*
Ovan
New York. December 2010.
När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.
"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.
Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.
Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...
Ovan
New York. December 2010.
När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.
"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.
Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.
Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...
 |
| © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar