Prison Blues - del 7

*
Dr. Fleming kastade sig ner intill honom och knöt snabbt upp hans slips och knäppte upp några knappar i hans skjorta.
"Ring ambulans!" skrek hon till fångvaktarna.
En av männen sprang iväg för att ringa efter hjälp.

Ambulansen kom fort och de duktiga männen från sjukhuset gjorde allt för att få igång fängelsedirektörens hjärta. Men förgäves.
Den gamle mannen dödförklarades tjugo minuter senare.
Dr. Fleming ringde själv till hans hustru och lämnade det tragiska beskedet.
"Jag sa att han skulle ta det lugnt, särskilt i den här hettan..." snyftade hustrun. "Men han sa bara att jag inte skulle oroa mig..."
"Han var en mycket fin man." sa Anna Fleming. "Vi kommer att sakna honom."

Baker och hans mannar sörjde inte sin gamle chef.
"Den gamle gubben var alldeles för blödig. Nu kommer vi äntligen att få en riktig karl till chef, en som vet hur man handskas med slöddret här. Han kommer att visa att detta är ett fängelse och ingen jävla söndagsskola."
Bakers onda skratt ekade i fängelsebyggnaden.

Prison Blues - del 6

*
Baker såg varken rädd eller särskilt skakad ut när fängelsedirektören skällde ut honom en stund senare.
"Jag gör bara mitt jobb Sir."
"Ditt jobb är inte att nästan ha ihjäl våra interner!" röt fängelsedirektören. "Pojken kunde ha fått rabies av råttbetten och fan vet vad...!"
Baker skakade flinande på huvudet som om han tyckte att hans chefs åsikter var patetiska.

"Jag ska se till att du blir av med jobbet Baker." morrade fängelsedirektören. "Det borde jag ha gjort för längesen."
Baker skrockade.
"Jag kommer att jobba här längre än du, din gamle stofil."
Fängelsedirektören flämtade, men inte på grund av fångvaktarens uppstudsiga kommentar, utan av värmen.
Svetten lackade i hans ansikte och håret var vått, det såg ut som han nyss hade duschat.

"Är ni okej Sir?" frågade Dr. Fleming oroligt.
Hennes chef nickade och log blekt.
"Ingen fara. Jag är okej."
Men han såg inte ut att må okej alls.
Sommarens värmebölja var obarmhärtig för de flesta, men fängelsedirektören var dessutom en äldre man med stressigt jobb och svagt hjärta.

Nu blev den gamle mannen plötsligt blekgrå i ansiktet och stönande av smärta tog han sig för bröstet.
Innan någon han reagera föll han ihop på golvet utanför cellerna.

Prison Blues - del 5

*
"Fyra dagar!"
Fängelsedirektören på Attica County Prison stirrade på den unga sjukhusläkaren som kom instormande på hans kontor.
"Vad menar ni, Miss Fleming?"
Anna Fleming blundade och försökte tränga bort ilskan, men den stannade kvar som en envis blodsugande igel.

"Den där djävulen Baker lät Jimmy D. Carlin ligga nere i 'The Hole' i fyra dagar...!"
Anna grät nästan nu.
"Ni skulle se pojken Sir... den stackaren är misshandlad och råttbiten. Hans sår är infekterade och han har haft svår feber."

Fängelsedirektören reste sig ur sin stol.
"Jag vill nog ta mig en titt på den stackars pojken." sa han och blev mörk i blicken. "Så jag vet vad jag skäller ut Baker för sedan. Karl'n ska få sina fiskar varma. Vänta bara tills jag får tag på honom!"

Prison Blues - del 4

*
Jimmy kände en hand stryka honom över pannan och kinden. Han ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet ljud.
"Lugn, honey." hördes en lugn kvinnlig röst. "Du är trygg här."
Jimmy öppnade ögonen för att se vem rösten i hans dröm tillhörde.
Men instället för att stirra in i fängelsehålans mörker, som han trott att han skulle göra, blinkade han förvånat mot mjukt solljus.
"Var är jag...?" frågade han förvirrat.

Dr. Anna Fleming log mot pojken och strök honom över kinden igen.
"Sjukhusflygeln. Du har legat här i flera dagar. Du har haft mycket hög feber... jag var lite orolig att du inte skulle vakna."
Jimmy kände på de mjuka vita lakanen. De kändes så rena och sköna. Sängen var också skön.
"Det är en dröm..." mumlade han halvhögt för sig själv. "Bara en dröm."

"Nej, raring, det är inte en dröm." försäkrade Dr. Fleming. "Du är räddad och fri från den där helveteshålan nu."
Jimmy kramade blygt läkarens hand.
"Tack." sa han svagt. "Jag hade antingen dött eller blivit galen där nere..."
Pojkens vackra ögon blev lite blanka, men han torkade dem snabbt med ärmen på den vita sjukhusskjortan.

Gesten och tårarna gjorde Dr. Fleming rörd. Hon log.
"Nu ska du bara vila så att du blir frisk och stark igen."
Jimmy nickade. Och nu log han också.
"Tack." sa han igen.

Prison Blues - del 3

Fortsättning på skrivpuffen från 7 & 8 mars 2012
Del 1 • Del 2

Attica County Prison, Georgia 1958

Jimmy hade ingen aning om hur länge han suttit nere i The Hole nu...
flera timmar, kanske en hel dag.
Det började bli riktigt kallt, för han hade endast fått tillåtelse att ha en tunn kortärmad undertröja och kalsonger på sig. Darrande kröp han ihop på stengolvet och försökte hålla värmen så gott det gick.

Han stelnade till när han hörde pip och ljud av mycket små tassar i mörkret.
De var fler nu, minst två eller tre.
Våta nosar tryckte sig mot hans nakna hud, morrhår kittlade hans bara fotsulor.

"Försvinn!" fräste Jimmy och drog äcklad åt sig fötterna.
Men råttorna var nyfikna. De gick runt Jimmy och nosade på honom.
En råtta var elakare än sina kamrater, den nöjde sig inte med att bara nosa, utan bet i pojkens hud tills sår i hans ena hand, armen och benet blödde.

Illamående och stönade av smärta kravlade sig Jimmy bort till ett annat hörn
av fängelsehålan.
Där blev han liggande, ihopkrupen och skakande av feber och köld.

Skrivpuff - 7 + 8 mars 2012 - del 2

*
Baker tog gitarren från Jimmy och såg på det vackra instrumentet.
"Vad är det här för skit?"
Innan Jimmy hann svara började den brutale fångvaktaren slå sönder gitarren.
Hela tiden hade han ett elakt leende på läpparna.
Jimmy rusade upp och försökte hindra honom.
"Ska du spela ädel hjälte nu?" flinade Baker. "Är gitarren så viktig för dig?"
"Du ska inte förstöra andras saker!" fräste Jimmy.
Baker slog omkull Jimmy och började sparka på honom.
"Du ska veta din plats, din lille skit!" spottade fångvaktaren ur sig.

Med ett björnvrål kastade sig Slow fram för att skydda Jimmy.
Han överföll Baker; knuffade, slog, sparkade.
"Ingen ska göra illa pojken!" vrålade Slow.
Flera fångvaktare kom till Bakers undsättning och Slow släpades skrikande iväg.
Baker och en annan vakt släpade iväg Jimmy.
"Några dagar i 'The Hole' kan nog lugna ner er lite." sa Baker med ett grymt leende på läpparna.
Jimmy stelnade till och svalde hårt.
The Hole var smeknamnet på varje fånges mardröm - en fruktad isoleringscell, som egentligen inte var något annat än en gammal fönsterlös fängelsehåla.

Jimmy slängdes in i The Hole.
Vad vakterna gjorde med Slow visste han inte. Baker sa bara åt honom att hålla käft när han dristade sig till att fråga.
Jimmy suckade. Nu var han ensam, med mörkret som enda sällskap.
Nej vänta... helt ensam var han inte... Något rörde sig där borta i hörnet, kom närmare.
Jimmys hjärta bultade hårt.
Han blundade och försökte drömma sig bort när råttan började nosa på honom.

När gnagarens små vassa tänderna sattes i huden på hans arm bet Jimmy sig så hårt i underläppen att han kände blodsmak.
Smärtan i läppen hindrade honom från att skrika högt.
Äckelkänslor och rysningar strömmade i hans kropp när han så hårt han kunde slog bort den håriga besten.

Blödande och skakande rullade Jimmy sedan ihop sig i ett hörn i fängelsehålans fuktiga mörker.
Han blundade och gjorde en mental lista över allt han ville göra när han blev fri.

Skrivpuff - 7 + 8 mars 2012 - del 1

Skriv om något ädelt + om en lista.

Georgia 1958

Jimmy såg imponerad på instrumentet som en av hans medfångar visade upp.
"Har du gjort den gitarren själv? Den är helt fantastisk!"
Medfången kallades för Slow, han var det som folk lite elakt kallade efterbliven.
Nu log den store mannen mot unge Jimmy.
"Ja, har gjort den alldeles själv med mina egna händer." sa Slow med sin lite djupa, släpiga röst.
"Kan du spela?" undrade Jimmy.
Slow nickade.
"Bara en sång."
Slow började klinka på gitarren. Han kunde inte spela bra alls, men man hörde ändå vilken låt det var. Väldigt falskt började han sjunga Hound Dog. 
Efter bara tre rader räckte Slow över gitarren till Jimmy.
"Du kan bättre."
Jimmy log och skakade på huvudet.
"Nja... jag är inte så bra på att spela."
Men Slow insisterade att han skulle spela, så Jimmy tog gitarren och började spela Folsom Prison Blues.
Medfångarna klappade takten och sjöng med i Johnny Cash-låten.
Fängelse-blues, det här var en låt i deras smak.

"Den är din nu Jimmy D." sa Slow.
Jimmy såg upp på honom.
"Va? Min?"
Slow nickade.
"Du kan musik, du måste ha en gitarr."
Jimmy bara stirrade på Slow, överväldigad av den fina presenten.
"Tack så mycket, men jag kan inte ta emot den..."
Slow nickade och klappade Jimmy i ryggen.
"Jo, du kan. Det är Jimmys gitarr nu."

"Du måste hålla på med musik när du kommer ut härifrån Jimmy D!" sa bankrånaren Billy "Cash" Lemon.
Jimmy log igen.
"Jag ska lägga till det på min lista över saker att göra när jag blir fri."
Billy "Cash" Lemon log och nickade gillande.
Plötsligt bröts gläjdeyran av fångvaktare Bakers barska stämma.
"Partyt är över."

Skrivpuff - 6 augusti 2011

Skriv om något turbulent.

Georgia 1958

Sommarsolen stekte obarmhärtigt över bomullsfältet.
Lika obarmhärtigt vakade fångvaktarna över männen som slet med att plocka bomull denna heta lördagsmorgon. Nåde den som inte jobbade fort nog.
Fångvaktare Baker var värst. Snabb som en kobra var han och rätt som det var kunde någon fånge få ett slag av batongen eller en rejäl spark av Bakers hårda känga.
Det var bara att finna sig i detta, klaga hjälpte föga. Ta en smäll, hålla käften och jobba var det som gällde.

"Nu skulle man ha en kall Cola eller en öl." sa bankrånaren Billy "Cash" Lemon drömmande. "Och en skuggig plats att sitta på. Eller vad säger du, Jimmy D?"
Jimmy, den allra yngste av fångarna, log och nickade.
"Coca-Cola för dig då förstås, grabben." flinade Billy "Cash" Lemon.
Jimmy skrattade.
"Nä, Jimmy D, nu får du sjunga en bit för att muntra upp oss lite." sa en av medfångarna.
Jimmy började sjunga på I Walk the Line av Johnny Cash och snart var bomullsfältet en enda stor scen av sjungande män klädda i sin fängelseuniform; blåjeans, ljusblå skjorta med fångnummer fastsytt på bröstet, och vit T-shirt.

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine, I walk the line

I find it very, very easy to be true
I find myself alone when each day is through
Yes, I'll admit that I'm a fool for you
Because you're mine, I walk the line

Längre hann de inte sjunga. En stor skugga bredde ut sig över Jimmy.
"Det här är inte Broadway! Håll käften och jobba!"
En hård känga sparkade Jimmy i ryggen. Sparken fick honom att falla omkull.
Baker blev mörk i synen av ilska. Han gav pojken en ännu en spark, denna träffade i mellangärdet.
Jimmy flämtade efter luft.
"Sätt dig upp, eller så får du smaka på batongen din lille skit!" vrålade Baker.
Jimmy satte sig upp och började sakta plocka bomull igen.
"Fascistsvin." mumlade han.
Baker var över honom som en hök igen.
"Vad sa du? Kallade du mig fascist?"
Jimmy nickade.
Baker tog tag i pojkens hår och drog hans huvud bakåt. Sedan slog han till Jimmy över munnen.
Smällen fick medfångarna att flämta till.
Jimmy spottade sturskt ut blod på Bakers skor.
Baker vrålade och började besinningslöst slå och sparka pojken.

Billy "Cash" Lemon kastade sig över Baker.
"Du låter bli grabben!" skrek han.
Cash fick hjälp av flera män och Baker hade inte en chans mot dem.
Senare skulle Baker ligga på sjukstugan med krossat näsben, ett brutet revben och något krossad stolthet.

Av denna turbulens märke unge Jimmy ingenting. Han låg utsträckt i solskenet, blodig och medvetslös.
Billy "Cash" Lemon bar själv pojken till ambulansen som stannade till vid vägkanten en stund senare.
"Du är snart på benen igen, Jimmy D." sa han.

Mer om Jimmy

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 4

*

”Är du hungrig förresten?” frågade Mary-Elle efter en stund.
Hon stannade till nära en diner.
”Utsvulten.” sa Jimmy. ”Men jag har inga pengar...”
”Men det har jag!” sa Mary-Elle och klev av cykeln.
Hon tog Jimmys hand och hjälpte honom upp från flaket.
”Kom, så går vi och och käkar.”
”Jag betalar så fort jag kan.” sa Jimmy.
Mary-Elle bara log.
”Tänk inte på det. Jag bjuder dig gärna på lite käk.”

Mary-Elle och Jimmy drog åt sig mångas blickar är de klev in på Laverne's Diner. Och det var inga vänliga blickar.
”Laverne, serverar du småligister och horungar nuförtiden?” skrockade en man.
Laverne gav honom en ogillande blick.
”Sköt du ditt eget liv och sluta hacka på pojken.” sa hon kort. ”Du borde tvätta munnen med tvål.”

Laverne gick fram till Jimmy och gav honom en kram.
”Jimmy Carlin! Vad roligt att se dig igen!”
”Tack Laverne.” sa Jimmy blygt. ”Roligt att se dig också. Du har alltid varit så snäll mot mig.”
”Fattas bara annat!” utbrast Laverne. ”En så fin pojke som du måste man behandla väl.”
Det sista sa Laverne extra högt, så att alla på hennes diner skulle höra.
”Just det!” instämde Mary-Elle.
Hon såg riktigt nöjd ut.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 3

*

”Du Jimmy... vet din far och gammel-fastrarna om att du är på väg hem?” frågade den äldre bilhandlaren. ”Eller har du rymt?”
Bilhandlaren skrockade elakt.
"Bit dig i tungan fet-arsle." sa Mary-Elle.
Hon satte sig på sig cykel och trampade iväg.
Jimmy skrattade.

De två bilhandlarna stod kvar och såg efter ungdomarna.
”Låt Jimmy vara.” sade den yngre. ”Han är en bra grabb.”
”Bra grabb?” fnyste den äldre. ”En liten ungdomsbrottsling är vad han är.”
”Pojken begick inget brott.” sade den yngre. ”Hans far satte dit honom.”
”Med all rätt.” sa den äldre bilhandlaren. ”Han stal ju sin fars motorcykel.”
Den yngre bilhandlaren suckade.
”Den stackars pojken har alltid behandlats orättvist...”



Mary-Elles specialbyggda trehjulade cykel susade fram på grusvägarna mellan bomullsfälten.
”Jag har aldrig sett en sån här hoj förut.” sa Jimmy.
”Farsan och jag har byggt den.” sa Mary-Elle. ”En bra investering, billig och bra.”
”Den är verkligen cool!” sa Jimmy. ”Du och din farsa är ju jätteduktiga.”
Mary-Elle log och rufsade om i hans sandblonda hår som tack för komplimangen.

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 2

*

”Ska du ha skjuts hem?” frågade Mary-Elle.
”Har du bil?” frågade Jimmy.
Mary-Elle log och skakade på huvudet.
”Nope, men jag har den här lilla skönheten.”
Hon gick fram till en cykel med ett hjul där bak och två där fram. Mellan framhjulen satt ett slags flak, en trälåda.
”Hoppa upp.” sa Mary-Elle och klappade på lådflaket.
”Säkert?” sa Jimmy. "Jag vill inte vara till besvär."
Mary-Elle nickade.
”Självklart är det säkert att jag skjutsar dig hem. Tar evigheter om du ska gå - och det blir ingen behaglig promenad i den här hettan.”
Jimmy log. Han klättrade upp på flaket och satte sig tillrätta.
”Dessutom är vi ju grannar.” fortsatte Mary-Elle.
”Grannar?” sa Jimmy.
Han såg forskande på den söta tjejen.

”Vad dum jag är!” utbrast han. ”Du är ju tjejen som bor i huset intill vårt!”
Mary-Elle skrattade glatt.
”Det är jag det.”
”Förlåt Mary-Elle... jag kände inte igen dig.” mumlade Jimmy generat.
”Det gör inget Jimmy. Vi har ju inte setts på ett tag. Jag reste ju bort efter college och du...”
Jimmy slog skamset ner blicken.
”Jag antar att folk har pratat mycket om det som hände.” sa han.
Mary-Elle nickade.
”Mmmm... men 95 procent av pratet är skitsnack och sånt lyssnar inte jag på.”
Mary-Elle gav Jimmy en uppmuntrande klapp på axeln.
”Du är en fin grabb Jimmy, inte en förhärdad brottsling.”
Jimmy log.
”Tack Mary-Elle.”


Mary-Elle öppnade ett kylskåp som stod utanför bilaffären och tog ut ett 6-pack med Coca-Cola-flaskor.
Hon ställde läsken intill Jimmy på flaket och gav honom ett leende.
”Dr. Pembertons* ordination.” sa hon.
Jimmy skrattade.
”Det är viktigt att dricka mycket när det är så här varmt.” sa Mary-Elle.
Ungdomarna tog varsin Coca-Cola, skålade och drack njutningsfullt av den kalla drycken.

*Dr. Pemberton = Coca-Cola’s grundare

Skrivpuff - 27 juli 2011 – del 1

Skriv om att investera.

Fortsättning på Försonings-puffen


Jimmy stannade till vid en bilfirma. Han hade länge önskat sig en bil.
Hans blick föll på en turkos 1956 Chevrolet Bel Air med vita däcksidor.
”Det där är en bra investering, grabben.”
Jimmy vände sig om och såg på bilhandlaren, en man i 40-års-åldern.
”Vad kostar den?” frågade Jimmy.
Bilhandlaren kliade sig i huvudet.
”Tja… 1500 dollar.”
Jimmy suckade och bet sig bekymrat i läppen. $1500… det var mer pengar än han någonsin hade haft.
Han skulle få spara i evigheter om han ville ha en bil.

”Det där åket kan inte vara värt 1500 längre.” hördes en mjuk röst en bit ifrån dem.
Jimmy fick syn på en tjej i hans egen ålder som satt uppflugen på motorhuven till en gammal Studebaker.
Hon var klädd i jeans, röd och vit baseball-tröja och röda converse-skor.
”Lägg dig inte i våra försäljningar, Mary-Elle.” sa den äldre bilhandlaren, en man med sträng uppsyn. ”Du begriper dig inte på sånt här. Och sitt inte på motorhuven på bilarna - det har jag ju sagt till dig förr, du förstör lacken.”
”Det där är ju inte ens årets modell.” sa Mary-Elle och pekade på den turkosa Chevyn. ”Jag skulle nog säga att den är värd 900-1000 dollar, högst.”
”Lägg dig inte i sånt du inte förstår dig på har jag sagt!" fräste den äldre bilhandlaren.
Han vände sig till Jimmy.
"Och vi säljer ändå bilar inte till ungdomsbrottslingar - så ge dig av härifrån nu, Jimmy Carlin. Gå hem till din suput till far.”
Jimmy bara blängde på bilhandlaren.

Det gjorde Mary-Elle också. Hon hoppade ner från Studebakerns motorhuv och gick fram till Jimmy.
"Kom så drar vi." sa hon.
”Vem? Jag?” sa Jimmy.
Mary-Elle log åt hans förvirring.
”Ja, du. Vem annars?”
Jimmy ryckte på axlarna, fortfarande lite förvirrad.

Skrivpuff - 26 juli 2011

Skriv om att försonas.

Georgia, 1958

Jimmy kramade den svarta telefonluren så att handen blev alldeles svetting.
Flera signaler gick fram och Jimmy skulle just lägga på när han hörde ett skrovligt
”Hallå…?”
i andra änden.
”Det är jag. Jimmy alltså.”
”Hör jag väl. Jag är inte dum. Vad vill du?”
”Jag släpps ut idag… och tänkte fråga om du möjligtvis kunde…”
Pojken dröjde med fortsättningen.
”Om jag kunde vaddå?” hördes rösten i andra änden.
”Hämta mig…?” sa Jimmy försiktigt.
”Hämta dig? Du hittar hem själv.” blev svaret.
Jimmy suckade.
”Men farsan… det är över tre mil.”
”Inte mitt problem. Du har väl ben att gå med? Och förresten är bilen trasig.”

”Trasig…?” sa Jimmy klentroget.
Han skrattade ett litet glädjelöst skratt.
”Mmmm… eller så har du tittat för djupt ner i flaskan…”
”Du din lilla skitunge…” morrade farsan. ”Om jag fick bestämma skulle de aldrig få släppa ut dig!”
Jimmy lade på luren och suckade.
”Jaha… det är väl bara att börja gå då…”

En av vakterna höjde förvånat på ögonbrynen.
”Ska du gå hem grabben...?!”
Jimmy bara ryckte på axlarna.
”Ja ja, sköt om dig då grabben. Och jag hoppas att vi slipper se dig här igen.”
Jimmy log.
”Det ska ni få slippa.”

Jimmy fick tillbaka sina få tillhörigheter och släpptes ut i solskenet.
Ensam i världen och utan en dollar på fickan började den unge pojken att vandra hemåt.
Försonas med farsan skulle han nog aldrig göra.