*
2 December
Emilia och Tony njöt av brasvärmen inne på Lisas Café, det lilla mysiga, gammaldags fiket inne i byn och frossade i hallonpaj med marzansås.
De hade precis kommit från skolan och firade nu att de skulle vara läxfria resten av veckan.
"Vad önskar du dig i julklapp då?" frågade Emilia.
Tony drack lite av sin läsk och funderade.
"Jag vet inte..." sa han till slut. "Har inte tänkt så mycket på det."
Emilia lade huvudet på sned, lite fundersamt.
"Men det är ju bara tre veckor kvar..."
Tony skrattade till.
"Mmmm... jag vet. Men ibland glömmer jag liksom bort att man faktiskt får önska sig saker när man fyller år och till jul."
Pojken tystnade och tittade ner i sitt glas med Coca-Cola.
Emilias ögon blev blanka av tårar, som alltid när Tony pratade om sitt förflutna.
Nu bodde han i en trygg och varm familj, men det hade inte alltid varit så...
För bara sex år sedan hade Tony och hans lillasyster Colette bott i ett fosterhem i Stockholm, under mardrömslika förhållanden. Hot, förnedring, misär och misshandel hade varit en stor del av deras vardag.
Det hade tagit lång tid för Tony att förstå att han inte var värdelös, oönskad och ful.
Emilia tackade gudarna för Helena, Krister och deras dotter Frida - de underbara människorna som tagit Tony och Colette under sina beskyddande vingar.
De två små sargade själarna hade inte kunnat få bättre föräldrar och storasyster.
De hade fått massor med kärlek och trygghet, redan från allra första dagen. Och den nya familjen hade fått barnen att känna sig värdefulla och önskade.
"Gråter du...?" utbrast Tony och såg storögd på Emilia.
Han sträckte fram handen och strök bort en tår från hennes kind.
Emilia log blygt och fick ett lika blygt leende tillbaka.
"Vad är det?" frågade Tony.
Emilia log lite.
"Jag bara tänkte lite på ödet, och livet."
Tony nickade.
Han förstod precis vad hon hade tänkt på.
"Vet du..." sa han lågt. "Det har snart gått sex år sedan Colette och jag kom till Helena och Krister, men det känns fortfarande som en fantastisk dröm."
Han bet sig i underläppen och ett stråk av själslig smärta syntes i hans ögon.
"Ibland blir jag så rädd att jag ska vakna upp ur den där underbara, trygga drömmen och vakna upp till min gamla mardröm..."
Emilia snyftade till.
Stackars Tony... han har haft det så ofattbart hemskt...
Emilia kramade Tonys hand och såg honom i ögonen.
"Men det kommer du inte att göra, älskling." sa hon allvarligt. "Dom där monstren från ditt förflutna ska aldrig få skada dig mer."
"Tack, Emilia." sa han och log mjukt.
Sedan kramade han henne.
Snart lekte ett litet leende på hans läppar.
"Vad önskar du dig i julklapp då?"
Emilia kunde låta bli att skratta och hon skakade på huvudet.
"Jag frågade faktiskt först." sa hon och kysste Tony mjukt på kinden.
Tony log och rodnade.
"Hmmm... jag får väl skriva en önskelista då." sa han fundersamt.
Emilia nickade förnöjt.
"Det tycker jag verkligen att du ska göra."
De två 16-åringarna log varmt mot varandra.
2 December
Emilia och Tony njöt av brasvärmen inne på Lisas Café, det lilla mysiga, gammaldags fiket inne i byn och frossade i hallonpaj med marzansås.
De hade precis kommit från skolan och firade nu att de skulle vara läxfria resten av veckan.
"Vad önskar du dig i julklapp då?" frågade Emilia.
Tony drack lite av sin läsk och funderade.
"Jag vet inte..." sa han till slut. "Har inte tänkt så mycket på det."
Emilia lade huvudet på sned, lite fundersamt.
"Men det är ju bara tre veckor kvar..."
Tony skrattade till.
"Mmmm... jag vet. Men ibland glömmer jag liksom bort att man faktiskt får önska sig saker när man fyller år och till jul."
Pojken tystnade och tittade ner i sitt glas med Coca-Cola.
Emilias ögon blev blanka av tårar, som alltid när Tony pratade om sitt förflutna.
Nu bodde han i en trygg och varm familj, men det hade inte alltid varit så...
För bara sex år sedan hade Tony och hans lillasyster Colette bott i ett fosterhem i Stockholm, under mardrömslika förhållanden. Hot, förnedring, misär och misshandel hade varit en stor del av deras vardag.
Det hade tagit lång tid för Tony att förstå att han inte var värdelös, oönskad och ful.
Emilia tackade gudarna för Helena, Krister och deras dotter Frida - de underbara människorna som tagit Tony och Colette under sina beskyddande vingar.
De två små sargade själarna hade inte kunnat få bättre föräldrar och storasyster.
De hade fått massor med kärlek och trygghet, redan från allra första dagen. Och den nya familjen hade fått barnen att känna sig värdefulla och önskade.
"Gråter du...?" utbrast Tony och såg storögd på Emilia.
Han sträckte fram handen och strök bort en tår från hennes kind.
Emilia log blygt och fick ett lika blygt leende tillbaka.
"Vad är det?" frågade Tony.
Emilia log lite.
"Jag bara tänkte lite på ödet, och livet."
Tony nickade.
Han förstod precis vad hon hade tänkt på.
"Vet du..." sa han lågt. "Det har snart gått sex år sedan Colette och jag kom till Helena och Krister, men det känns fortfarande som en fantastisk dröm."
Han bet sig i underläppen och ett stråk av själslig smärta syntes i hans ögon.
"Ibland blir jag så rädd att jag ska vakna upp ur den där underbara, trygga drömmen och vakna upp till min gamla mardröm..."
Emilia snyftade till.
Stackars Tony... han har haft det så ofattbart hemskt...
Emilia kramade Tonys hand och såg honom i ögonen.
"Men det kommer du inte att göra, älskling." sa hon allvarligt. "Dom där monstren från ditt förflutna ska aldrig få skada dig mer."
"Tack, Emilia." sa han och log mjukt.
Sedan kramade han henne.
Snart lekte ett litet leende på hans läppar.
"Vad önskar du dig i julklapp då?"
Emilia kunde låta bli att skratta och hon skakade på huvudet.
"Jag frågade faktiskt först." sa hon och kysste Tony mjukt på kinden.
Tony log och rodnade.
"Hmmm... jag får väl skriva en önskelista då." sa han fundersamt.
Emilia nickade förnöjt.
"Det tycker jag verkligen att du ska göra."
De två 16-åringarna log varmt mot varandra.
☕
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar