*
22 December
Emilia sökte igenom de stora kartongerna med julpynt efter glittret till julgranen.
Överst i låda nummer fyra fann hon vad hon sökte.
Hon drog upp den silvriga girlangen och vände sig mot julgranen, som strålade av ljus och blanka kulor.
Kalla kårar kröp längs ryggen på Emilia och hon blev stående och bara stirrade.
En av de silvriga kulorna såg ut att lyftas från sin gren, det var bara det att det inte fanns någon mänsklig hand som gjorde det...
Silverkulan tycktes sväva i luften i ungefär en halv minut.
Sedan släpptes den ner i golvet.
Emilia ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet skrik.
Hon slängde glitter-girlangen på golvet och rusade ut ur allrummet.
Jag tänker inte stanna i det här rummet... Inte så länge jag är ensam hemma.
Nej, hon fick fortsätta att klä granen med mamma senare istället.
Så länge spöket - eller vad det nu var - befann sig i allrummet ville Emilia inte vara kvar.
Hon sprang upp på sitt rum och flämtade av andfåddhet och rädsla.
Åh vad jag önskar att Tony var här... tänkte flickan. Han skulle säkert kunna hjälpa mig med de här spök-mysterierna.
Men stackars Tony låg ju hemma, sjuk i lunginflammation.
Emilia bestämde sig resolut för att gå över till Tony med hans julkappar redan nu.
Ja, hon skulle egentligen göra det i morgon, men just nu kände hon att hon inte klarade att vara ensam hemma.
Emilia kände sig lite bättre till mods när hon gick mot familjen Hasselgrens gula hus en stund senare.
Och tanken på att hon snart skulle träffa Tony gjorde henne lycklig och varm om hjärtat.
22 December
Emilia sökte igenom de stora kartongerna med julpynt efter glittret till julgranen.
Överst i låda nummer fyra fann hon vad hon sökte.
Hon drog upp den silvriga girlangen och vände sig mot julgranen, som strålade av ljus och blanka kulor.
Kalla kårar kröp längs ryggen på Emilia och hon blev stående och bara stirrade.
En av de silvriga kulorna såg ut att lyftas från sin gren, det var bara det att det inte fanns någon mänsklig hand som gjorde det...
Silverkulan tycktes sväva i luften i ungefär en halv minut.
Sedan släpptes den ner i golvet.
Emilia ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet skrik.
Hon slängde glitter-girlangen på golvet och rusade ut ur allrummet.
Jag tänker inte stanna i det här rummet... Inte så länge jag är ensam hemma.
Nej, hon fick fortsätta att klä granen med mamma senare istället.
Så länge spöket - eller vad det nu var - befann sig i allrummet ville Emilia inte vara kvar.
Hon sprang upp på sitt rum och flämtade av andfåddhet och rädsla.
Åh vad jag önskar att Tony var här... tänkte flickan. Han skulle säkert kunna hjälpa mig med de här spök-mysterierna.
Men stackars Tony låg ju hemma, sjuk i lunginflammation.
Emilia bestämde sig resolut för att gå över till Tony med hans julkappar redan nu.
Ja, hon skulle egentligen göra det i morgon, men just nu kände hon att hon inte klarade att vara ensam hemma.
Emilia kände sig lite bättre till mods när hon gick mot familjen Hasselgrens gula hus en stund senare.
Och tanken på att hon snart skulle träffa Tony gjorde henne lycklig och varm om hjärtat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar