Julkalendern 2017 - Del 13

*
New York
Onsdag, 13 December 2000

Egentligen skulle tvillingarna Danelli gå till skolan den här onsdagsmorgonen, precis som alla andra tråkiga vardagar. Men när de närmade sig skolbyggnaden vände Dani och gick i riktning mot busshållplatsen istället.
Blue följde efter sin syster.
"D, vart ska vi?"
"Manhattan, baby!" sa Dani och log brett.
Blue tycktes fundera.
"Men skolan då...?"
Dani himlade sig.
"Vill du gå till skolan?"
Blue skakade på huvudet.
"Helst inte..."
Nu log Dani brett igen.
"Näää, då så. Då åker vi in till stan istället."

Efter Nyår skulle Blue läggas in på en psykiatrisk institution, där han skulle få hjälp med sina svåra mardrömmar och demoner som så ofta hemsökte honom, och Dani ville därför få så mycket tid som möjligt med sin bror innan dess.
Så att skolka lite och dra in till stan med sin tvillingbor - på deras 13-årsdag - var inte för mycket begärt, tyckte Dani.
Detta sa hon också till Blue när han började fundera på vad pappa skulle säga när skolan ringde och meddelade att de inte varit i skolan idag.
"Men Blue, kom igen... du tror väl inte på allvar att pappa blir arg?" tillade Dani och log lugnande. "Han förstår. Han vet ju hur vi har det i skolan."
"Ja, du har rätt. Pappa förstår." sa Blue och kände sig genast lite lugnare.
Dani nickade.
"Så klart jag har."

Blue skrattade åt sin systers kaxighet och lade armen om hennes axlar.
Dani var hans trygghet och styrka. Hon var den som gjorde hans liv bra och roligt.
Utan henne skulle han varken våga eller vilja skolka. Då skulle han nog bara stannat kvar i skolan och känt sig miserabel.
"Jag klarar mig inte utan dig heller, brorsan." sa Dani ömt.
Blue ryckte till. Men egentligen borde han inte bli förvånad, det var inte första gången Dani läste hans tankar.
Det var en av deras tvilling-krafter, som Dani brukade säga.
Blue och Dani hade alltid stått varandra nära och ibland behövde de bara titta på varandra för att veta vad den ena tänkte eller tyckte.
Och om Blue mådde dåligt kunde Dani känna det på sig och vice versa - även om de befann sig flera mil från varandra.
"Vi har väl blivit bitna av nån radioaktiv spindel och fått superkrafter..." skojade Blue en gång när de pratade om hur det var möjligt att de besatt dessa krafter.
Och så satte han sig vid sitt skrivbord och gjorde sin egen serietidning om tvillingar med superkrafter.

När bussen stannade i New York började det snöa, stora snöflingor som landade mjukt på den redan vintervita marken.
Dani sträckte upp armarna i skyn, som om hon ville omfamna vintern. Blue gjorde samma sak.
De tyckte om att det snöade så här mycket. Det blev fint ute och snön dämpade ljuden på något speciellt, nästan magiskt sätt.
"Grattis på födelsedagen, syrran." sa Blue.
"Tack detsamma, brorsan!" sa Dani.

Skrivpuff - 17 April 2017

*

Ta en bok.
Skriv en text baserad på en slumpmässig mening
i början av boken.
Du avgör själv hur trogen inspirationsmeningen du vill vara.
Dina tankar och inspirationen är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det fanns ingen annan i huset.”

Oak Park, New York. Hösten 2000.

13-åriga Nikki Danelli stannade till på trappan och rättade till sin nya vita tunika, som hennes styvmamma Maura hade sytt åt henne och så flyttade hon över blombuketten till vänsterhand, för att kontrollera att den högra inte blivit svettig.
Till slut kikade hon ner i den ljusblå presentpåsen och kollade så att allt fanns där. Och när hon försäkrat sig att så var fallet klev hon uppför de sista stegen och ringde på dörrklockan.
Varför är jag så nervös...?
Hon förstod verkligen inte det, allt hon skulle göra nu var ju att gå på party hos en klasskamrat. Vad kunde gå fel?

Ingen öppnade dörren, så Nikki ringde på igen.
Fortfarande ingen som kom och öppnade.
Konstigt... tänkte Nikki.
Hon skulle just trycka på ringklockans knapp en tredje gång, när hon fick syn på en lapp som satt upptejpad på dörren.
Kom in
stod det.
Nikki drog upp den tunga trädörren och klev in i farstun. Där var det tomt på folk och ganska mörkt.
"Hallå?" ropade Nikki.
Men hon fick inget svar.
Då började hon känna att något var fel...

Plötsligt kände hon närvaron av någon bakom sig. Hjärtat började bulta snabbt och hon blev alldeles darrig i benen.
Just som hon skulle vända sig om lade någon armen om hennes hals, hårt, som ett strypgrepp.
Blomsterbuketten och presentpåsen föll till golvet och Nikki förde båda händerna mot halsen och försökte dra bort armen.
"Släpp mig...!" lyckades hon pressa fram, trots att halsen var alldeles torr och andningen hade försvårats.
Då väste en mörk och skrovlig röst i hennes öra:
"Gör som jag säger, annars råkar din familj illa ut..."

Minnen från en mardröms-kväll för många år sedan började göra sig påminda. Kvällen då hennes mamma och moster blev mördade.
Kanske mördarna hade sagt just så till dem?
Nu grät Nikki och skakade i hela kroppen.
"Jag gör allt du vill!" snyftade hon. "Men skada inte min familj."
Hon tänkte på sin pappa, Maura, och på kusinerna och farbröderna. Aldrig att hon skulle låta något mer ont hända dem!
"Så du gör allt du vill...?" sa den skrovliga rösten.
"Jaaa...!" gråt-skrek Nikki.

Då hördes skratt, från flera personer. Inte vuxna, utan från ungar i hennes egen ålder.
Det knöt sig i magen på Nikki när hon insåg att det var hennes klasskamrater, de som blivit bjudna på festen åtminstone.
Lampor tändes och nu fick alla se hur mascara-blandade tårar strömmade nerför hennes kinder och hur hon stod och darrade av rädsla.
Den som hållit strypgreppet om hennes hals var en killarna, en 14-åring som redan började bli kraftig av muskler.
Han log hånfullt.
"Så du är villig att låta mig göra precis vad jag vill med dig? Är du en liten hora, Danelli...?"
Alla skrattade igen, råare och mer hånfullt nu.

Nikki vände om och rusade ut ur huset. Hon storgrät och mådde illa.
Flickan var så skakad och upprörd att hon inte märkte att hon sprang rätt ut i gatan.
En bil tvärnitade precis intill henne och föraren kom utskyndande.
"Åh herregud! Nikki, lilla vän...! Hur gick det...?!"
Den välbekanta, trygga rösten fick flickan att slappna av, så lättad blev hon.
Hon kollapsade i sin underbara styvmammas famn och grät ur sig all chock.
Inte förrän pappa Bobby och Maura stoppade om henne senare den kvällen orkade Nikki berätta vad som hänt.
Maura höll sedan om henne och tröstade henne, medan pappa gick till ett annat rum för att ringa ett par samtal.
De kunde höra Bobby Danellis upprörda röst genom väggen och Nikki log skadeglatt.
Åh! Nu för skitungarna en utskällning som får öronen att falla av...!
Maura log. Hon njöt av det här minst lika mycket som Nikki gjorde.
"Ja, det får de sannerligen, både av din pappa och av sina föräldrar."
Maura kramade om den lilla flickan, som hon höll av så mycket, och pussade henne ömt på kinden.

---

Casey Baldwin - "Bekännelsen"

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 2

*
Det dröjde inte länge förrän Mr. X (som agenterna på SCA kallade honom) visade ännu mer intresse för Dani än att bara bjuda på en drink.
Snart hade han lagt armen om henne och började kyssa henne.
Dani kände sig äcklad av att känna hans läppar mot sin hud, och ville helst gå därifrån.
Men det gjorde hon inte. Hon lät Mr. X hålla på och stålsatte sig stenhårt för att mota bort lusten att fösa bort honom. 
Nu var det dags att plocka fram sina skådespelartalanger, hur obehaglig situationen än kändes.
För nobbar jag honom nu kommer Jacob och jag inte kunna gripa honom... tänkte hon.
Dani låtsades njuta av Mr. X famlande fingar och kyssvilliga läppar. Och han nappade på det betet.
Tydligen var Dani rätt objekt för Mr. X begär. Och hon visste att om hon spelade sina kort rätt skulle han börja prata mer med henne och avslöja mer om sitt leverne.

Efter ungefär en halvtimme reste sig Mr. X ur soffan. Han log mot Dani och sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp.
"Följer du med upp till mig på en privat liten fest?"
Dani tvekade en sekund men så log hon och reste sig.
De andra som satt i soffan följde också med upp, men Mr. X hade bara ögon för Dani. Han höll sin hand på hennes korsrygg när de gick upp för en bred och lyxig trappa. Och inom bara ett par sekunder började handen flytta sig ner mot hennes rumpa.
Återigen fick Dani behärska sina känslor. Allra helst hade hon lust att bryta de där vidrigt vandrande fingrarna på honom. 
Men det kunde hon ju inte göra.
Lugn nu, Danelli... peppade hon sig själv. En liten stund till bara, så kan vi sätta dit honom sedan.
Och istället för att ta fram sina försvars-instinkter log Dani som om hon älskade hans beröring.

---

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 1

*
Fortsättning från Skrivpuff - 12 Augusti 2016

Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i slutet av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.
Du väljer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

Original-mening:
"Hon tvekade en sekund men så log hon och reste sig."

• New York City • Sommaren 2012 •

Dani satt på en av de höga stolarna vid baren och funderade på hur länge hon kunde tacka nej till drinkar som alla män, unga som äldre, försökte bjuda henne på.
Hon drack nämligen inte alkohol. Men... skulle någon bli misstänksam? Här drack ju alla.

Bartendern ställde ett högt glas med någon genomskinlig drink framför Dani, som tog glaset och sniffade diskret på drycken. Gin & Tonic.
"Från unge herrn där borta." log bartendern och nickade åt en kille som satt i en av de mjuka sofforna på andra sidan lokalen. "Han vill bjuda bort dig till sitt bord."
Dani sträckte på sig och såg bort mot killen.
Han log och vinkade åt henne att komma över till honom.
Iver, blandat med en uns vaksamhet, strömmade nu genom den unga agentens kropp. Det var ju mannen som SCA hade haft span på länge!
Skulle de äntligen gripa honom i kväll...? 
Återigen kände hon iver rusa inom henne.
Det är nu eller aldrig... tänkte Dani.
Hon gled graciöst ner från barstolen, tog med sig sin drink och gick mot den misstänkte.

Skrivpuff - 12 Augusti 2016

*
Blickar

(Tidigt) utdrag ur mitt kommande bokprojekt "Downtown Girl"

• New York City • • Sommaren 2012 •

24-åriga Dani Danelli, som var mer av en jeans och T-shirt-tjej, kände sig inte helt bekväm i svart cocktailklänning (även om hon passade bra i den) och lite mer makeup än hon normalt brukade bära.
Och något hon ännu mindre kände sig bekväm med var alla blickar från äldre killar som hon drog till sig när hon skred in på nattklubben.
Dekadens, sex, sprit och droger på klubbar var inte hennes "cup of tea".

Men syftet med kvällens nattklubbsbesök var viktigt, så Dani skakade av sig allt obehag och fokuserade på att göra sitt jobb.
Dessutom var det lite spännande att gå undercover.
SCA-agent på dagen - nattklubbsdrottning på natten... tänkte Dani roat och log för sig själv.

Skrivpuff - 10 Augusti 2016

*
Konstigare

New York City. December 2010.

"Vänd dig inte om nu," sa 23-åriga Nikki Danelli lågt till sin jämnåriga kusin. "men den där killen har kollat in oss ända sedan vi kom in här. Det känns konstigt..."
Dani Danelli vred sakta, nästan omärkbart, på sig och ignorerade Nikkis protesterande suck.
Hon låtsades fixa till sin halsduk som hängde över stolsryggen. På det viset kunde hon få en skymt av cafégästerna som satt bakom henne.
En ung man i 25-årsåldern tittade mycket riktigt åt deras håll.
Dani vände sig mot Nikki igen.
"Jag får underliga vibbar..."
Nikki sa att det fick hon med. Och hon berättade att det inte var första gången hon såg den här killen.
Dani såg bekymrad ut och hon funderade.
"Nik, ta en bild på mig med din mobil - men se till att du får med 'Mr. Weirdo'."
"Smart tänkt, Agent Danelli." log Nikki och plockade upp sin mobil.
Hon knäppte av ett par foton och sedan fortsatte de unga tjejerna att fika.

Killen beställde in mer kaffe och drack medan han läste i en pocketbok.
"Undrar vad han läser?" sa Nikki.
Dani log.
"Andvändarhandbok för stalkers." föreslog hon, skämtsamt, med med ett uns av allvar i rösten.
Nikki himlade med ögonen och skrattade.
"D... du är ju arbetsskadad...!"
Dani var agent på SCA - Special Crime Agency. Men inte ens när hon var ledig, som idag, släppte hon inte sina agent-takter. Nikki brukade skämtsamt pika henne för det.
Tjejerna skrattade och skämtade en stund till, men det gjorde inte att deras vaksamhet försvann.
Den här killen skulle de ha koll på. 
Det var nog säkrast så.

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 3

*
Barnhemmet inne i Jericho Town var inhyst i en rödaktig kubformad tegelbyggnad.
"Fint hus." enligt Leslie Crowley, 11-åringen.
Vid ankomsten hade Dani och Crowley-barnen mötts av de två barnhemsföreståndarna, en kvinna i 60-årsåldern och en man i 30-årsåldern, redan vid ytterdörren. Det var vänliga människor som lätt fick en att känna sig välkommen.
"Ska vi bo här nu?" frågade Rumer, den yngsta flickan.
Föreståndarinnan log mot tösen och sa att det skulle de få göra, ett tag i alla fall.
Barnen höll sig nära Dani och såg nyfiket, och lite vaksamt, på allt när de gick mot det som skulle bli deras rum.

"Det är fint här." sa Leslie, nästan hänfört.
"Ja, det är inte precis Versailles, men det duger." sa den manliga föreståndaren och log.
De små barnen och Shane såg frågande på honom, men både Leslie och Noah log lite åt hans skämt.
Nej, det här trevåningshuset var sannerligen inget palats i prålig barock-stil... Men det var rent och hemtrevligt.
"Jag tror att jag ska trivas här..." sa Leslie, och Dani undrade om hon avsiktligt citerade Little Orphan Annie, eller om det var en ren tillfällighet.

De klev in i en av sovsalarna, ett ganska stort och mysigt rum. 
Där fanns en bokhylla, ett långt skrivbord, några leksaker och fem sängar.
"Dom får dela rum." sa föreståndarinnan till Dani. "Det tror jag blir bäst."
Dani nickade instämmande.
Föreståndarinnan såg på Crowley-barnen och fortsatte:
"Nu ska ni få bada och sen ska ni få äta lite middag. Ni är hungriga, inte sant?"
De fem barnen nickade unisont och de såg med blyg, nästan skygg blick, på kvinnan.
"Rena kläder ska vi ordna åt er också."
"Vilken säng är min?" frågade Leslie.
"Vilken du vill, raring." log föreståndarinnan.
Leslie såg frågande på sina syskon.
"Vilken säng vill ni ha?"
Noah gick försiktigt fram till sängen som stod närmast fönstret och valde den och Leslie tog den intill hans.
Shane slängde sig ner på sängen närmast dörren och de två minstingarna fick snällt välja sängarna som var kvar.

"Wow... inget bråk om sängarna..." sa den manliga föreståndaren. "Jag är imponerad."
Leslie ryckte på axlarna och flinade lite.
"Äsch... vi är väl inga huliganer heller."
Uttrycket fick Dani och barnhemsföreståndarna att dra på smilbanden.
Men Shane himlade med ögonen och talade därmed om hur töntig hans lillasyster var.
"Du vet inte ens vad det är..."
Nu var det Leslies tur att himla sig.
"Vet jag ju!" insisterade hon irriterat. "Dom bråkar och för ett jäkla liv. Och vi är inga såna."

*

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 2

*
Dani Danelli svarade efter bara två signaler.
"Hej partner!" hälsade hon glatt. "Var är du, på tåget?"
Jacob nickade. Fast det kunde ju inte Dani se, så han svarade också.
"Yep. Middle of Nowhere - eller nånstans mellan Philly och New York."
Han suckade och lutade sig trött tillbaka i tågsätet.
"Faktum är att vi står helt still, så vi får nog käka den där middagen en annan kväll." sa han beklagande.
"Aha... trist." svarade Dani. "Men vi hade fått hoppa över middagen även om du hunnit in till stan. Vi är mitt uppe i ett fall."
Jacob rätade på sig, som om hans bekväma, tillbakalutade stil kunde få honom att tappa koncentrationen.
"Åh fan... vad händer?" sa han. "Var är ni?"
"Det är en enda röra." suckade Dani. "Daley och jag fick åka till Jericho - och det var ingen rolig syn..."
Jacob förstod att hans SCA-partner inte syftade på själva platsen i sig, Jericho var en liten och vacker lantlig by, men han hörde nu på Dani att de hade stött på något hemskt.

Hon bekräftade hans tanke:
"Mord." sa hon och hennes röst lät nu tjock av vämjelse. "Fyra kroppar under en veranda."
Herregud...! tänkte Jacob.
"Och här sitter jag på ett jäkla tåg...! Jag borde vara hos er och hjälpa till istället."
"Du är ledig i helgen, Jacob." sa Dani och det hördes på hennes röst att hon log.
Jacob kunde inte förklara hur han hörde genom telefonen att Dani log, men det gjorde han.

Just då hörde han barnröster i bakgrunden och Dani som sa något lugnande till dem.
"Är det ungar inblandade?" frågade Jacob.
"Ja." suckade Dani. "Jag är med dom små stackarna på barnhemmet nu..."
Hon lät plötsligt trött och ledsen.
"Du Jacob..." sa hon efter en stund. "du kan väl komma hem till mig i kväll?"
Att ses på fredagar efter jobbet hade blivit Dani och Jacobs egna lilla tradition.
När Dani hörde hur hennes vän och kollega tveksamt mumlade något om att det säkert skulle bli sent, avbröt hon honom:
"Skit i hur sent det blir, jag kommer säkert inte kunna sova i natt ändå. Vi kan beställa hem pizza och så kan jag berätta mer om fallet."
Jacob log.
"Okej, D. It's a date." sa han skämtsamt.
"Oh, I wish...!" skrattade Dani.
De bestämde att Jacob skulle ringa Dani så fort han var inne i stan. Sedan sa de hej då och lade de på luren.

Då märkte Jacob att nästan alla i tågvagnen tittade på honom, det märktes att de hade lyssnat - mycket intresserat - på telefonsamtalet.
"Du sa 'jäkla tåg'...!" fnissade en liten flicka som hade det blonda håret uppsatt i råttsvansar.
"Var det din tjej?" frågade tonårskillen som pratat om aliens förut. Han flinade. "Är hon snygg? Ska ni få till det i kväll?"
Jacob log.
"Ursäkta svärordet." sa han till den lilla flickan - och till hennes mamma.
Till tonåringen sa han ingenting.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 1

Tåget saktade in och stannade.

Förvånat mummel började sprida sig i vagnen och nästan alla som hade fönsterplats tittade ut på det snöiga landskapet.
"Varför stannar vi här...?" undrade en man nervöst. "Det är ingen station här."
"Det kanske är aliens som kontrollerar oss." föreslog en tonårspojke och flinade menande. "Dom kontrollerar tåget och snart beamar dom upp oss till sitt rymdskepp..."
Flera passagerare blev nu oroliga. Inte för eventuella angrepp från planeten Znyx, utan för att allt som var illavarslande började röra sig i deras tankar.

"Tänk om vi måste kliva här och gå hem...!"
Förskräckta flämtanden.
"Tänk om vi får sitta här hela natten..."
Ännu mer förskräckta flämtanden.
"Hela natten?! Det har jag inte tid med!" utbrast en man klädd i dyr kostym. "Jag måste vara i New York klockan åtta, på en viktig middag!"

Jacob Linz sa ingenting. Han satt bara och tittade ut genom fönstret och hoppades att tåget skulle börja köra snart igen. Inte för att han hade särskilt bråttom, men han skulle hellre vara i New York City än här på ett trist Amtrak-tåg.
Han kollade sin mobil, såg att det fanns täckning, och bläddrade igenom sin kontaktbok tills han kom till bokstaven D.
Han tryckte på ett namn och väntade på svar.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 5 Februari 2016

*
Ovan

New York. December 2010.

När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.

"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.

Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.

Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 4 Februari 2016

Tillbaka

New York. December 2010.

Noah var inte helt bekväm med att vara tillbaka i huset igen, det märktes tydligt. Dani såg ängslan i hans blick och att han var vaksamt spänd.
När Rumer tog hans hand verkade han slappna av en aning. Han log mot henne.
Pojken plockade fram ett par rena mjukisbyxor åt sin lillasyster och sa åt henne att gå in på toaletten och byta om.
"Tvätta händerna också." tillade han.
Rumer tvekade.
"Fast det finns bara kallt vatten i kranen ju..."
"Tvätta händerna ändå." sa Noah, mjukt, men ändå lite bestämt.
Rumer nickade. Hon gick in i badrummet, tog snabbt av sig sina nerkissade byxor och drog på sig de torra. Sedan tvättade hon händerna med kallt vatten och tvål.

Noah såg sig omkring i huset. Han hoppades att det var sista gången han stod här.
"Ska alla grejer vara kvar?" frågade han Dani. "När dom river huset?"
Dani hade funderat på samma sak. Det var märkligt att Mr. och Mrs. Crowley inte hade packat ner sina tillhörigheter...
"Om det är nåt du vill ha kvar, säg till, så kan jag se till att nån packar ner det åt dig." sa hon och log mot pojken.
Noah funderade på detta och nickade.
"Tack." sa han, med svag röst som lät både trött och orolig.

Rumer kom ut från badrummet. Hon tog Danis hand.
"Ska vi åka till det där stället och få god mat nu?" frågade hon och log sött.
Dani log tillbaka.
"Ja, raring. Nu ska vi åka till ett barnhem. Där tar dom hand om er."
"Du kan ta hand om oss!" tyckte Rumer. "Du kan vara vårans nya storasyster."
Dani drog den lilla intill sig och kramade henne.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 3 Februari 2016

*

Skriv en text inspirerad av bilden.

Du bestämmer själv hur du vill skildra bilden.

Inspiration och de tankar den ger upphov till är det viktiga.

Om du kopierar in bilden på din egen blogg ange länk till den.

Bild © https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07

Flashback / Ur Roxy Crowleys dagbok
ca*
New York. Februari 2003.

Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.

Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.

När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."

Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 2 Februari 2016

*
Läkande

New York. December 2010

Plötsligt skars tystnaden sönder av ett blodisande skrik. Det kom utifrån.
Noah ryckte till och sedan for han ut ur huset, så fort att han var nära att snubbla flera gånger. Dani skyndade ut efter honom.
På gårdsplanen stod den minsta flickan och grät hjärtskärande, hon såg helt förstörd ut. När hon fick syn på Noah tilltog gråten och hon rusade fram och slog armarna om hans midja.
"Hon blev rädd." förklarade en flicka i 10-11-årsåldern. "Hon trodde att dom togde dig."
"Monsterna!" tjöt den lilla.
Noah såg skakad ut. Han tryckte sin minsta lillasyster intill sig och strök henne över håret.
"Lugn nu, Rumer, inga monster tog mig." sa han mjukt. "Jag är ju här."

Rumer torkade sitt tårdränkta ansikte med tröjärmen och granskade sin bror noga.
"Så dom togde dig inte...?"
Noah skakade på huvudet.
"Nej. Dom blev nog bortskrämda."
Barnen andades ut, men de sneglade ändå ängsligt bort mot huset.
"Men dom kommer om vi är olydiga." sa Rumer.
Både hon och den minsta pojken stoppade tummen i munnen.
Dani såg på syskonskaran, fem rädda ungar som såg alldeles skakade ut.
Hon visste ännu inte vad de hade varit med om, men hon visste att det skulle ta tid innan deras sargade själar läkte...

Hon drog barnen Crowley intill sig i en gruppkram.
"Nu ska jag se till att du kommer till en trygg plats."
"Hem till du?" frågade lilla Rumer.
Dani log.
"Nej, raring. Inte hem till mig. Poliserna här ska ta med er till ett annat bra ställe. Där ska ni få bada och äta god mat och sova."
"Följer du med dit...?" frågade Noah oroligt.
Både han och hans syskon såg nu bedjande på den unga specialagenten.
Dani nickade.
"Så klart jag gör."
"Då blir det bra." sa Noah fundersamt.

Pojken huttrade plötsligt till i vinterkylan och de gjorde de andra barnen också. De var inte alls klädda för en kall december-eftermiddag.
Dani vinkade till sig en av poliserna.
"Du kan väl sätta ungarna i er bil tills vi är klara här, så de får värma sig lite?"
Polisen, en vänlig man i 50-årsåldern, log och nickade.
"Kom ungar, det finns varma filtar i bilen."

"Fast jag har kissat på mig..." mumlade Rumer.
Hon tittade ner i marken, blicken var skamsen och blyg.

Noah tog lillasysters hand.
"Du har nog rena byxor uppe i ditt rum. Ska vi gå in och byta?"
Rumer tvekade, så Dani skyndade sig att säga:
"Inga monster där nu. Min agent-kompis är där inne och skrämmer bort dom. Och jag kan följa med in om ni vill?"
Rumer log, strålande. Hon stoppade sin lilla hand i Danis.
"Du och Noah ska följa med. Då blir jag inte rädd mer."
Dani, Rumer och Noah gick mot huset och den vänliga polismannen tog med sig de andra barnen till polisbilen.

"Ingen brukar nånsin vara så här snälla mot oss." sa Noah.
Knappt hade han pratat klart förrän han han sig i underläppen och blickade ner i marken. Den stackars pojken såg ut som om han just hade avslöjat något han inte fick avslöja.
"Du är super-snäll!" sa Rumer kärleksfullt och kramade Danis hand.

*

 

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 1 Februari 2016

*
Fysisk

New York. December 2010.

Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.

Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.

"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.

När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum. 
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/