*
27 December
Emilia och Dante studerade de mystiska fotspåren i snön.
"Dom fanns inte här igår." sa Emilia.
Dante satte sig på huk i snön och gned sig fundersamt om hakan.
"Hmmm... detta är ju jätteskumt..."
Emilia nickade.
"Rätt stora skor på den här mystiske typen i alla fall." fortsatte Dante. "Såg du mannens ansikte?"
Emilia funderade, men skakade ganska snart på huvudet.
"Nej. Det var ju så mörkt ute då, igår."
Hon ryste till.
"Usch... det känns otäckt att det smyger omkring nån här..."
Dante reste sig upp och lade armen om sin vän.
"Ja, det förstår att du tycker. Men du vet att jag finns här för dig om du behöver mig." sa pojken och log. "Det är bara att ringa, eller skicka röksignaler, eller vad du nu vill, så kommer jag rusande."
Emilia skrattade och kramade om honom.
"Tack, Dante! Du och Tony är dom bästa vänner man kan ha!"
Dante log och besvarade kramen.
"Hur är det med Tony förresten?" frågade han sedan. "Har du hört något från honom idag?"
Emilia nickade.
"Vi chattade lite förut. Han är ganska trött, men har inte lika hög feber längre. Fast han hostar väldigt mycket, stackarn..."
Dante suckade.
"Så trist att han är sjuk nu när vi har jullov. Vi som hade tänkt hitta på så mycket skoj...!"
"Ja, jag vet." sa Emilia sorgset. "Det vore så spännande att få lösa mysteriet med den mörka, smygande gestalten tillsammans med er två."
Dante log lite.
"Det tycker jag också. Men Tony kan ju vara med ändå - om han orkar."
Emilia sken upp.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag ska ringa honom senare och fråga om han vill vara detektiver med oss."
Dante skrattade till.
"Det kan du lita på att han vill, Emilia! Det blir nog rätt svårt att hålla honom kvar hemma..."
Nu skrattade Emilia också.
"Det blir det säkert. Vi måste nog se till så att han inte överanstränger sig."
Dante nickade.
"Ja, det får vi göra. Men du, nu vill jag höra mer om spökerierna. Ska vi gå och fika?"
Det lät som en bra idé, tyckte Emilia.
De två vännerna gick mot byns mysiga gamla café.
27 December
Emilia och Dante studerade de mystiska fotspåren i snön.
"Dom fanns inte här igår." sa Emilia.
Dante satte sig på huk i snön och gned sig fundersamt om hakan.
"Hmmm... detta är ju jätteskumt..."
Emilia nickade.
"Rätt stora skor på den här mystiske typen i alla fall." fortsatte Dante. "Såg du mannens ansikte?"
Emilia funderade, men skakade ganska snart på huvudet.
"Nej. Det var ju så mörkt ute då, igår."
Hon ryste till.
"Usch... det känns otäckt att det smyger omkring nån här..."
Dante reste sig upp och lade armen om sin vän.
"Ja, det förstår att du tycker. Men du vet att jag finns här för dig om du behöver mig." sa pojken och log. "Det är bara att ringa, eller skicka röksignaler, eller vad du nu vill, så kommer jag rusande."
Emilia skrattade och kramade om honom.
"Tack, Dante! Du och Tony är dom bästa vänner man kan ha!"
Dante log och besvarade kramen.
"Hur är det med Tony förresten?" frågade han sedan. "Har du hört något från honom idag?"
Emilia nickade.
"Vi chattade lite förut. Han är ganska trött, men har inte lika hög feber längre. Fast han hostar väldigt mycket, stackarn..."
Dante suckade.
"Så trist att han är sjuk nu när vi har jullov. Vi som hade tänkt hitta på så mycket skoj...!"
"Ja, jag vet." sa Emilia sorgset. "Det vore så spännande att få lösa mysteriet med den mörka, smygande gestalten tillsammans med er två."
Dante log lite.
"Det tycker jag också. Men Tony kan ju vara med ändå - om han orkar."
Emilia sken upp.
"Ja, det har du ju rätt i. Jag ska ringa honom senare och fråga om han vill vara detektiver med oss."
Dante skrattade till.
"Det kan du lita på att han vill, Emilia! Det blir nog rätt svårt att hålla honom kvar hemma..."
Nu skrattade Emilia också.
"Det blir det säkert. Vi måste nog se till så att han inte överanstränger sig."
Dante nickade.
"Ja, det får vi göra. Men du, nu vill jag höra mer om spökerierna. Ska vi gå och fika?"
Det lät som en bra idé, tyckte Emilia.
De två vännerna gick mot byns mysiga gamla café.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar