Skrivpuff - 8 April 2017

*
Brysk

En dag i handelsboden
av Pyret

Idag var det fullt med folk i handelsboden, men väldigt få av dem handlade. De stod mest och språkade om väder och nyheterna som stod att läsa på tidningens löpsedel. Varför de betedde sig så här just idag har jag ingen aning om.
”Ursäkta mig, står ni i kö?” försökte jag, för jag ville vara inte vara oartig och tränga mig fram.
Det var dock ingen som hörde mig. Inte många av de vuxna lade märke till tre barn som försökte ta sig fram till disken, för att faktiskt köpa något.
Jo, det är orättvist, men en del vuxna anser att de själva är viktigast medan små barn inte är värda mer än en lus.

En gubbe trampade Boman på foten, men du ska inte tro att han bad om ursäkt.
Han brydde sig inte ens om att Alice ropade ”Snorgubbe!” efter honom. 
Nej då, han bara stövlade ut ur butiken - utan att ens betala tidningen som han bar hopvikt i sin stora näve.
Tänkte han stjäla den, eller fick han handla på krita tro…?
Nåväl, det där fick jag fundera på senare. Nu skulle jag koncentrera mig på att inte bli nertrampad av alla stora drumlar.

När det äntligen var min vår tur var det en tant som trängde sig och nästan föste undan oss barn vid disken.
”Vad tar ni er till, kvinna?!” utbrast Alice. ”Det är faktiskt Pyrets tur.”
Tanten blängde på oss.
”Små barn ska synas, men inte höras.” fnös hon. ”Nu är det min tur att handla här, lilla du.”
Vilken fräckhet!
Det tyckte nog handlaren också, ty gjorde han sin stämma hörd:
”Åh nej, försök inte fru Augustsson. Nu är det lilla Pyret som ska handla, ni får snällt vänta på er tur.”

Medan handlaren plockade fram alla varor jag skulle ha kunde jag inte låta bli att plira triumferande på fru Augustsson.
”Bryska tanter ska synas, men inte höras. Det är bäst för alla.”
Nu bröt höga skrattsalvor ut i handelsboden.
Jag log blygt (men lite stolt också) mot alla som skrattade åt min triumf. Tänk att alla stora som ignorerat mig förut tyckte att lilla jag gjorde något bra och skojigt.
Fast jag hade inte menat att vara så rolig. Jag hade mest velat tvåla till fru Augustsson.

Handlaren packade ner mina varor i min korg och sedan gav han Alice, Boman och mig varsin Sockerdricka, som plåster på såren för att vi fått vänta så länge.
Han är en snäll man han.

Innanför dörren - del 3

Djungelluften började kännas kvävande.
Boman knäppte upp de två översta skjortknapparna för att kunna andas litet bättre.
En klängväxt slingrade sig plötsligt runt Bomans handled.
Boman skrek och försökte slita bort den klibbiga växten.
Alice slet också, men klängväxten var envis.
Alice trevade i byxfickan efter sin fickkniv, men den var inte där.
”Fy Farao vad jag var dum som lånade ut kniven till Anders!” skrek hon.
”Här är man hygglig mot sin bror och vad får man för det?”
Svaret fick hon i nästa sekund.
Det rovdjursliknande monster som gömt sig i skuggorna närmade sig.
Det morrade och utstötte ett gutturalt läte.
”Ja, gaaaaah på dig själv du!” fräste Alice.
”Du Alice... du ska nog inte reta den.” påpekade Boman nervöst.
”Nu ska jag bara be att få påpeka att det var han som började.” genmälde Alice.
”Jo, men man vet aldrig hur arg en så’n där kan bli.” sa Boman tyst.

Boman kände hur klängerväxten letade sig upp mot hans hals.
”Alice, spring!”
”Men du då?!” skrek Alice.

Nu hade hon tappat sin lugna fasad.
Att se sin bästa vän med en tjock ormliknande växt om halsen var ingen trevlig syn.
”Rädda dig själv” uppmanade Boman.
”Är du galen! Jag lämnar inte dig!” tjöt Alice.
Det rovdjursliknande monstret morrade igen, högre den här gången.
Klängerväxten släppte kvickt sitt grepp om Boman och slank in i djungelns mörker.
Boman andades ut.
Sedan grep han Alice om handen och tillsammans rusade de bort från platsen de kommit in ifrån.

Var de befann sig och vad som skulle ske härnäst visste ingen av dem.
Skulle de någonsin komma hem igen…?

Innanför dörren - del 2

Boman dunkade med knutna nävar på platsen där dörren suttit.
Han vände sig mot Alice.
”Det är inte möjligt. Hur kan en dörr bara försvinna?”
Alice ryckte på axlarna.
”Tja… inte vet jag. Men mystiskt är det.”
Boman bankade nu febrilt på väggen.
Alice klappade honom på axeln.
”Jag är rädd att det där inte hjälper, hörru.”
”Hur ska vi komma ut?” Boman lät förtvivlad nu.
”Vi får väl leta efter en utgång annorstädes.” sa Alice i en drömmande ton.
Hon hade en tendens att sväva ut i litet annorlunda formuleringar.
”Annorstädes…” fnös Boman.
Han gillade språk och svåra ord, men nu när de hade viktigare saker att

tänka på, tyckte han faktiskt att Alice kunde bete sig lite mer normalt.
”Alice, hur kan du vara så lugn? Vi kommer inte ut!”

Innanför dörren

Vad händer innanför dörren?

A - Öppna dörren.
B - Nej.
A - Törs du inte? Fegis.
B - (avbryter) Tyst! Jag hör något där innanför. Något som morrar.
A - (lyssnar) Jag hör inget. Äh, nu öppnar vi.

[De öppnar dörren och kliver ut på andra sidan.
De befinner sig nu i ett slags djungel, med klibbiga klängväxter.
Ur skuggorna kommer ett enormt rovdjursliknande monster.]

B - Fort, öppna dörren!
A - Det går inte!
B - Klart att det går!
A - Nej! Se själv! Det finns ingen dörr längre!