snön och spanade upp mot dem.
Han log brett och vinkade glatt med viftande armar.
Sedan knäppte han händerna, som i bön, och såg bedjande upp mot sina vänner.
Emilia och Tony skrattade och så vinkade de åt sin vän att komma upp.

En stund senare kom Dante upp till Emilias rum.
"Och här sitter ni i pyjamas..." sa Dante.
Tony log.
"Aaaa... man brukar ha det när man sover. Vad sjutton gör du uppe innan klockan tolv förresten? Du brukar ju alltid säga att det borde vara förbjudet att gå upp innan lunch på helgerna..."
Emilia fnissade.
Dante ryckte på axlarna.
"Jag var hungrig, okej!" sa han och flinade fåraktigt. "Har ni nån frukost?"
Emilia log.
"Jag antar att du vill äta här, är det så?"
Dante nickade glatt.
"Åh, Emilia.. jag trodde aldrig du skulle fråga...!"

"Matvrak!" utbrast Emilia och kastade en prydnadskudde på honom.
Dante höll kudden intill sig, kramade den. Sedan såg han på den och suckade.
"Åh lilla kudden, tänk om du var en våffla, då skulle jag äta upp dig..."
Tony skakade på huvudet åt sin knasiga vän.
"Det är tur att vi får jullov snart, jag tror att du är aningens utarbetad..."
Dante flinade och nickade.
"Du har så rätt, Tony." sa han och kastade kudden på honom.
Han såg forskande på sina vänner.
"Eh... ska ni två gå klädda i pyjamas hela dagen förresten...?"
Emilia gav honom en liten kram och log bara.
"Det kanske vi ska." sa hon. "Vi tänkte stanna inne hela dagen och och bara mysa."
Hon lade armen om Tony.
"Visst ska vi?"

Tony nickade.
"Yep, det ska vi. Och så ska vi försöka lösa Emilias spök-mysterium."
Nu lyste Dantes bruna ögon av entusiasm.
"Spök-mysterium, säger du...? Får man var med?"
"Självklart!" sa Tony och Emilia unisont.
Pojkarna började sjunga på ledmotivet till Ghostbusters.
Men Emilia satt bara på sängen och log åt dem, så Tony petade henne i sidan och sa:
"Kom an, katten, det svänger ju...!"
Skrattande drog Emilia ner Tony intill sig på sängen och kittlade honom.
"Hjälp...!" pep Tony.
Dante såg länge på dem och log snett.
"Ni är ju verkligen jättebra på att jaga spöken..." sa han syrligt.