Happy Birthday Ryan! 29/11 1971

Happy Birthday Ryan!

Love,
Mom, Dad & Rebecca
Maggie & Maureen
Sunny
Grandma Adina & Grandpa Asher
Grandma Esther & Grandpa George

*

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Esther McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

Alfabets-dikt - av Ryan

Alphabet Poem
By Ryan

A - Adina & Asher (Grandma & Grandpa)
B - Beach
C - Clark (one of my best friends)
D - David (My Dad + my middlename)
E - Esther (Grandma McKenzie)
F - Friday Shows (at school)
G - George (Grandpa)
H - Happiness
I - Ice cream
J - Joe (one of my best friends)
K - Kate (my Mom)
L - Laughing
M - Maureen & Maggie
N - Novels
O - Ocean Beach
P - Popcorn
Q - Quizzes
R - Rebecca
S - Sunny
T- Tigers
U - Unbelievable
V - (Aunt) Vivienne (Dad's older sis)
W - Whales
X - Xylophone
Y - Yellow Submarine
Z - Zebra

SkrivPuff: Utmaning 2011:30 - 30 januari

Skriv om rynkor.

Esther McKenzie granskade sin spegelbild och gav den en ogillande blick.
”Usch vad rynkig jag har blivit… jag ser ut som en skruttig, uråldrig sköldpadda.”
5-årige Ryan skyndade sig fram till sin farmor. Han kramade henne och klappade henne mjukt på kinden.
”Var inte ledsen, farmor. Vet du, det gör inget, jag gillar sköldpaddor.”

Silverstjärnan - 28

*
Folk som också sett det hemska märket samlades kring bilen.
"Jag skulle vilja ha tag på den jäveln som har gjort det här!" morrade en av Davids arbetskamrater och knöt nävarna.
David hade nästan slutat att andas och hans ben darrade. Han satte ner matkassarna på marken och halvsatte sig på motorhuven för att få stöd.
"Jag kan inte visa Kate det här..." mumlade han, knappt hörbart. "Hon kommer att bli helt förstörd..."
Davids far lade en hand på Davids axel.
"Jag kör hem bilen till mig och försöker tvätta bort det där. Så kommer Esther och jag över till er senare."
David nickade.
"Tack pappa."
"Inga problem grabben."
George McKenzie satte sig i sin sons bil och körde hemåt.

"Ska jag skjutsa er hem, David?" frågade Davids arbetskamrat.
"Nej, det behöver du inte, vi går nog hem." svarade David. "Men tack ändå."
David vände sig till Ryan.
"Eller vad säger du, Ry? Känner du för att promenera hem?"
Ryan nickade.

David och Ryan gick hem mot Ocean Beach.
Ryan sade inte mycket under den 30 minuter långa promenaden och han var ganska blek.
"Pappa," sa han till sist. "ska det här aldrig ta slut...?"
David ställde ner matkassarna och kramade sin pojke.
De sa inget mer, men David tänkte samma sak som Ryan frågat:
Ska den här mardrömmen aldrig ta slut...?

*

Gamla brev från förr (och lite kuddkrig)

*
☃  4 December, 1970

”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.

Mr. Santa,
Vi är hos farmor Esther och farfar George.
Vet du var de bor? (Om du inte vet kan du titta på kartan.
Jag har ringat in deras gata.)
Om du kommer dit kan du få äta med oss.
Renarna får också komma in, det finns mycket plats!


Vänliga hälsningar & God Jul
Ryan McKenzie
6 år

”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca.  "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*

SkrivPuff: Utmaning 316 - 12 november

***
Skriv om en plantering.


”Andy Parkins växthus har brunnit ner.” berättade David.
Ryan började fnissa.
”Men Ryan, det är väl inget att skratta åt! Det är ju hemskt!” utbrast hans farmor.
”Lite kul är det faktiskt.” sa Ryan.
”Andy odlar narkotika, farmor.” förklarade Rebecca.
Esther såg chockad på sin sondotter.
”Odlar han narkotika?! Här i vår lilla stad?”
Rebecca nickade.
”Cannabis eller marijuana. Ni skulle se rökmolnet där borta.”
”Gå inte dit, ungar," skrattade David. "jag vill inte att ni kommer hem påtända.”
Esther suckade.
”Cannabis… jag säger då det… var är det för fel på gamla hederliga tomatodlingar?”
”Man kan inte röka tomater…” fnissade Ryan.
Hans farmor gav honom en skarp blick.
”Börja aldrig med såna dumheter pojk.”
Ryan log.
”Var inte orolig farmor, det ska jag inte.”
***

Calypso Island. 14

***
Maggie och George skyndade ner till bryggan när de såg polisbåten lägga till.
”Vad har ni nu ställt till med?” skrattade George när ungdomarna hoppade i land.
”Vi har fångat en skurk bara.” sa Ryan.
Maggie fick syn på såret i Ryans panna.
”Men herregud! Älskling, vad har hänt?!”
”Skurken slog honom med sin pistol.” sa Maureen.
”Men vad är det du säger!” utbrast Maggie förfärat. ”Vi går in, så får ni berätta allt som hänt. Och jag vill titta ordentligt på det där såret.”
”Han behöver nog sys.” sa en av poliserna.
”Nej, jag är okej.” stönade Ryan.
”Det kanske räcker med ett ordentligt plåster.” sa Maggie lugnande och höll om Ryan.
”Ja, det gör det!” sa Ryan ivrigt.
Maggie skrattade.
”Kom nu älsklingar, så går vi in.”

Poliserna stannade en stund och berättade om skurken Manny och hans kumpan och ungdomarna berättade vad de varit med om.
Maggie plåstrade om Ryan.

”Nu ska jag nog åka hem till Esther.” sa George. ”Hon har nog varit orolig.”
”Krama farmor från mig!” sa Ryan.
”Det ska jag göra, min pojke.” sa George.
Han gav sin sonson en stor kram.
”Ta hand om er nu. Inga fler farliga äventyr!”
”Vi lovar!” sa Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila unisont.
***

Calypso Island. 9

***
Maggie stod på sin terass och såg ut mot det mörka havet.
Hon lyssnade efter välbekanta ljud, men hon hörde varken ljud från motorbåten eller ungarna.
Hon såg på sin klocka. Kvart över åtta.
Maggie visste inte varför, men hon kände att något inte stod rätt till.
Något sa henne att det hade hänt ungarna något.
Hon gick in och ringde till Ryans farfar.
”Nej, här är de inte.” sa George McKenzie. ”Men oroa dig inte, Maggie. De kommer säkert snart. De har roligt och har glömt tiden. De är ungar, sån’t händer hela tiden.”
”Du har nog rätt George.” sa Maggie.
”Ring mig om de inte har kommit hem om en halvtimme, då ska jag be nån åka ut och hämta dem.”
”Tack George.”


En halvtimme senare syntes ungdomarna fortfarande inte till.
Maggie ringde till George igen.
”George, de har inte kommit hem än. Jag känner på mig att det har hänt dem nåt.”
”Jag ringer polisen, så får de åka ut till ön.” sa George.
”Tack George. Jag stannar här hemma, ifall ungarna kommer snart.”
”Vill du att jag ska komma över?” frågade George.
”Ja tack, snälla George. Det är skönt med sällskap när man går hemma och oroar sig.”


George bad sin hustru att stanna hemma ifall ungarna kom dit eller ringde.
”Ja, det kan jag göra, men jag begriper inte vad de skulle på den där hemska ön att göra!” suckade Esther McKenzie.
”De är ungar, Esther, de gillar äventyr! Jag åker över till Maggie nu. Jag kommer hem så fort jag vet att ungarna är välbehållna.”
”Det är bra George.” sa Esther. Hon log. ”Och ge Ryan en kram från mig när han kommer hem.”
George log.
”Det ska jag göra.”
Han skyndade sig mot garaget.

"Käre Gud, låt barnen vara välbehållna!" viskade Esther när hon blev ensam.
***

Ryan ger en tankeställare - del 1

Ryan satt bredvid sina föräldrar i kyrkan. Han gäspade diskret.
Mardrömmen om Uncle Walter, febern och att berätta för mamma och pappa vad som hänt i Walters bil hade tagit hårt på honom.
Han hade hellre velat ligga i sin varma, sköna säng än att sitta på en hård kyrkbänk en söndagsmorgon.
Men Maggie hade lovat att ta med honom till San Francisco direkt efter gudstjänsten, hon skulle dit och hämta Maureen och Sunshine som var där på protestmöte, så han hade något att se fram emot.

”Kate, kunde ni inte ha satt ett plåster på det där hemska såret?” frågade Ryans farmor.
Hon syftade på såret Ryan fått i Walters bil när han slog huvudet i instrumentbrädan.
”Det är obekvämt med plåster.” svarade Ryan trotsigt.
”Han är trött, han har haft en jobbig helg.” ursäktade Kate honom.
Ryans farmor snörpte surt på munnen.
”Såret läker aldrig om han har plåster på det hela tiden, Esther.” sa farfar George. ”Låt nu pojken vara!”

Det gick ett sus genom församlingen när kyrkporten öppnades och Ryans faster Sue, Walters fru, kom in i kyrkan.
Ryan hörde hur folk viskade om henne när hon gick förbi bänkraderna.
”Sue, kom och sätt dig här.” Farfar George klappade på den tomma platsen bredvid sig.
”Hur har hon mage att visa sig här?” hördes någon viska med avsmak i rösten.
”Hon har inte gjort nånting!” sa Ryan.
Han slog handen för munnen när han insåg att han pratat lite för högt.
Det hettade i kinderna när alla tittade på honom.
”Vill du säga någonting, min pojke?” frågade Pastor Michaels.
Ryan såg på Pastor Michaels, på sina föräldrar, på faster Sue och sist på församlingen.
”Nej, Pastor Michaels… jag menar bara att min faster inte har gjort något fel! Hon kan inte hjälpa vad hennes man gör!”
”Ryan, vännen, det gör inget.” viskade faster Sue.
”Jo, det gör det!” viskade Ryan tillbaka.
Han var trött på den här församlingen som inte gjorde annat än att förtala och skvallra om allt och alla.
Pastor Michaels vinkade fram Ryan.
”Du har visst en del att säga. Kom fram hit till mig, Ryan.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, gör det.” sa David. ”De här människorna behöver höra ett och annat.”
Utan att riktigt veta vad han gjorde, reste sig Ryan och ställde sig framför församlingen.
”Vilka är ni att döma?”
”Det är bra pojken min,” sa farfar George. ”ge dem vad de tål!”
”Ni sitter här varje söndag och pratar om förlåtelse och om att man inte ska döma andra. Men så fort ni kommer ut härifrån är det precis vad ni gör!”
Några församlingsmedlemmar nickade instämmande.
Ryan drog ett djupt andetag, för att samla lite mod, sedan sa han:
”Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne. Det kanske ni kan tänka lite på.”
Med de orden gick Ryan och satte sig igen.
Han kände sig lite skakig; han var inte van att prata inför så här många människor.
”Bra Ryan. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv.” Pastor Michaels log varmt mot honom. ”Kate, David: ni har en pojke att vara stolt över.”
”Ja, det har vi verkligen.” svarade David.



Soundtrack till berättelsen:

The Beatles: All You Need Is Love