Sun City, California. Hösten 2000
7-åriga Maxine snodde runt på stolen och såg sig om i det lilla rummet.
Det var ett tråkigt rum, där fanns inga roliga färgglada böcker eller leksaker, bara ett trist skrivbord och en stor brun bokhylla full med pärmar och böcker med titlar Maxine inte förstod.
Flickungen gav ifrån sig en hög och dramatisk suck.
"Varför är vi i detta här fula rummet?"
Joanne smekte sin fosterdotters mjuka kind.
"Vi ska prata med en tant, en doktor, som ska hjälpa dig att förstå varför du känner dig så arg ibland."
"Mmmm... och hyperaktiv." sa Maxine. "Jag är hyperaktiv ju. Det är därför vi inte äter så mycket sockriga grejer hemma ju."
"Ja," sa Martin. "och tanten vi ska träffa ska hjälpa oss."
Maxine suckade.
"Men hon kommer ju aldrig, den dära doktor-tanten... vi har väntat i trettielva timmar ju...!"
"Hon kommer strax." sa Martin lugnt och log mot Maxine.
Maxine gled ner från stolen.
"Jag vill inte träffa nån jäklarns doktor-tant!" proklamerade hon. "Jag vill gå hem och äta lunch, för jag är super-hungrig faktiskt."
Flickungen gick mot dörren och sträckte sig upp mot dörrhandtaget. Med viss möda fick hon upp dörren.
Hon såg med sina stora glittriga ögon på sina fosterföräldrar och meddelade:
"Jag går hem nu. Hälsa tanten att jag har inga fel. Jag är bara Maxine."
Med de orden gick barnet ut i korridorren.
Alla som gick förbi log mot den bedårande lilla flickan.
Det var en stolt liten tös, som på morgonen glatt hade klätt sig själv,
i en starkt rosa tyllkjol, gula leggings, ljusrosa T-shirt och gula Converse-skor.
Allting toppades av en färgglad virkad mössa ovanpå flickans mjuka lockar.
Maxine hälsade glatt på alla.
"Hej! Jag heter Maxine. Jag är en hyper-tiger-unge!"
7-åriga Maxine snodde runt på stolen och såg sig om i det lilla rummet.
Det var ett tråkigt rum, där fanns inga roliga färgglada böcker eller leksaker, bara ett trist skrivbord och en stor brun bokhylla full med pärmar och böcker med titlar Maxine inte förstod.
Flickungen gav ifrån sig en hög och dramatisk suck.
"Varför är vi i detta här fula rummet?"
Joanne smekte sin fosterdotters mjuka kind.
"Vi ska prata med en tant, en doktor, som ska hjälpa dig att förstå varför du känner dig så arg ibland."
"Mmmm... och hyperaktiv." sa Maxine. "Jag är hyperaktiv ju. Det är därför vi inte äter så mycket sockriga grejer hemma ju."
"Ja," sa Martin. "och tanten vi ska träffa ska hjälpa oss."
Maxine suckade.
"Men hon kommer ju aldrig, den dära doktor-tanten... vi har väntat i trettielva timmar ju...!"
"Hon kommer strax." sa Martin lugnt och log mot Maxine.
Maxine gled ner från stolen.
"Jag vill inte träffa nån jäklarns doktor-tant!" proklamerade hon. "Jag vill gå hem och äta lunch, för jag är super-hungrig faktiskt."
Flickungen gick mot dörren och sträckte sig upp mot dörrhandtaget. Med viss möda fick hon upp dörren.
Hon såg med sina stora glittriga ögon på sina fosterföräldrar och meddelade:
"Jag går hem nu. Hälsa tanten att jag har inga fel. Jag är bara Maxine."
Med de orden gick barnet ut i korridorren.
Alla som gick förbi log mot den bedårande lilla flickan.
Det var en stolt liten tös, som på morgonen glatt hade klätt sig själv,
i en starkt rosa tyllkjol, gula leggings, ljusrosa T-shirt och gula Converse-skor.
Allting toppades av en färgglad virkad mössa ovanpå flickans mjuka lockar.
Maxine hälsade glatt på alla.
"Hej! Jag heter Maxine. Jag är en hyper-tiger-unge!"
Just A Girl
by No Doubt
Klicka på bilden (skivomslaget)
2 kommentarer:
Gillar särskilt hypertigerunge. :)
@ Marie: Awww! Vad kul att du gillar den lilla hyper-tiger-ungen! :)
Skicka en kommentar