*
16 December
Emilia Franksten huttrade i vinterkylan den här sena tisdageftermiddagen.
Hon hade visserligen en varm dunjacka och vantar och mössa på sig, men hon hade glömt sin stora, supersköna halsduk i skolans musiksal och det kändes extra mycket nu, eftersom det var iskallt ute.
Att gå tillbaka till skolan och hämta halsduken nu - när hon var halvvägs hemma - kändes lite onödigt, resonerade hon.
Hon snabbade på stegen i stället och försökte låta bli att tänka på kyla.
Snön knastrade mysigt under kängorna och några gnistrande flingor föll från himlen.
Trots att det var lite väl kallt ibland tyckte Emilia om vintern, särskilt när det var så här mycket snö och himlen var beströdd av små diamatliknande stjärnor. Magiskt och vackert.
Plötsligt stannade Emilia till och stirrade in i skogen. Kårar, som inte berodde på vinterköld, spred sig över hennes rygg och hon andades darrigt.
Hon såg konturerna av någon eller något där inne mellan träden.
Vem var det som förföljde henne? Var det samma person, eller väsen, som hon känt sig iakttagen av häromdagen...?
Obehagligt kändes det i alla fall.
Just som Emilia försökte bestämma sig för om hon skulle stanna här och skaka som en liten rädd kanin, eller om hon skulle springa hemåt, hörde hon en välbekant röst bakom sig.
"Emilia! Vänta!"
"Tony!"
Emilia vände sig om och skyndade sig fram till honom.
Åh, vad glad och lättad hon var över att se honom...!
"Du glömde den här." flämtade Tony.
Han höll fram hennes halsduk.
"Åh, hjärtat... har du gått efter mig hela vägen bara för att ge mig min halsduk?" frågade Emilia och log mot honom.
Tony log tillbaka.
"Ja... det är ju jättekallt, jag ville inte att du skulle frysa."
"Tony, du är för söt!" utbrast Emilia, med rösten full av kärlek.
Hon omfamnade honom.
"Jag är så glad att du är här. Det kändes lite läskigt att gå här ensam faktiskt..."
Emilia ryste till och Tony såg bekymrat på henne.
"Vad är det...?" sa han oroligt. "Har du känt av... nån 'spökig' närvaro igen...?"
Emilia nickade.
"Jag såg nåt där, mellan träden."
Hon pekade, men nu fanns där bara kala träd.
"Tänk om jag håller på att bli galen..." suckade hon.
Tony kramade henne.
"Inte då. Men det är lätt att känna sig illa till mods i mörker. Och du har ju känt av nån märklig kontakt från 'andra sidan' ju..."
Emilia var så oerhört tacksam över att hennes bästa vän förstod henne, och trodde på henne.
"Jag följer dig hem." sa Tony.
"Tack älskling!" sa Emilia och kysste honom på kinden. "Du kan väl äta middag med mig, så slipper jag vara hemma ensam?"
Tony log.
"Det gör jag gärna."
Ungdomarna gick mot herrgården.
Emilia kände sig mycket bättre till mods nu, när hon gick här på den snöiga stigen och höll Tony i handen.
Men så slogs hon av en tanke:
"Men Tony... då måste du gå hem själv sen...!"
Emilia visste att Tony inte heller kände sig helt bekväm med mörker.
Pojken ryckte lätt på axlarna och log.
"Jag kan ringa pappa och fråga om han vill komma och hämta mig senare."
"Bra idé!" tyckte Emilia. "Det gör han säkert. Krister är en av de snällaste och bästaste pappor jag känner."
Tony log strålande.
"Det är han verkligen!"
"Och han har världens finaste son." sa Emilia menande och kysste Tony på kinden.
Tony log blygsamt och rodnade.
"Det säger pappa och mamma också att jag är." mumlade han.
Emilia kramade honom hårt.
"För att det är sant ju." sa hon mjukt.
16 December
Emilia Franksten huttrade i vinterkylan den här sena tisdageftermiddagen.
Hon hade visserligen en varm dunjacka och vantar och mössa på sig, men hon hade glömt sin stora, supersköna halsduk i skolans musiksal och det kändes extra mycket nu, eftersom det var iskallt ute.
Att gå tillbaka till skolan och hämta halsduken nu - när hon var halvvägs hemma - kändes lite onödigt, resonerade hon.
Hon snabbade på stegen i stället och försökte låta bli att tänka på kyla.
Snön knastrade mysigt under kängorna och några gnistrande flingor föll från himlen.
Trots att det var lite väl kallt ibland tyckte Emilia om vintern, särskilt när det var så här mycket snö och himlen var beströdd av små diamatliknande stjärnor. Magiskt och vackert.
Plötsligt stannade Emilia till och stirrade in i skogen. Kårar, som inte berodde på vinterköld, spred sig över hennes rygg och hon andades darrigt.
Hon såg konturerna av någon eller något där inne mellan träden.
Vem var det som förföljde henne? Var det samma person, eller väsen, som hon känt sig iakttagen av häromdagen...?
Obehagligt kändes det i alla fall.
Just som Emilia försökte bestämma sig för om hon skulle stanna här och skaka som en liten rädd kanin, eller om hon skulle springa hemåt, hörde hon en välbekant röst bakom sig.
"Emilia! Vänta!"
"Tony!"
Emilia vände sig om och skyndade sig fram till honom.
Åh, vad glad och lättad hon var över att se honom...!
"Du glömde den här." flämtade Tony.
Han höll fram hennes halsduk.
"Åh, hjärtat... har du gått efter mig hela vägen bara för att ge mig min halsduk?" frågade Emilia och log mot honom.
Tony log tillbaka.
"Ja... det är ju jättekallt, jag ville inte att du skulle frysa."
"Tony, du är för söt!" utbrast Emilia, med rösten full av kärlek.
Hon omfamnade honom.
"Jag är så glad att du är här. Det kändes lite läskigt att gå här ensam faktiskt..."
Emilia ryste till och Tony såg bekymrat på henne.
"Vad är det...?" sa han oroligt. "Har du känt av... nån 'spökig' närvaro igen...?"
Emilia nickade.
"Jag såg nåt där, mellan träden."
Hon pekade, men nu fanns där bara kala träd.
"Tänk om jag håller på att bli galen..." suckade hon.
Tony kramade henne.
"Inte då. Men det är lätt att känna sig illa till mods i mörker. Och du har ju känt av nån märklig kontakt från 'andra sidan' ju..."
Emilia var så oerhört tacksam över att hennes bästa vän förstod henne, och trodde på henne.
"Jag följer dig hem." sa Tony.
"Tack älskling!" sa Emilia och kysste honom på kinden. "Du kan väl äta middag med mig, så slipper jag vara hemma ensam?"
Tony log.
"Det gör jag gärna."
Ungdomarna gick mot herrgården.
Emilia kände sig mycket bättre till mods nu, när hon gick här på den snöiga stigen och höll Tony i handen.
Men så slogs hon av en tanke:
"Men Tony... då måste du gå hem själv sen...!"
Emilia visste att Tony inte heller kände sig helt bekväm med mörker.
Pojken ryckte lätt på axlarna och log.
"Jag kan ringa pappa och fråga om han vill komma och hämta mig senare."
"Bra idé!" tyckte Emilia. "Det gör han säkert. Krister är en av de snällaste och bästaste pappor jag känner."
Tony log strålande.
"Det är han verkligen!"
"Och han har världens finaste son." sa Emilia menande och kysste Tony på kinden.
Tony log blygsamt och rodnade.
"Det säger pappa och mamma också att jag är." mumlade han.
Emilia kramade honom hårt.
"För att det är sant ju." sa hon mjukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar