*
Flashback / Ur Roxy Crowleys dagbok
ca*
New York. Februari 2003.
Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.
Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.
När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."
Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.
Skriv en text inspirerad av bilden.
Du bestämmer själv hur du vill skildra bilden.
Inspiration och de tankar den ger upphov till är det viktiga.
Om du kopierar in bilden på din egen blogg ange länk till den.
 |
| Bild © https://www.flickr.com/photos/greg-pths/16275688378/in/explore-2015-02-07 |
ca*
New York. Februari 2003.
Illamåendet och tröttheten vill inte ge med sig.
Jag har sagt till mina småsyskon att inte komma nära mig, med tanke på smittorisken, ifall det är någon hemsk maginfluensa.
De håller sig borta. Alla utom Noah, så klart. Endast 6 år och 2 månader gammal, men han är alltid den som bekymrar sig för mig och vill alltid vara till lags.
Han är mjukare än sina bröder och lugnare. Trots att han är så ung har han en fantastisk förmåga att se om någon mår dåligt. Jag tror ungen är född med den egenskapen.
Och så är han ju så söt, min lilla Noah, och snäll.
Jag vet att man egentligen inte ska favorisera när det gäller syskon... men Noah är min favorit, i alla fall av pojkarna. Ända sedan han föddes har han stått mig nära.
Nu står han framför mig och ser fundersamt på mig, oro i de enorma, blå ögonen.
"Noah, gå till ditt rum, du med. Jag vill inte att du ska bli sjuk också."
Han står kvar.
"Ska jag hämta medicin åt dig?" frågar han.
Jag ler och smeker hans kind.
"Nej tack, sötnos. Men skulle du kunna gå ner i köket och fixa en flaska 7-Up åt mig?"
Noah nickar ivrigt.
Jag säger att han kan ta en läsk till sig själv också och blir varm i själen när han lyser upp. Tänk att man kan bli så lycklig för en läsk...! Han är verkligen en speciell unge.
När Noah har varit nere i köket en stund hör jag upprörda pojkröster där nerifrån.
Jag suckar. Nu är de på gång igen... Noah och hans 12-årige storebror Harley.
"Roxy sa att jag fick ta en läsk!" skriker Noah.
Pappa kommer hem och stoppar bråket och jag väntar på att Noah ska komma upp till mig med läsken. Men det gör han inte...
Istället hör jag pappas och Harleys röster när de kommer uppför trappan.
"Jag kom på honom pappa." säger Harley. Han låter mycket belåten. "Han knyckte läsk ur kylen."
"Bra gjort, pojken min." svarar pappa. "Nu lär han sig att inte stjäla."
Det knyter sig i magen på mig av oro.
"Noah!" ropar jag.
Jag vill rusa ner och leta rätt på min lillebror, men illamåendet och yrseln hindrar mig från att ens resa mig upp.
Pappa kommer in in mitt rum och lägger händerna på mina axlar. Händerna är kalla av vinterkylan.
"Du ska bara slappna av och vila, Roxy. Överlämna de bångstyriga pojkarna åt mig."
Ett par timmar senare kommer mamma upp på övervåningen. Hon bär en snyftade Noah i sina armar.
"Nu när du är en snäll pojke igen får du vara här upp med de andra barnen." hör jag mamma säga.
Noah gnyr.
"Jag ska vara snäll pojke. Jag ska vara snäll så inte monstren tar mig..."
Herregud...
"Duktig pojke." säger mamma med snällare röst. "Nu går vi och läser en saga."
Jag lägger mig ner i sängen och gråter tyst.
Jag hatar mig själv för att jag inte orkar hjälpa min älskade lillebror.
 |
| © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar