*
Specialpolis Marco Danelli suckade tungt när coronern drog upp dragkedjan på den svarta säcken och Neil Spencers kropp bars ut ur rummet.
"Ännu en rockstjärna död på hotellrum... och två små ungar har blivit faderslösa... Vilket jävla helvete."
"Hur gamla är hans barn?" frågade en kollega.
Marco Danelli funderade.
"Fem och ett år gamla. Pojken är här på hotellet och lilltösen är hemma med modern i California."
Han suckade igen.
"Det är vid sådana här tillfällen man har lust att byta yrke..."
Marco fick syn på ett blankt, genomskinligt föremål på mattan.
Han satte sig på huk och såg närmare på föremålet.
Det var en spruta.
"Tur att inte lillgrabben trampade på den här."
Just då ringde Marcos mobiltelefon. Han svarade och hörde sin snart 11-åriga dotters röst i andra änden.
"Hej Dani! Hur är det med dig?"
"Bättre." sa Dani. "Men jag är trött på crackers och ginger ale... jag längtar efter en cheeseburger."
Dani hade legat hemma i maginfluensa i några dagar.
"Skönt att höra att du mår bättre älskling." sa Marco och log. "Du prinsessan, jag skulle så gärna vilja prata länge med dig, men..."
"Men du är upptagen med jobb." avslutade Dani. "Sorry pappa... jag borde veta bättre än att störa dig på jobbet. Du har säkert viktigare saker att ta itu med."
Det fanns varken ironi eller bitterhet i Danis röst.
Bara ett förnuft och mogenhet som låg långt före hennes unga ålder.
"Jag ska gottgöra dig." sa Marco. "Vad sägs om cheeseburger och pommes till lunch?"
"Awesome!" jublade Dani. "Du är bäst pappa! Jag älskar dig!"
"Och jag älskar dig, min fina unge."
"Jobba på nu pappa. Vi ses senare."
Marco avslutade samtalet och återgick till jobbet.
Uppgiften han nu hade framför sig hade han helst velat slippa, men någon måste göra det och det var lika bra att få saken ur världen.
Marco suckade och gick ner i hotellets lekrum där Neil Spencers lille pojke nu fanns.
En lång tid efteråt skulle minnet av lille Alex Spencers stora safirblå ögon, blanka och allvarliga, sitta som fastetsat i Marco Danellis själ.
"När man är död vaknar man inte mer." hade pojken sagt när Marco berättade vad som hänt.
"Nej..." sa Marco och svalde en klump i halsen.
"Han kan spela gitarr för änglarna i himlen nu." sa pojken.
Och just när Marco reste sig för att gå drog pojken honom i kavajärmen och frågade:
"Mr. Danelli, får man dricka Dr. Pepper-läsk i himlen? Tillåter Gud det?"
Marco Danelli kramade pojkens lilla mjuka hand och nickade.
"Ja, lilla gubben, man får dricka Dr. Pepper-läsk i himlen."
Alex nickade.
"Bra. För min pappa gillar Dr. Pepper-läsk."
När Marco gick ut ur rummet ropade Alex:
"Mr. Danelli, har du barn?"
Marco nickade.
"En dotter och en son, Dani och Blue. De är nästan elva år."
"Säg ofta 'jag älskar dig' till barnen. Sånt är viktigt, det säger min mamma."
Alldeles tårögd gick den annars så tuffe specialpolisen Marco Danelli fram till den lille pojken och kramade honom.
"Jag ska lyda ditt råd grabben."
Alex log och nickade gillande.
Men sedan blev han allvarlig igen.
"Nu vill jag åka hem till mamma och Cassie." sa han. "Jag längtar hem."
Specialpolis Marco Danelli suckade tungt när coronern drog upp dragkedjan på den svarta säcken och Neil Spencers kropp bars ut ur rummet.
"Ännu en rockstjärna död på hotellrum... och två små ungar har blivit faderslösa... Vilket jävla helvete."
"Hur gamla är hans barn?" frågade en kollega.
Marco Danelli funderade.
"Fem och ett år gamla. Pojken är här på hotellet och lilltösen är hemma med modern i California."
Han suckade igen.
"Det är vid sådana här tillfällen man har lust att byta yrke..."
Marco fick syn på ett blankt, genomskinligt föremål på mattan.
Han satte sig på huk och såg närmare på föremålet.
Det var en spruta.
"Tur att inte lillgrabben trampade på den här."
Just då ringde Marcos mobiltelefon. Han svarade och hörde sin snart 11-åriga dotters röst i andra änden.
"Hej Dani! Hur är det med dig?"
"Bättre." sa Dani. "Men jag är trött på crackers och ginger ale... jag längtar efter en cheeseburger."
Dani hade legat hemma i maginfluensa i några dagar.
"Skönt att höra att du mår bättre älskling." sa Marco och log. "Du prinsessan, jag skulle så gärna vilja prata länge med dig, men..."
"Men du är upptagen med jobb." avslutade Dani. "Sorry pappa... jag borde veta bättre än att störa dig på jobbet. Du har säkert viktigare saker att ta itu med."
Det fanns varken ironi eller bitterhet i Danis röst.
Bara ett förnuft och mogenhet som låg långt före hennes unga ålder.
"Jag ska gottgöra dig." sa Marco. "Vad sägs om cheeseburger och pommes till lunch?"
"Awesome!" jublade Dani. "Du är bäst pappa! Jag älskar dig!"
"Och jag älskar dig, min fina unge."
"Jobba på nu pappa. Vi ses senare."
Marco avslutade samtalet och återgick till jobbet.
Uppgiften han nu hade framför sig hade han helst velat slippa, men någon måste göra det och det var lika bra att få saken ur världen.
Marco suckade och gick ner i hotellets lekrum där Neil Spencers lille pojke nu fanns.
En lång tid efteråt skulle minnet av lille Alex Spencers stora safirblå ögon, blanka och allvarliga, sitta som fastetsat i Marco Danellis själ.
"När man är död vaknar man inte mer." hade pojken sagt när Marco berättade vad som hänt.
"Nej..." sa Marco och svalde en klump i halsen.
"Han kan spela gitarr för änglarna i himlen nu." sa pojken.
Och just när Marco reste sig för att gå drog pojken honom i kavajärmen och frågade:
"Mr. Danelli, får man dricka Dr. Pepper-läsk i himlen? Tillåter Gud det?"
Marco Danelli kramade pojkens lilla mjuka hand och nickade.
"Ja, lilla gubben, man får dricka Dr. Pepper-läsk i himlen."
Alex nickade.
"Bra. För min pappa gillar Dr. Pepper-läsk."
När Marco gick ut ur rummet ropade Alex:
"Mr. Danelli, har du barn?"
Marco nickade.
"En dotter och en son, Dani och Blue. De är nästan elva år."
"Säg ofta 'jag älskar dig' till barnen. Sånt är viktigt, det säger min mamma."
Alldeles tårögd gick den annars så tuffe specialpolisen Marco Danelli fram till den lille pojken och kramade honom.
"Jag ska lyda ditt råd grabben."
Alex log och nickade gillande.
Men sedan blev han allvarlig igen.
"Nu vill jag åka hem till mamma och Cassie." sa han. "Jag längtar hem."
Soundtrack/Låtlista
4 kommentarer:
Så sorgligt...men väldigt fint skrivet!
Häftigt att Danellis var med! :-)
Mmmm... stackars lilla Alex... :(
Awww tack!! kram
Yeah! ;)
och vad liten Dani var här.... *lol*
Nu är hon en tuff agent själv ju...!
Fint berättat :)
@ Anne: Tack så mycket! :)
Skicka en kommentar