*
17 December
Det var dagen före julavslutningen.
Skolan var fylld av jullovs-rusiga ungar och glad stämning.
Colette och hennes klasskamrater satt i deras klassrum och fikade tillsammans med deras lärare.
På varje bänk stod ett levande ljus, som barnen fått ta med sig hemifrån.
Varje eftermiddag sedan den 1:a december hade de tänt sina ljus medan fröken läste ur en mysig och spännande bok.
Colette såg på sitt utsmyckade stearinljus och tänkte på att de hade haft sådana här mysiga stunder i deras gamla skola också.
Både hon och storebror Tony såg fram emot de där dagarna och sagostunderna. De tilläts drömma sig bort och glömma hemförhållandena och skolans mobbare.
Då fick de känna sig trygga och glada, även om det bara var för ett litet ögonblick.
Nuförtiden kände sig Colette och Tony alltid trygga hemma med sin älskade adoptivfamilj och de trivdes bra i den här skolan.
Men så hade det inte alltid varit...
Även i Tonys klass tände eleverna ljus som de hade stående på sina bänkar.
Tony satt drömmande och tänkte på den sista tiden då han och lillasyster fortfarande bodde hos fosterfamiljen som Gud glömde.
Det hade varit i december för sex år sedan. Då hade han inte fått med sig något fint ljus att ta med till skolans mysstunder.
Varje dag när hans klasskamrater frågade varför han inte hade ljus på sin bänk svarade Tony bara att han glömt.
En dag hade hans snälla fröken givit honom ett vitt fint ljus i en röd liten ljusstake.
Den då 10-åriga lilla pojken hade fått tårar i ögonen. Och han hade tänkt:
Någon bryr sig om mig...
Nu tänkte Tony på hur många han hade i sitt liv som inte ville annat än ge honom trygghet och kärlek.
Dante gav honom en broderlig klapp i ryggen.
"Nej, nu får du faktiskt sluta dagdrömma grabben, annars kanske pepparkakorna och läskeblasken tar slut..."
Tony såg på sin kompis och skrattade.
Emilia log mjukt och hällde upp läsk åt honom.
"Vad tänker du på, Tony?" frågade hon och strök honom över håret.
Tony förstod att han fortfarande såg lite frånvarande ut.
Han skakade på huvudet.
"Eh... tänker på gamla minnen bara." sa han tyst.
Emilia förstod.
Hon kramade hans hand och såg på honom, med en blick full av ömhet och kärlek.
Tony log mot henne, lika ömt och kärleksfullt.
"Jag är okej." viskade han.
Emilia nickade och smekte hans kind.
"Bra."
17 December
Det var dagen före julavslutningen.
Skolan var fylld av jullovs-rusiga ungar och glad stämning.
Colette och hennes klasskamrater satt i deras klassrum och fikade tillsammans med deras lärare.
På varje bänk stod ett levande ljus, som barnen fått ta med sig hemifrån.
Varje eftermiddag sedan den 1:a december hade de tänt sina ljus medan fröken läste ur en mysig och spännande bok.
Colette såg på sitt utsmyckade stearinljus och tänkte på att de hade haft sådana här mysiga stunder i deras gamla skola också.
Både hon och storebror Tony såg fram emot de där dagarna och sagostunderna. De tilläts drömma sig bort och glömma hemförhållandena och skolans mobbare.
Då fick de känna sig trygga och glada, även om det bara var för ett litet ögonblick.
Nuförtiden kände sig Colette och Tony alltid trygga hemma med sin älskade adoptivfamilj och de trivdes bra i den här skolan.
Men så hade det inte alltid varit...
* * *
Även i Tonys klass tände eleverna ljus som de hade stående på sina bänkar.
Tony satt drömmande och tänkte på den sista tiden då han och lillasyster fortfarande bodde hos fosterfamiljen som Gud glömde.
Det hade varit i december för sex år sedan. Då hade han inte fått med sig något fint ljus att ta med till skolans mysstunder.
Varje dag när hans klasskamrater frågade varför han inte hade ljus på sin bänk svarade Tony bara att han glömt.
En dag hade hans snälla fröken givit honom ett vitt fint ljus i en röd liten ljusstake.
Den då 10-åriga lilla pojken hade fått tårar i ögonen. Och han hade tänkt:
Någon bryr sig om mig...
Nu tänkte Tony på hur många han hade i sitt liv som inte ville annat än ge honom trygghet och kärlek.
Dante gav honom en broderlig klapp i ryggen.
"Nej, nu får du faktiskt sluta dagdrömma grabben, annars kanske pepparkakorna och läskeblasken tar slut..."
Tony såg på sin kompis och skrattade.
Emilia log mjukt och hällde upp läsk åt honom.
"Vad tänker du på, Tony?" frågade hon och strök honom över håret.
Tony förstod att han fortfarande såg lite frånvarande ut.
Han skakade på huvudet.
"Eh... tänker på gamla minnen bara." sa han tyst.
Emilia förstod.
Hon kramade hans hand och såg på honom, med en blick full av ömhet och kärlek.
Tony log mot henne, lika ömt och kärleksfullt.
"Jag är okej." viskade han.
Emilia nickade och smekte hans kind.
"Bra."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar