Poem by: Maxine Logan-Clarke
Sun City, California
Lördag, 8 December, 2001
1.
Det var ganska molnigt väder denna andra lördag i December.
Men 8-åriga Maxine Logan-Clarke lät sig inte nedslås av detta, även om hon föredrog de lite mer soliga dagarna. Idag skulle de ju åka iväg och köpa julgran! Och sedan skulle hela familjen hjälpa till att klä den.
Och så skulle de få dricka varm choklad och äta kakor till mellanmål, hade mamma och pappa lovat.
Så det var en lycklig och ivrig liten tjej som klev ur sängen den här morgonen.
Hon kastade en blick på klockan som hängde på väggen.
Nio. Då var det väl inte för tidigt att se om familjen var vaken…?
Nej, det tyckte inte Maxine. Så hon sprang på ivriga små fötter in i sin (foster)brors rum.
Alex, som var 8 år precis som Maxine, hade just vaknat och satt nu i sin säng och gnuggade sömnen ur ögonen.
”Alex! Vi ska köpa julgran idag!” jublade Maxine. ”Och äta kakor!”
Hennes bror gäspade och log brett.
Alex hade sett fram emot den här dagen lika mycket som Maxine.
Och skolveckan hade varit tuff, så pojken hade verkligen längtat efter en lugn helg med familjen.
Maxine tog Alex hand och drog ivrigt, men ändå försiktigt, honom ur sängen.
”Kom, så väcker vi mamma och pappa!”
”Och Janie.” påminde Alex.
Storasyster Janie, 10 år, hade redan vaknat. Nu stod hon i dörröppningen till Alex rum och log mot sina gulliga småsyskon.
”Vi ska väcka mamma och pappa så att vi kan åka till julgransodlingen.” sa Maxine glatt.
Syskonen smög in i mamma Joanne och pappa Martins sovrum och kröp upp i deras säng.
”God morgon!” sjöng barnen mjukt.
Joanne och Martin, som redan hade vaknat, log och kramade om sina älskade ungar.
”God morgon, gullungar.” sa Joanne. ”Har ni sovit gott?”
Barnen nickade.
”Jag sov tills nu.” sa Maxine, nästan stolt. ”Det var väl bra?”
Mamma och och pappa skrattade mjukt.
”Ja, lilla älskling, det var bra.” sa Martin och rufsade om lillflickans lockiga hår. ”Och det var väl skönt med lite sovmorgon?”
Det tyckte Maxine.
Familjens yngsta medlem; Ricky, 19 månader, ropade uppfodrande från sitt rum, så syskonen skyndade in till lillebror och hjälpte honom att ta sig ur spjälsängen.
”Vi ska ska köpa julgran idag.” berättade Alex.
”Julgran!” ekade Ricky och klappade glatt i händerna.
2.
Pappa Martin bytte blöja på Ricky och därefter gick familjen ner i köket tillsammans.
”Ungar, vad äter man för frukost på en julgrans-köpar-dag då?” frågade Martin.
”Pannkakor!” sa Alex och Maxine unisont.
Martin log.
”Okej, då får det bli pannkakor. Vill nån hjälpa till?”
Det ville alla barnen, utom Ricky, som var för liten. Lillebror satte sig på golvet och lekte glatt med ett Fisher Price-garage.
Maxine, Alex och Janie plockade fram bunkar, vispar och ingredienser.
”Vi gör smeten, men du får steka.” sa Alex till pappa Martin.
”Okej, chefen.” skrattade Martin och rufsade ömt om pojkens hår.
Pannkakorna blev väldigt goda och barnen fick väldigt mycket beröm för dem.
”Vi är rätt bra på att laga mat, va…?” sa Alex.
Martin och Joanne log ömt mot den charmiga lilla pojken.
”Ni är väldigt bra på laga mat.” sa Joanne.
Alex log förnöjt och det var fint att se hur hans självförtroende växte av allt beröm.
3.
När familjen hade ätit och gjort sig iordning var det dags att åka till julgransodlingen som låg ett par mil från Sun City.
Barnen var glada och ivriga under hela bilresan, som tog nästan en timme. Och de blev om möjligt ännu ivrigare när de såg alla julgranar.
Till slut kom familjen överens om en lagom stor, men väldigt vacker, gran. Och mamma och pappa fick hjälp av en medarbetare på farmen att lägga upp granen på biltaket.
Barnen Clarke fick varsin julgransdekoration av den snälla damen som ägde julgransfarmen och de blev helt lyriska över sina fina gåvor.
”Dom här ska vi hänga i julgranen.” förklarade Maxine för Ricky.
Lillebror höll fram sin dekoration i form av ett rött lok och log brett mot sin syster.
”Tåg!” sa han förtjust. ”Tåg i granen!”
”Ja, precis så! Rickys tåg ska hänga i granen.” log Maxine.
4.
Efter en lång dag med matlagning, julgransäventyr och lek i en stor lekpark var barnen trötta - särskilt Maxine och Alex, som ibland kunde blir känsliga för mycket intryck.
Och efter middagen var Maxine grinig och nästan gråtfärdig av övertrötthet och Alex såg ut att kunna somna vilken sekund som helst.
Joanne tog med sig 8-åringarna upp till badrummet och stoppade dem i ett härligt skumbad.
Efter ett varmt bad och lite vattenlek kände sig de små lite bättre, men de var fortfarande väldigt trötta - och de vill bara gå och lägga sig.
Maxine och Alex orkade inte ens öppna sina paketkalendrar, något de alltid gjorde innan läggdags.
”Vill ni öppna era adventskalendrar imorgon istället? Då får ni två paket.” sa Janie glatt.
Hennes småsyskon sken upp och nickade glatt.
Janie kramade och pussade dem god natt och gick in på sitt rum för att läsa lite.
Joanne hjälpte Maxine och Alex på med pyjamas och stoppade om dem båda i Alex säng. De små raringarna hade bestämt att de ville sova tillsammans i natt, så det fick de.
Barnen hade knappt hunnit lägga huvudet på kudden innan de sov.
Joanne pussade dem, släckte lampan och stängde sovrumsdörren efter sig.
Sedan tittade hon till Ricky, som nattades av Martin. Babyn höll precis på att somna.
Till slut gick Joanne in till Janie och pratade lite om boken som flickan höll på att läsa.
”Det var en fin dag.” sa Janie. ”Även om det kanske blev lite mycket för Alex och Maxie.”
Joanne nickade.
”Ja, vi har verkligen haft en fin dag. Och Alex och Maxie hade nog kul, men de har haft en tuff skolvecka, så det var nog mycket det som gjorde dem helt slut.”
Det trodde Janie också.
”Imorgon ska vi nog bara ta det lugnt.” tyckte hon. ”Det är nog bra för Alex och Maxie att inte få en massa intryck och äventyr imorgon också.”
Joanne log och kramade om flickan
”Du är den finaste storasystern som finns, Janie, du är alltid som omtänksam.”
Janie log stolt.
”Tack mamma. Men det är bara kul att vara storasyster till Maxine och Alex - det är ju så gulliga och underbara!”
”Ja, det är dom.” sa Joanne ömsint och så kramade hon Janie igen. ”Och det är du med.”
Sun City, California
5 December 2001
Det var en kylig och stjärnklar onsdagskväll i Sun City, en idyllisk liten stad vid havet.
Joanne och Martin Clarke höll på att natta sina små ungar; 10-åriga Janie, fosterbarnen Maxine och Alex, båda 8 år, och baby Ricky, 19 månader.
Nattningen gick smidigt, som den så ofta gjorde; det vill säga Joanne och Martin slapp gnäll om att någon ville stanna uppe längre, eller bedjan om fler sagor.
Efter sagoläsningen för alla barnen i ”stora sängen” (i mamma Jo och pappa Martins sovrum) somnade babyn glatt och storasyster Janie gick in på sitt rum för att läsa lite för sig själv.
Martin stoppade om lilla Maxine i hennes rum, medan Joanne tog hand om lille Alex.
”Tomten kommer inte ge mig några julklappar i år väl...?” sa Alex plötsligt.
Den lilla pojken satt i sin säng med ett gosedjur i famnen och såg allvarligt på Joanne med sina stora blå ögon.
”Varför säger du så, älskling?” undrade Joanne. ”Det är klart att Tomten kommer till er.”
Alex skakade på huvudet.
”Till Janie, Maxie och Ricky, ja. Inte till mig. Jag har nog inte varit tillräckligt snäll.”
Pojken snyftade till och gnuggade hastigt bort tårar ur ögonen.
Joanne satte sig på sängen och lyfte upp den upprörda lilla sötnosen i sitt knä och så höll hon om honom.
”Du är ju den snällaste ungen som finns, Alex...!” sa hon och kysste pojken på det sandblonda håret.
Alex tunna kropp skakade nu av gråt - och Joanne gissade att han inte bara var ledsen för ett uteblivet besök av Jultomten.
Lilla stackare... du har haft en tuff dag i skolan idag... tänkte hon och såg ömt på Alex.
En del ungar gillade att mobba honom, bland annat för att han var känslig och liten för sin ålder.
Och idag hade Alex hamnat i slagsmål med en av de värsta ungarna - igen.
”Mr. Vernon sa att vi var stygga - och att Tomten inte gillar stygga ungar som bråkar och slåss i skolan.”
Joanne suckade.
Mr. Vernon som var skolans assisterande rektor var inte direkt en stjärna på barnpsykologi. Och han hade inte mycket gott att säga om barnen Alex och Maxine, som ju var fosterbarn - och därmed olägenheter i den fyrkantiga mannens ögon.
Tidigare idag hade kloka lilla Maxine sagt:
”Varför jobbar Mr. Vernon med barn egentligen - han är ju elak och hatar barn... Gillar han typ att ha makt eller...?”
”Alex, Mr. Vernon har fel om dig.” sa Joanne. ”Du är inget av allt det elaka han säger om dig - det vet du, älskling.”
Alex såg storögd på sin fostermamma.
”Mmmm... men jag glömmer bort det ibland. Och då tror jag att det är fel på mig.”
Pojken började att gråta.
Och en lång stund klamrade han sig fast vid Joanne och skakade av gråt och indignation.
”Det är inget fel på dig, Alex.” sa Joanne mjukt och smekte pojken över ryggen. ”Du är så fin och snäll - och du är klokare än dom flesta.”
Alex kramade Joanne hårt och snart log pojken lite; lättad av att höra att han inte var en stygg och jobbig unge som inte skulle få julklappar.
Och till slut fnissade han faktiskt till lite, ett ljud som värmde Joannes mamma-hjärta.
”Jag tycker inte att Mr. Vernon förtjänar några julklappar...” sa Alex med fniss i rösten.
Joanne skrattade och kramade om pojken igen.
När Joanne stoppade om Alex berättade hon att på lördag skulle hela familjen åka till en julgransodling och köpa julgran.
Detta gjorde Alex glad och han sa att han såg fram emot lördag.
”Får jag vara med och klä den också...?” undrade han.
Joanne log.
”Så klart du får! Annars blir det ju ingen riktig julgran.”
Alex log också.
”Nä, jag tänkte väl det.” sa pojken med en gäspning.
Joanne var rörd och glad över att pojkens charmiga självförtroende hade återvänt.
Hon kysste pojken på kinden strök håret ur hans panna.
”God natt, min lilla skatt. Jag älskar dig, massor.”
”Och jag älskar dig massor, mamma Jo.” sa Alex ömt.
Sedan gäspade han igen, kröp ihop under täcket och somnade.
Joanne stod vid sängen en stund och såg på den sovande lilla sötnosen och kände hur hjärtat svällde av kärlek.
Hon var så lycklig och tacksam över att få vara fostermamma till den här underbara ungen.
*
For Little Fighters
Childhood Cancer Awareness
Paint September Gold
Haiku by: Alex & Maxine Clarke
#GoGold 🎗️
 |
| © George Grall, National Aquarium |
"Hon väntade innanför parkentrén och vi korsade gatan tillsammans innan hon cyklade i förväg till backkrönet på vår gata."
