*
30 December
Emilia blev mycket förvånad när herrgårdens gamla hushållerska dök upp dagen före Nyårsafton.
Det hade Emilia inte alls väntat sig. Mamma och pappa hade nämligen inte sagt något om att tant Signe skulle göra ett besök hos dem nu.
Mamma och pappa är ju inte ens hemma... tänkte Emilia.
Inte för att hon hade något emot att Tant Signe kom dit. Nej då, Emilia tyckte om den 85-åriga kvinnan. Tant Signe var en varm och glad själ, och lite sällskap kunde inte skada.
Damen hade slutat som hushållerska fem år tidigare, men hon besökte Emilias familj lite då och då för att fika och språka en stund.
"Mamma och pappa ät bortresta." förklarade Emilia.
"Är dom det...? Asch, vilken otur."
Tant Signe log.
"Men då får jag väl rå om lilla Emilia en stund då. Och jag tänkte höra om jag kunde få stanna här över natten?"
Emilia sa att det kunde tant Signe visst få göra. Det fanns gott om gästrum här på herrgården.
Just som Emilia skulle fråga tant Signe om hon skulle vilja ha en kopp te, eller något annat gott från köket, klev två män in i tamburen.
Emilia gissade att de var i 50-årsåldern. En var bredaxlad, lite kraftig, och den andra var smal som en vessla.
Flickan såg storögd på männen - och på snön som blev till vattenpölar under deras vinterskor.
Och sedan såg hon undrande på tant Signe. Vilka var de här två...?
Tant Signe log.
"Du ser så frågande ut, kära barn..."
Damen skrattade lite.
"Detta är ju min son, Ingemar." fortsatte hon och gjorde en pekande gest mot den bredaxlade. "Minns inte Emilia honom?"
Flickan skakade på huvudet.
"Nej... vi har nog aldrig träffats."
Tant Signe kliade sig fundersamt i huvudet.
"Inte...? Det var jag säker på. Nåväl, jag har med mig lite fikabröd, ska vi gå ut i köket och orda nåt varmt att dricka till?"
De vänliga damen lade armen om en nu ganska förvirrad Emilia.
"Okej..." sa flickan.
Hon och Tant Signe gick mot köket.
Ingemar och den andra mannen (som Emilia i hemlighet döpte till "Vesslan", eftersom hon inte visste hans namn) stod kvar i tamburen.
Emilia vände sig om och såg länge på dem.
Vad gör dom här... Och varför säger dom ingenting...?
"Skum-vibbar", skulle Dante ha sagt.
Det brukade han säga att han fick om någon eller något var underligt...
Emilia fick också "skum-vibbar" nu.
Och några små kalla kårar längs ryggraden.
30 December
Emilia blev mycket förvånad när herrgårdens gamla hushållerska dök upp dagen före Nyårsafton.
Det hade Emilia inte alls väntat sig. Mamma och pappa hade nämligen inte sagt något om att tant Signe skulle göra ett besök hos dem nu.
Mamma och pappa är ju inte ens hemma... tänkte Emilia.
Inte för att hon hade något emot att Tant Signe kom dit. Nej då, Emilia tyckte om den 85-åriga kvinnan. Tant Signe var en varm och glad själ, och lite sällskap kunde inte skada.
Damen hade slutat som hushållerska fem år tidigare, men hon besökte Emilias familj lite då och då för att fika och språka en stund.
"Mamma och pappa ät bortresta." förklarade Emilia.
"Är dom det...? Asch, vilken otur."
Tant Signe log.
"Men då får jag väl rå om lilla Emilia en stund då. Och jag tänkte höra om jag kunde få stanna här över natten?"
Emilia sa att det kunde tant Signe visst få göra. Det fanns gott om gästrum här på herrgården.
Just som Emilia skulle fråga tant Signe om hon skulle vilja ha en kopp te, eller något annat gott från köket, klev två män in i tamburen.
Emilia gissade att de var i 50-årsåldern. En var bredaxlad, lite kraftig, och den andra var smal som en vessla.
Flickan såg storögd på männen - och på snön som blev till vattenpölar under deras vinterskor.
Och sedan såg hon undrande på tant Signe. Vilka var de här två...?
Tant Signe log.
"Du ser så frågande ut, kära barn..."
Damen skrattade lite.
"Detta är ju min son, Ingemar." fortsatte hon och gjorde en pekande gest mot den bredaxlade. "Minns inte Emilia honom?"
Flickan skakade på huvudet.
"Nej... vi har nog aldrig träffats."
Tant Signe kliade sig fundersamt i huvudet.
"Inte...? Det var jag säker på. Nåväl, jag har med mig lite fikabröd, ska vi gå ut i köket och orda nåt varmt att dricka till?"
De vänliga damen lade armen om en nu ganska förvirrad Emilia.
"Okej..." sa flickan.
Hon och Tant Signe gick mot köket.
Ingemar och den andra mannen (som Emilia i hemlighet döpte till "Vesslan", eftersom hon inte visste hans namn) stod kvar i tamburen.
Emilia vände sig om och såg länge på dem.
Vad gör dom här... Och varför säger dom ingenting...?
"Skum-vibbar", skulle Dante ha sagt.
Det brukade han säga att han fick om någon eller något var underligt...
Emilia fick också "skum-vibbar" nu.
Och några små kalla kårar längs ryggraden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar