*
6 December
"Är allt bra med dig, Tony? Du har varit så tyst sen i går kväll..."
Helena Hasselgren lade armen om sin sons axlar och såg lite bekymrat på honom.
"Jag berättar senare." viskade Tony. "Vill inte göra Colette orolig."
Pojken sneglade på sin 12-åriga lillasyster som stod borta vid spisen och vispade mjölk och chokladpulver i en kastrull.
Colette var en känslig liten flicka och hon var stundtals ganska ängslig,
på grund av den mörka tiden de levde i, innan de räddades av Helenas bror
och adopterades av familjen Hasselgren.
Helena gav sin son en liten kram.
"Jag förstår." sa hon och kysste honom på hjässan. "Du är en fin och omtänksam bror, du."
Tony log, lite blygt.
Colette lyfte nu bort kastrullen från spisen och stängde av plattan.
"Chokladen är klar!" sa hon stolt.
Hon hällde över den varma drycken i en fin kanna som hon sedan bar bort till köksbordet.
"Vad fint du gör, syrran." sa Tony, stolt. "Jag brukar bara hälla upp chokladen direkt ur kastrullen."
Colette fnissade.
"Mmmm... men jag gillar att göra fint, vet du." sa hon mjukt och klappade kärleksfullt sin bror på huvudet.
Tony log.
"Till skillnad från mig, menar du?" skojade han.
Colette fnissade igen.
"Meh...! Frukost-fint pratade jag om ju. Det är liksom inte din grej."
Tony skakade på huvudet.
"Näää, duka fint och sånt är inte min grej. Laga mat är roligare i så fall."
Pappa Krister rufsade om pojkens hår.
"Så bra, då kanske unge herrn vill göra lunchen idag...?" sa han skämtsamt.
Tony skrattade.
"Tyvärr pappa, jag ska till Emilia senare, så ni får äta lunch utan mig."
Colette slog sig ner vid bordet och mamma Helena hällde upp varm choklad i allas muggar.
Tony satt länge och såg på sin familj, människorna han älskade av hela sitt hjärta: Mamma, pappa, storasyster Frida och lillasyster Colette.
I det här hemmet mådde han bra. Han kände sig trygg här - och oftast glad.
Det kändes nu lättare att tränga undan gårdagens möte med före detta fosterbrodern.
Senare skulle han berätta om det för mamma, pappa och Frida.
Men just nu ville han inte tänka på något jobbigt och hemskt, för han ville inte förstöra familjens mysiga lördagsfrukost.
Lillasyster puffade lätt på hans arm.
"Är du försjunken i tankar igen nu, drömmaren?" frågade hon.
Tony nickade.
"Mmmm..."
Colettes bruna ögon glittrade och hon log busigt.
"Tänker du på Emilia...?"
Tonys kinder blev varma.
"Ja... kanske det." sa han och log hemligt.
6 December
"Är allt bra med dig, Tony? Du har varit så tyst sen i går kväll..."
Helena Hasselgren lade armen om sin sons axlar och såg lite bekymrat på honom.
"Jag berättar senare." viskade Tony. "Vill inte göra Colette orolig."
Pojken sneglade på sin 12-åriga lillasyster som stod borta vid spisen och vispade mjölk och chokladpulver i en kastrull.
Colette var en känslig liten flicka och hon var stundtals ganska ängslig,
på grund av den mörka tiden de levde i, innan de räddades av Helenas bror
och adopterades av familjen Hasselgren.
Helena gav sin son en liten kram.
"Jag förstår." sa hon och kysste honom på hjässan. "Du är en fin och omtänksam bror, du."
Tony log, lite blygt.
Colette lyfte nu bort kastrullen från spisen och stängde av plattan.
"Chokladen är klar!" sa hon stolt.
Hon hällde över den varma drycken i en fin kanna som hon sedan bar bort till köksbordet.
"Vad fint du gör, syrran." sa Tony, stolt. "Jag brukar bara hälla upp chokladen direkt ur kastrullen."
Colette fnissade.
"Mmmm... men jag gillar att göra fint, vet du." sa hon mjukt och klappade kärleksfullt sin bror på huvudet.
Tony log.
"Till skillnad från mig, menar du?" skojade han.
Colette fnissade igen.
"Meh...! Frukost-fint pratade jag om ju. Det är liksom inte din grej."
Tony skakade på huvudet.
"Näää, duka fint och sånt är inte min grej. Laga mat är roligare i så fall."
Pappa Krister rufsade om pojkens hår.
"Så bra, då kanske unge herrn vill göra lunchen idag...?" sa han skämtsamt.
Tony skrattade.
"Tyvärr pappa, jag ska till Emilia senare, så ni får äta lunch utan mig."
Colette slog sig ner vid bordet och mamma Helena hällde upp varm choklad i allas muggar.
Tony satt länge och såg på sin familj, människorna han älskade av hela sitt hjärta: Mamma, pappa, storasyster Frida och lillasyster Colette.
I det här hemmet mådde han bra. Han kände sig trygg här - och oftast glad.
Det kändes nu lättare att tränga undan gårdagens möte med före detta fosterbrodern.
Senare skulle han berätta om det för mamma, pappa och Frida.
Men just nu ville han inte tänka på något jobbigt och hemskt, för han ville inte förstöra familjens mysiga lördagsfrukost.
Lillasyster puffade lätt på hans arm.
"Är du försjunken i tankar igen nu, drömmaren?" frågade hon.
Tony nickade.
"Mmmm..."
Colettes bruna ögon glittrade och hon log busigt.
"Tänker du på Emilia...?"
Tonys kinder blev varma.
"Ja... kanske det." sa han och log hemligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar