Skrivpuff - 3 Oktober 2018

Skriv en text där följande ord helst ska vara med:

ångerfull 
lycklig

Paradise High School
Paradise California. 
Hösten 2010

"Är du aldrig ångerfull, för det som hände med Hazel?"
Camille Gardner såg, med nästan manande blick, på sin barndomsvän och klasskamrat Saundra Meeks.
Saundra höjde frågande på ögonbrynen.
"Varför skulle jag vara det. Vi har aldrig gjort henne nåt."
Camille suckade.
Jo, det var ju det vi gjorde. Och det var därför Hazel försvann, tänkte hon.
"Hazel var mobbad ju." påpekade Camille. "Och folk säger att hon tog livet av sig - på grund av sånt som vi i skolan gjorde."
Gråten stockade sig i Camilles hals när hon tänkte på klasskamraten som försvann för 7 år sedan.

Hazel Beatrix Jones.
En älvlik, rödhårig 11-åring med porslinsdocka-blekt ansikte och fräknar.
En söt, snäll, fantasifull och glad tjej.
Hazel och Camille hade varit bästisar sedan de var fyra år och de lekte varje dag. 
Flickorna hade varit lyckliga och obekymrade.
Men i slutet av femte klass förändrades allt, när Saundra kom till klassen.

Saundra tog beslag på Camille och ville att den nyfunna vännen skulle bli som hon. Hazel hamnade mer och mer utanför.
Saundra fick med sig fler tjejer i klassen och de bildade ett litet gäng av tjejer som började mobba Hazel. 
De retade henne för hennes namn och för att hon var rödhårig. Och för att hon började umgås med en av pojkarna i klassen, en tanig liten kille som var ett par månader yngre.
Camille tyckte egentligen att den där killen var väldigt söt och snäll, men det vågade hon inte säga, då skulle hon också bli hackkyckling.

Med tiden blev allt värre och Hazel blev alltmer tillbakadragen och ängslig.
I sjätte klass var det som värst. Och så en höstdag 2003, strax innan Thanksgiving-helgen, försvann Hazel. Spårlöst.
Hon lämnade efter sig en handskriven lapp till sina klasskamrater. 
Den hade legat på Hazels bänk i klassrummet.

Jag orkar inte mer.
Det är för svårt att vara jag.

Alla kommer att fråga varför.
Men i någras hjärtan finns nog svaret.

P.S.
Kära D, jag glömmer dig aldrig!
Solskenet i mitt liv.
Min diamant.
För alltid i mitt ❤️

Hazel Beatrix Jones

Camille undrade vem som hade den där lappen nu?

Hazels föräldrar kanske.

Eller diamanten i Hazels liv.

Camille vände på huvudet och fick syn på klasskamraten Denny Jackson som gick mot trottoaren vid skolgårdens utkant.
Denny var diamanten, pojken som Hazel hade funnit en själsfrände i. 
Han var fortfarande tanig och såg mycket yngre ut än 18 år, snarare som en outvecklad 14-åring. Detta var något han blev retad för ibland av en del killar i skolan.
Men Camille tyckte att Denny var också väldigt söt och charmig fortfarande och den fina killens hjärta ömmade för folk som inte hade det så lätt i livet.

Nu såg Camille och Saundra hur Denny kramade en kvinna i 50-årsåldern och sedan hur han klev in i hennes bil.
"Var inte det där Hazels mamma?" sa Saundra. "Vad ska Denny göra med henne?"
Camille ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Prata om Hazel kanske? Det är ju årsdagen för hennes försvinnande snart."

Saundra fnissade plötsligt till.
"Eller så är Mrs. Jones en 'cougar' - och nu ska hon förföra lille Denny...!"
Hon skrattade vulgärt.
Camille såg på henne med avsmak.
"Var inte så okänslig och vulgär."
Saundra svarade med en missnöjd min.
"Jag skämtade ju bara." muttrade hon.
Precis så sa hon alltid när Hazel mobbades... tänkte Camille.

11-åriga mobbaren Saundras ord började nu ringa i hennes öron.
"Jag skämtade ju bara...! Hazel kan ju inte bli kränkt av ett litet skämt..."
"Men Denny är ju en liten tönt, så varför ska jag inte säga det...?"
"Hazel är en mes - och hur kan hon tro att hon passar att vara kompis med oss...?!"
"Denny har säkert liten snopp. Oh, jag vet! Hazel och Camille, ni är ju kära i honom, ni kan kolla om han har det!"

"Visst..." muttrade Camille nu. "Du skämtade bara."
Men ibland går så kallade skämt för långt.