*
Efter läkarbesöket tog Aidan och Karen en kort promenad på Manhattan och letade efter ett ställe att äta lunch på.
"Ska ni äta med oss, Mrs. Lewis?" frågade Aidan.
Mrs. Lewis sa att hon var tvungen att gå ett ärende på stan, men hon bestämde att de skulle ses utanför special-polisernas högkvarter om 90 minuter.
Aidan frågade Karen om han kunde få pizza till lunch och de hittade som tur var ett trevligt pizza-ställe i närheten.
Pojken höll Karens hand under hela promenaden och han släppte inte taget förrän de fick sitt bord på restaurangen.
"Jag känner mig lite mer trygg om jag får hålla dig i handen." förklarade pojken blygt.
Karen log och sa att han gärna fick hålla hennes hand.
Aidan log blygt.
De satte sig ner vid ett fönsterbord och plockade upp varsin meny. Aidan studerade den i djup tystnad, som om det var en intressant bok han läste.
"Hittar du nåt gott?" log Karen.
Pojken nickade.
Pojken hade inte pratat så mycket sedan de lämnade läkarens rum, men han sken upp en aning när han fick sin pepperoni-pizza och ett glas läsk.
"Nästan som fest." sa han och log stort mot mot sin fostermamma.
Karen log. Den här ungen var bedårande.
"Ibland behöver man en liten belöning. Och det förtjänar du för att du var så modig idag, Aidan."
Pojken såg ut som han hade fått en miljon dollar minst.
"Modighets-pizza!" utbrast han glatt.
Efter lunchen promenerade den lilla pojken med sin fostermamma och sin socialarbetare till SCA - Special Crime Agency.
Aidan tyckte att det skulle bli lite spännande att få träffa special-poliser. Men sin lilla hand i Karens kände han sig redo att gå in i byggnaden.
Innanför entrén möttes de av en mörkhårig man klädd i kostym.
"Hej, jag är Agent Marco Danelli."
"Och jag är Aidan Brewster." sa Aidan och skakade artig hand med SCA-agenten. "Och det här är Karen och Mrs. Lewis."
Agent Danelli log varmt.
"Trevligt att träffa er allihop. Nu tar vi hissen upp till mitt kontor. Är du okej med att åka hiss, Aidan?"
Vad fint av honom att fråga det, tänkte Karen. inte alla tänker på att en del kan vara rädda för att åka hiss.
Hon visste inte om Aidan var det, så hon uppskattade att agenten kommit på att fråga pojken.
Aidan nickade ivrigt.
"Ja, det är okej! Jag åker nästan aldrig hiss, men det är rätt så spännande. Jag brukar leka att hissar är rymdskepp, du vet, med alla knappar och så."
Pojkens blyghet och oro hade nu ersatts av iver och Karen tyckte det var skönt för honom att slippa jobbiga känslor för en stund.
När Aidan, Karen och Mrs. Lewis hade presenterats för några av Agent Danellis kollegor fick de gå in i ett rum med två svarta soffor av konstläder och ett par enkla soffbord. På det ena bordet stod vatten- och läsk-flaskor och några glas.
Pojken såg storögd på dryckerna och viskade något till Karen.
Agent Danelli som gissade vad pojken ville log och sa:
"Du får ta vilken dricka du vill, grabben."
Aidan pekade på en Perrier. Han gillade det mineralvattnet och dessutom tyckte han att den gröna och lite rundade flaskan var så fin. Karen hällde upp lite i ett glas åt honom.
Aidan kröp upp i en soffa och satte sig tillrätta, sedan tog han emot glaset och drack lite.
Karen och Mrs. Lewis satte sig i samma soffa som pojken, medan Agent Danelli och en av hans kollegor slog sig ner i soffan mittemot.
En liten bandspelare med mikrofon placerades framför dem och Agent Danelli frågade om Aidan var redo.
Pojken nickade.
Aidan fick berätta ungefär samma sak som hos läkaren, fast med fler detaljer den här gången.
Special-poliserna fick höra om medicinerna som hans mamma Hope behövde och att hon blev väldigt sömnig av några av dem, men hon kunde vara väldigt pigg av andra mediciner. Det var lite olika.
Ibland kom män hem till dem. Mamma dansade med dem och skrattade och sedan brukade de gå in i mammas sovrum.
"Många av farbröderna är snälla och ger godis och presenter, men några av dem är mest konstiga. När mamma har somnat vill de krama mig, eller känna innanför min pyjamas."
Aidan drack lite mer vatten. Man blev torr i munnen av att berätta så här mycket.
"En del farbröder vill ta av mig min pyjamas och liksom brottas, dom kallar det så. Ibland smeker dom mig över hela kroppen då eller kittlas, men en del vill brottas mer, så dom ligger på mig och stoppar in..."
Pojken tystnade tvärt. Han hade blivit alldeles blek och Marco Danelli var orolig att han behövde kräkas.
Agenten skulle just resa sig och fråga om pojken behövde gå till toaletten, när Aidan fortsatte.
"Jag tycker inte om när farbröderna leker med mig... speciellt inte när dom vill brottas, det är äckligt när dom gör så - och det gör så ont...!"
Pojken skrek nästan fram de sista orden och nu sprutade tårarna ur hans ögon.
"Jag vill inte mer...!" grät han.
Agent Danelli satte sig framför pojken och höll hans hand.
"Du behöver inte berätta mer nu, Aidan. Vi har fått veta massor med viktiga saker och vi kommer att ta reda på vilka dom där männen är."
Aidan torkade tårarna.
"Kommer ni att prata med farbröderna, Agent Danelli?" frågade han.
Marco Danelli log.
Åh, vi kommer att göra mer än så, lilla gubben... tänkte han.
Högt sa han att de skulle förhöra männen och gripa dem.
Aidans lilla tårdränkta ansikte sprack upp i ett stort leende och så kramade han om den snälla special-polisen.
"Jag visste att ni skulle hjälpa mig!"
Agent Danelli log och rufsade om pojkens hår.
"Du har ju hjälpt oss, Aidan. Och du har varit modig som ett lejon."
Aidan strålade av stolthet.
Innan de lämnade högkvarteret gick Agent Danelli in på sitt kontor och hämtade något ur en skrivbordslåda. Han räckte det glänsande föremålet till Aidan.
"Den här ska du ha, för ditt mod och för att du har hjälp special-agenter med det här fallet."
Aidans ögon blev stora som tefat.
"Wow...!" utbrast han och höll upp en skimrande silvrig polisbricka med inskriptionen
Efter läkarbesöket tog Aidan och Karen en kort promenad på Manhattan och letade efter ett ställe att äta lunch på.
"Ska ni äta med oss, Mrs. Lewis?" frågade Aidan.
Mrs. Lewis sa att hon var tvungen att gå ett ärende på stan, men hon bestämde att de skulle ses utanför special-polisernas högkvarter om 90 minuter.
Aidan frågade Karen om han kunde få pizza till lunch och de hittade som tur var ett trevligt pizza-ställe i närheten.
Pojken höll Karens hand under hela promenaden och han släppte inte taget förrän de fick sitt bord på restaurangen.
"Jag känner mig lite mer trygg om jag får hålla dig i handen." förklarade pojken blygt.
Karen log och sa att han gärna fick hålla hennes hand.
Aidan log blygt.
De satte sig ner vid ett fönsterbord och plockade upp varsin meny. Aidan studerade den i djup tystnad, som om det var en intressant bok han läste.
"Hittar du nåt gott?" log Karen.
Pojken nickade.
Pojken hade inte pratat så mycket sedan de lämnade läkarens rum, men han sken upp en aning när han fick sin pepperoni-pizza och ett glas läsk.
"Nästan som fest." sa han och log stort mot mot sin fostermamma.
Karen log. Den här ungen var bedårande.
"Ibland behöver man en liten belöning. Och det förtjänar du för att du var så modig idag, Aidan."
Pojken såg ut som han hade fått en miljon dollar minst.
"Modighets-pizza!" utbrast han glatt.
* * *
Efter lunchen promenerade den lilla pojken med sin fostermamma och sin socialarbetare till SCA - Special Crime Agency.
Aidan tyckte att det skulle bli lite spännande att få träffa special-poliser. Men sin lilla hand i Karens kände han sig redo att gå in i byggnaden.
Innanför entrén möttes de av en mörkhårig man klädd i kostym.
"Hej, jag är Agent Marco Danelli."
"Och jag är Aidan Brewster." sa Aidan och skakade artig hand med SCA-agenten. "Och det här är Karen och Mrs. Lewis."
Agent Danelli log varmt.
"Trevligt att träffa er allihop. Nu tar vi hissen upp till mitt kontor. Är du okej med att åka hiss, Aidan?"
Vad fint av honom att fråga det, tänkte Karen. inte alla tänker på att en del kan vara rädda för att åka hiss.
Hon visste inte om Aidan var det, så hon uppskattade att agenten kommit på att fråga pojken.
Aidan nickade ivrigt.
"Ja, det är okej! Jag åker nästan aldrig hiss, men det är rätt så spännande. Jag brukar leka att hissar är rymdskepp, du vet, med alla knappar och så."
Pojkens blyghet och oro hade nu ersatts av iver och Karen tyckte det var skönt för honom att slippa jobbiga känslor för en stund.
* * *
När Aidan, Karen och Mrs. Lewis hade presenterats för några av Agent Danellis kollegor fick de gå in i ett rum med två svarta soffor av konstläder och ett par enkla soffbord. På det ena bordet stod vatten- och läsk-flaskor och några glas.
Pojken såg storögd på dryckerna och viskade något till Karen.
Agent Danelli som gissade vad pojken ville log och sa:
"Du får ta vilken dricka du vill, grabben."
Aidan pekade på en Perrier. Han gillade det mineralvattnet och dessutom tyckte han att den gröna och lite rundade flaskan var så fin. Karen hällde upp lite i ett glas åt honom.
Aidan kröp upp i en soffa och satte sig tillrätta, sedan tog han emot glaset och drack lite.
Karen och Mrs. Lewis satte sig i samma soffa som pojken, medan Agent Danelli och en av hans kollegor slog sig ner i soffan mittemot.
En liten bandspelare med mikrofon placerades framför dem och Agent Danelli frågade om Aidan var redo.
Pojken nickade.
Aidan fick berätta ungefär samma sak som hos läkaren, fast med fler detaljer den här gången.
Special-poliserna fick höra om medicinerna som hans mamma Hope behövde och att hon blev väldigt sömnig av några av dem, men hon kunde vara väldigt pigg av andra mediciner. Det var lite olika.
Ibland kom män hem till dem. Mamma dansade med dem och skrattade och sedan brukade de gå in i mammas sovrum.
"Många av farbröderna är snälla och ger godis och presenter, men några av dem är mest konstiga. När mamma har somnat vill de krama mig, eller känna innanför min pyjamas."
Aidan drack lite mer vatten. Man blev torr i munnen av att berätta så här mycket.
"En del farbröder vill ta av mig min pyjamas och liksom brottas, dom kallar det så. Ibland smeker dom mig över hela kroppen då eller kittlas, men en del vill brottas mer, så dom ligger på mig och stoppar in..."
Pojken tystnade tvärt. Han hade blivit alldeles blek och Marco Danelli var orolig att han behövde kräkas.
Agenten skulle just resa sig och fråga om pojken behövde gå till toaletten, när Aidan fortsatte.
"Jag tycker inte om när farbröderna leker med mig... speciellt inte när dom vill brottas, det är äckligt när dom gör så - och det gör så ont...!"
Pojken skrek nästan fram de sista orden och nu sprutade tårarna ur hans ögon.
"Jag vill inte mer...!" grät han.
Agent Danelli satte sig framför pojken och höll hans hand.
"Du behöver inte berätta mer nu, Aidan. Vi har fått veta massor med viktiga saker och vi kommer att ta reda på vilka dom där männen är."
Aidan torkade tårarna.
"Kommer ni att prata med farbröderna, Agent Danelli?" frågade han.
Marco Danelli log.
Åh, vi kommer att göra mer än så, lilla gubben... tänkte han.
Högt sa han att de skulle förhöra männen och gripa dem.
Aidans lilla tårdränkta ansikte sprack upp i ett stort leende och så kramade han om den snälla special-polisen.
"Jag visste att ni skulle hjälpa mig!"
Agent Danelli log och rufsade om pojkens hår.
"Du har ju hjälpt oss, Aidan. Och du har varit modig som ett lejon."
Aidan strålade av stolthet.
Innan de lämnade högkvarteret gick Agent Danelli in på sitt kontor och hämtade något ur en skrivbordslåda. Han räckte det glänsande föremålet till Aidan.
"Den här ska du ha, för ditt mod och för att du har hjälp special-agenter med det här fallet."
Aidans ögon blev stora som tefat.
"Wow...!" utbrast han och höll upp en skimrande silvrig polisbricka med inskriptionen
SPECIAL CRIME AGENCY
NYC
"Det är inte vem som helst som får en sån fin polisbricka." sa Agent Danellis kollega och blinkade med ena ögat åt Aidan.
Den lilla pojken visste inte vad han skulle ta sig till med sin glädje och stolthet.
"Jag är speciell!" utbrast han. "Och modig! Ingen har aldrig sagt det till mig förut...!"
"Då var det på tiden att du fick höra det idag, grabben." tyckte Agent Danelli.
Aidan kramade honom igen.
