*
Fysisk
New York. December 2010.
Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.
Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.
"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.
När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum.
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*
Fysisk
New York. December 2010.
Noah gick före SCA-agenterna in i huset. Han gick ganska sakta, nästan osäkert, som om han provade sig fram på en ny plats.
När han kom till trappan som ledde upp till andra våningen vände han sig om och såg på Dani.
"Får jag gå till mitt rum och hämta lite grejer?" frågade han, rösten mjuk och försiktig.
"Självklart." svarade Dani.
Pojken gick uppför trappstegen, flera av dem knarrade. Så stannade han till utanför ett av rummen en stund och tycktes fundera på något.
Efter någon minut gick han in. Dani och Daley följde med honom in.
I det spartanskt inredda rummet fanns en bokhylla med påvert innehåll, ett skrivbord med stol och tre sängar; två med skrynkliga sängkläder och en helt tom.
Noah sneglade skamset på sängarna. Snabbt började han rätta till sängkläderna i en av sängarna.
"Jag är ledsen..." mumlade han och rodnade.
"Du behöver inte göra så där, grabben." sa Agent Daley och log milt mot den magra pojken.
Huset ser ut som Tredje Världskriget och grabben är ledsen för att han inte har bäddat sin säng... tänkte Daley.
Pojkens nervösa och försiktiga sätt att röra sig i sitt eget hem gjorde agenterna illa till mods.
Stackars ungar... vad har ni varit med om här...? tänkte Dani och mådde fysiskt illa.
Noah samlade ihop några tillhörigheter, saker som förmodligen var hans favoriter; två T-shirts, ett slitet litet gosedjur och tre pocketböcker. Sedan gick han ut ur rummet.
I nästa rum blev han ännu mer nervös, såg sig omkring och bet på naglarna.
Dani såg på dubbelsängen och förstod att detta var föräldrarnas sovrum. Antagligen förbjudet område för barnen.
Till slut tog Noah mod till sig, satte sig på huk och öppnade en byrålåda. Han plockade ut två kuvert, sådana man fick i en fotoaffär när man hämtade ut sina fotografier.
Sedan suckade han lite och reste sig upp.
"Nu är jag nog klar." sa han, fundersamt.
Alla sina saker höll han nu tätt intill sig, som om det vore en mycket dyrbar skatt som han inte ville bli av med. Synen berörde båda agenterna.
"Jag måste hitta nåt att lägga allt i..." sa Noah, mer för sig själv än till de andra i rummet.
Han gick in i sitt rum och letade. Men efter bara en liten stund kom han ut igen och skakade på huvudet.
"Nej, den är borta..." suckade han.
Agent Daley räckte honom en av de lite större bruna papperspåsarna, som egentligen var till för bevismaterial.
"Om du inte hittar nån påse eller väska kan du ta den här."
Pojken log, han strålade som ett litet solsken. Och så tog han emot papperspåsen och stoppade omsorgsfullt ner sina saker i den.
"Tack så mycket, Agent Daley." sa han artigt.
När han tryckte påsen intill sig igen log Daley.
"Jag har aldrig sett nån bli så glad för en oansenlig papperspåse..." sa han lågt till Dani när Noah gick vidare.
Dani log också lite.
"Han har förmodligen inte fått så många presenter..." sa hon och suckade.
När Daley och några lokala poliser gick runt i huset för att söka efter bevis och andra ledtrådar gick Dani för att se vart Noah hade tagit vägen.
Hon hittade honom i ett annat barnrum.
Här fanns det fyra sängar, tre slarvig bäddade och en utan sängkläder.
De tomma sängarna måste ha tillhört de nu döda barnen, trodde Dani.
Hon kände av illamåendet igen.
Noah tittade upp när han hörde golvet knarra.
"Jag kollar om jag kan ta med nåt till mina småsyskon - Leslie och minstingarna." förklarade han.
Dani nickade. Vilken fin unge han var som tänkte på dem.
Pojken såg på den tomma sängen, den utan sängkläder, och ögonen fylldes med tårar. Han kämpade mot gråten.
Så hade han inte gjort inne i sitt eget rum, med den tomma sängen där. Men det kanske var känsligare för honom här inne.
Dani funderade länge på det, men ville inte fråga Noah om det.
Den svåra sanningen skulle nog uppdagas snart nog ändå...
*
 |
| © https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar