*
13 December
"Var det här spöket hade skrivit 'hjälp'?" frågade Tony.
Det var lördagseftermiddag och han stod vid fönstret i Emilias rum - samma fönster där hon häromdagen hade sett ordet 'HJELP!' skrivet i imman på glaset.
Emilia nickade.
"Det var lite skrämmande faktiskt." sa hon tyst.
Tony gick fram till hennes säng och slog sig ner intill henne.
"Ja, det förstår jag." sa han mjukt.
Han lade försiktigt och blygt sin hand på Emilias.
"Vi kan försöka lista ut mysteriet med dom här spökena tillsammans." föreslog han.
Emilia log lättat och smekte hans hand.
"Tack - för att du tror på mig - och för att du vill hjälpa mig."
Tony log också.
"Det väl sånt vänner är till för." sa han.
Emilia lutade sig fram och viskade i hans öra:
"Du är en jättefin vän."
Pojken rodnade och gav sin bästa vän en kram.
"Det är du med, tjejen." sa han ömt.
Det knackade på dörren och Emilias mamma tittade in.
"Förlåt att jag stör, raringar," sa hon vänligt. "men jag ville bara säga att pizzorna är här om fem minuter."
"Tack mamma." sa Emilia och log. "Vi kommer ner nu."
Tonåringarna följde efter Emilias mamma ner till matsalen.
Tony såg på sin vän och flinade lurigt.
"Ska vi bjuda spökena på middag?"
Emilia skrattade.
"Nej du, det ska vi inte!"
Hon stack fingrarna i Tonys sidor och fnissade glatt när han skruvade kittligt på sig.
"Det var inte jag." sa hon och slog oskyldigt ut med händerna. "Det var spöket."
Att skämta lite så här om spökena tillsammans med Tony kändes bra - mindre skrämmande.
Tony kittlades tillbaka och både han och Emilia var super-fnittriga när de slog sig ner vid matbordet.
"Jag tror dom där två är lite kära i varann..." viskade lilla Colette hemlighetsfullt till de andra.
Hon fnissade förtjust.
"Vet du, hjärtat, det tror jag med." viskade Emilias moster Maja tillbaka.
Tony och Emilia bara log och såg lite blyga ut.
13 December
"Var det här spöket hade skrivit 'hjälp'?" frågade Tony.
Det var lördagseftermiddag och han stod vid fönstret i Emilias rum - samma fönster där hon häromdagen hade sett ordet 'HJELP!' skrivet i imman på glaset.
Emilia nickade.
"Det var lite skrämmande faktiskt." sa hon tyst.
Tony gick fram till hennes säng och slog sig ner intill henne.
"Ja, det förstår jag." sa han mjukt.
Han lade försiktigt och blygt sin hand på Emilias.
"Vi kan försöka lista ut mysteriet med dom här spökena tillsammans." föreslog han.
Emilia log lättat och smekte hans hand.
"Tack - för att du tror på mig - och för att du vill hjälpa mig."
Tony log också.
"Det väl sånt vänner är till för." sa han.
Emilia lutade sig fram och viskade i hans öra:
"Du är en jättefin vän."
Pojken rodnade och gav sin bästa vän en kram.
"Det är du med, tjejen." sa han ömt.
Det knackade på dörren och Emilias mamma tittade in.
"Förlåt att jag stör, raringar," sa hon vänligt. "men jag ville bara säga att pizzorna är här om fem minuter."
"Tack mamma." sa Emilia och log. "Vi kommer ner nu."
Tonåringarna följde efter Emilias mamma ner till matsalen.
Tony såg på sin vän och flinade lurigt.
"Ska vi bjuda spökena på middag?"
Emilia skrattade.
"Nej du, det ska vi inte!"
Hon stack fingrarna i Tonys sidor och fnissade glatt när han skruvade kittligt på sig.
"Det var inte jag." sa hon och slog oskyldigt ut med händerna. "Det var spöket."
Att skämta lite så här om spökena tillsammans med Tony kändes bra - mindre skrämmande.
Tony kittlades tillbaka och både han och Emilia var super-fnittriga när de slog sig ner vid matbordet.
"Jag tror dom där två är lite kära i varann..." viskade lilla Colette hemlighetsfullt till de andra.
Hon fnissade förtjust.
"Vet du, hjärtat, det tror jag med." viskade Emilias moster Maja tillbaka.
Tony och Emilia bara log och såg lite blyga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar