*
11 December
Busschauffören suckade åt den darrhänta och lite smutsiga mannen som insisterade på att få betala sin bussbiljett med enkronor.
"Man kan inte betala kontant på bussen längre." förklarade han.
"Men jag ska bara ha en biljett." sa mannen hest och lite sluddrigt. "Vad kostar det till sjukhuset?"
Busschauffören blängde, otåligt, och suckade ännu ljudligare.
"Du kan inte betala kontant. Du får ladda på ett sånt där kort, vet du."
Den stackars mannen skakade uppgivet på huvudet.
"Näää... jag har inte råd med det va... Jag har bara stålars till två bussresor. Jag ska till sjukan."
Flera människor i busskön suckade och stönade irriterat åt att de hindrades från att gå på bussen.
Några började till och med puffas, i hopp om att komma fram fortare.
En gänglig tonårskille blängde på dem.
"Meh...! Orka ha så jävla bråttom hela tiden..." muttrade han och himlade med ögonen.
Till busschaufören sa han:
"Låt han gå på, för fan! Han är väl typ hemlös... ofta man har pengar då."
Den hemlösa mannen nickade instämmande. Äntligt någon som förstod honom!
Men busschauffören var principfast. På hans buss betalade man, punkt slut.
Johan Simonsson och hans sexåriga dotter Olivia stod strax bakom den stackars mannen.
Johan räckte fram ett blått busskort.
"Ta det här, det finns ett par resor kvar på det."
Mannen stirrade på kortet och sedan på Johan.
"På riktigt...? Ger du mig ett busskort...?"
Johan nickade.
"Du måste ju få komma till sjukan, eller hur?"
Mannen sken upp och tog alldeles salig emot det blå plastkortet.
"Alltså... tack så mycket!"
Han visade upp kortet för busschauffören och tryckte det sedan mot kortavläsaren.
Han tittade på kortet medan han gick och satte sig på en plats långt fram.
"Ha! Ett eget busskort!"
När Johan och lilla Olivia gick förbi log han brett.
"Tack för julklappen, grabben!" sa han och gjorde tummen upp.
"Det var så lite." sa Johan.
Olivia klättrade upp på ett säte vid fönstret och såg på sin pappa som satte sig bredvid henne.
"Du gedde honom mammas kort."
Johan nickade.
"Ja, jag gjorde det, Lilla O... men det var bara några resor kvar på det. Jag köper ett nytt till mamma om hon behöver ett."
Lilla Olivia log.
"Han farbrorn blev jätteglad, pappa."
Flickan funderade.
"Han får inte så många julklappar va? Kanske inga alls..."
Hon öppnade sin ryggsäck och tog upp en julgranskula av papier-mâché.
Den hade hon gjort på sexårs-verksamheten idag när de julpysslade.
"Pappa, får jag ge den här som julklapp till stackars farbrorn?"
Johan log ömt.
"Så klart du får, älskling."
Han lyfte ner sin dotter på golvet och såg hur hon gick fram till den hemlösa mannen.
"Här får du en julklapp, farbrorn." sa Lilla Olivia och räckte fram sin present.
Mannen tog emot julgranskulan och såg beundrande på den.
"Vilken vacker tingest. Har lilla flickan gjort denna?"
Olivia nickade.
"Och den vill du ge till mig...?" frågade mannen förvånat.
Olivia nickade igen.
"Aaaa... det vill jag. God jul, farbrorn."
Några tonårsflickor såg ömsint på det lilla barnet och log mot henne.
"Guuud, vad söt...!" utbrast de.
Johan kunde inte sluta att le. Han var så rörd och stolt över sin lilla tjej.
Den hemlösa mannens ögon blev blanka.
"Åh... God jul, lilla flickan. Och tack."
Han höll i julgranskulan som om den vore en ömtålig, dyrbar skatt.
"Det finns änglar..." sa han. "Det finns änglar..."
Tårar rann nerför hans kinder.
"Pappa," sa Olivia när Johan lyfte upp henne på fönsterplatsen igen. "han sa jag var en ängel."
Johan kramade flickungen.
"Det är du, fina unge."
"Du med, pappa." sa Lilla Olivia stolt.
11 December
Busschauffören suckade åt den darrhänta och lite smutsiga mannen som insisterade på att få betala sin bussbiljett med enkronor.
"Man kan inte betala kontant på bussen längre." förklarade han.
"Men jag ska bara ha en biljett." sa mannen hest och lite sluddrigt. "Vad kostar det till sjukhuset?"
Busschauffören blängde, otåligt, och suckade ännu ljudligare.
"Du kan inte betala kontant. Du får ladda på ett sånt där kort, vet du."
Den stackars mannen skakade uppgivet på huvudet.
"Näää... jag har inte råd med det va... Jag har bara stålars till två bussresor. Jag ska till sjukan."
Flera människor i busskön suckade och stönade irriterat åt att de hindrades från att gå på bussen.
Några började till och med puffas, i hopp om att komma fram fortare.
En gänglig tonårskille blängde på dem.
"Meh...! Orka ha så jävla bråttom hela tiden..." muttrade han och himlade med ögonen.
Till busschaufören sa han:
"Låt han gå på, för fan! Han är väl typ hemlös... ofta man har pengar då."
Den hemlösa mannen nickade instämmande. Äntligt någon som förstod honom!
Men busschauffören var principfast. På hans buss betalade man, punkt slut.
Johan Simonsson och hans sexåriga dotter Olivia stod strax bakom den stackars mannen.
Johan räckte fram ett blått busskort.
"Ta det här, det finns ett par resor kvar på det."
Mannen stirrade på kortet och sedan på Johan.
"På riktigt...? Ger du mig ett busskort...?"
Johan nickade.
"Du måste ju få komma till sjukan, eller hur?"
Mannen sken upp och tog alldeles salig emot det blå plastkortet.
"Alltså... tack så mycket!"
Han visade upp kortet för busschauffören och tryckte det sedan mot kortavläsaren.
Han tittade på kortet medan han gick och satte sig på en plats långt fram.
"Ha! Ett eget busskort!"
När Johan och lilla Olivia gick förbi log han brett.
"Tack för julklappen, grabben!" sa han och gjorde tummen upp.
"Det var så lite." sa Johan.
Olivia klättrade upp på ett säte vid fönstret och såg på sin pappa som satte sig bredvid henne.
"Du gedde honom mammas kort."
Johan nickade.
"Ja, jag gjorde det, Lilla O... men det var bara några resor kvar på det. Jag köper ett nytt till mamma om hon behöver ett."
Lilla Olivia log.
"Han farbrorn blev jätteglad, pappa."
Flickan funderade.
"Han får inte så många julklappar va? Kanske inga alls..."
Hon öppnade sin ryggsäck och tog upp en julgranskula av papier-mâché.
Den hade hon gjort på sexårs-verksamheten idag när de julpysslade.
"Pappa, får jag ge den här som julklapp till stackars farbrorn?"
Johan log ömt.
"Så klart du får, älskling."
Han lyfte ner sin dotter på golvet och såg hur hon gick fram till den hemlösa mannen.
"Här får du en julklapp, farbrorn." sa Lilla Olivia och räckte fram sin present.
Mannen tog emot julgranskulan och såg beundrande på den.
"Vilken vacker tingest. Har lilla flickan gjort denna?"
Olivia nickade.
"Och den vill du ge till mig...?" frågade mannen förvånat.
Olivia nickade igen.
"Aaaa... det vill jag. God jul, farbrorn."
Några tonårsflickor såg ömsint på det lilla barnet och log mot henne.
"Guuud, vad söt...!" utbrast de.
Johan kunde inte sluta att le. Han var så rörd och stolt över sin lilla tjej.
Den hemlösa mannens ögon blev blanka.
"Åh... God jul, lilla flickan. Och tack."
Han höll i julgranskulan som om den vore en ömtålig, dyrbar skatt.
"Det finns änglar..." sa han. "Det finns änglar..."
Tårar rann nerför hans kinder.
"Pappa," sa Olivia när Johan lyfte upp henne på fönsterplatsen igen. "han sa jag var en ängel."
Johan kramade flickungen.
"Det är du, fina unge."
"Du med, pappa." sa Lilla Olivia stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar