Julkalendern 2017 - Del 20

*
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006

16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.

Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."

Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"

"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."

Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"

Skrivpuff - 5 September 2014

*
Fristad

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010


23-åriga Angel Mancini var så nöjd med dagen.
I skolans hjälpklass som hon jobbade som extralärare i hade allt varit lugnt och trevligt idag. Ingen kaos, ingen oro.
Barnen som på olika sätt hade sina speciella behov anpassade sig allt bättre till sin fristad som det lilla klassrummet skänkte dem.
Angel älskade "sina" specialklass-ungar: Elle, Blake och Amy och de älskade henne lika mycket.
Imorgon skulle hon vara specialpolis igen, hennes egentliga yrke. Det var också ett jobb hon trivdes bra med.
Hon tyckte om sina kollegor och sina chefer - och framför allt gillade hon att hon fick jobba med sin pojkvän, tillika bästa vän, varje dag.
Nick Malone var polis och brukade också hjälpa till i skolan; som en slags livvakt till lilla 10-åriga Amy, som var på flykt undan sin våldsamme far.

Nu var det kväll. Angel och Nick pratade om hur dagen hade varit och när det blev sent, gick de mot sovrummet och lämnade ett spår av avslängda kläder efter sig.
De kramades och kysstes en stund, lite trevande först, men sedan allt mer hetare.
Plötsligt drog sig Angel undan.
"Jag kan inte..." nästan viskade hon.
Hon satte sig upp i sängen och svepte in sig i täcket och så började hon gråta.
"Förlåt, Nick. Jag kan bara inte..."
Nick blev förkrossad av att se henne få sådan här ångest. Han drog henne intill sig och höll om henne.
"Älskling..." sa han mjukt och strök henne över håret.
Han kysste henne lätt på kinden och med pekfingret torkade han försiktigt bort hennes tårar.
"Du är inte redo... och det är inte ditt fel, Angel. Allt du har varit med om har förstört så mycket för dig..."
Angel lade armarna om hans hals och höll om honom hårt. Hon grät så mycket att hon skakade.

"Älskling..." fortsatte Nick. "livet är så mycket mer än bara sex... och du borde absolut inte om ursäkt om det inte känns bra för dig."
Angel tog ett djupt andetag och lugnade sig en aning.
"Jag önskar att alla var så förstående som du." sa hon och log blekt.
Nick förstod vad hon syftade på.
Fyra år tidigare, när Angel bara var 19 år, hade hon varit ihop med en kille som var ett par år äldre. Den skitstöveln hade inte brytt sig om att förstå att Angel hade svårt med intimitet, på grund av övergrepp och misshandel, som hennes mammas sambo utsatt henne för i de yngre tonåren.
Istället hade den så kallade "pojkvännen" gång på gång tvingat sig på henne. Och när Angel ville lämna honom hade han misshandlat henne.
När Nick fick veta det hade han nästan åkt ända till New York City, där Angel bodde då, för att ge skitstöveln en rejäl omgång.

Han åkte aldrig ner till New York, men till hans stora glädje flyttade hans älskade Angel tillbaka till Blue Creek, Minnesota, till sina gamla barndomsstad, och sina gamla vänner.
"Jag är så glad att du kom tillbaka hit." sa Nick nu och kramade Angel igen.
Angel log.
"Jag med. Jag borde ha kommit tillbaka till dig tidigare bara..."
Nick gav henne en mjuk puss.
"En del saker är värda att vänta lite på."
Han log och tillade:
"Du förstår att jag pratar om dig, va?"
Angel fnissade och nickade.
Hon kröp in i hans famn och kramade honom.
"Jag älskar dig." viskade hon.

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*

Blue Creek Kids on formspring.me

*

Hey y'all!
Love us like crazy? Can't get enough of us?
Follow us on formspring.me and ask us questions ;)
http://www.formspring.me/bluecreekies
*
// Ashlee

Blue Creek Kids (bluecreekies)
Ashlee, Coral, Kyle, Elle & Kevin
+ Max, Chris, Darla, Angel & Nick

*

Swings and Roundabouts - 6

*

”Men seriöst;” sa Ashlee efter en stund. ”de där skitungarna borde åka på en propp!”
”De får nog ett välförtjänt straff av rektorn.” sa Darla.
”Det hoppas jag verkligen!” sa Ashlee.
Hon knöt händerna ännu hårdare, så upprörd var hon.
”Elle kunde ha skadat sig jättemycket!"
Ashlee gav sin lillebror en öm blick.
"Kevin och Blake också! Och skadar man min lillebror och hans kompisar - då jävlar...!"
"Ash.. du svor..." förebrådde Kevin.
"Mmmm, jag gjorde det." sa Ashlee. "Men om nån bråkar med min lillebror blir det så."
"Jag säger inget till mamma och pappa." lovade Kevin och gav Ashlee en kamratlig dunk i ryggen.
Ashlee fnissade.
"Tack Kevin." sa hon.
Sedan tillade hon.
"Det är skönt att ha en lillebror som inte skvallrar på en."
Kevin flinade.
"Jag får din efterrätt ikväll va...?"
Ashlee började jaga honom.
*

Swings and Roundabouts - 5

*
Nick tog karusell-odågorna till rektorn.
Ashlee, Kyle, Coral, Darla och Kevin sa hej då till Nick och Blake och gjorde sig redo att gå hem.
Blake skyndade sig att följa med Angel och Elle in.
Han ville inte vara ensam på skolgården, eftersom han aldrig visste när hans plågoandar - mobbarna som alltid var på honom - kunde dyka upp.


”Jag har lust att ge de där skitungarna en omgång!” sa Ashlee när de gick hemåt.
Hon knöt nävarna.
”Två av dom är längre än du.” påpekade Kevin.
”Tack så mycket för påminnelsen.” sa Ashlee. Hon himlade sig. ”Kul att vara mindre än en tolvåring…!”
”Du är bara fjorton, så du är bara lite äldre än dom.” sa Kevin.
”Fjorton och ett halvt om jag får be.” sa Ashlee.
”Är det där halva året fortfarande viktigt, Ash?” skrattade Kyle.
”Jaaa, det är det!” sa Ashlee - som en fyraåring som försöker övertala folk om att det är en jätteviktig grej.
Kyle skrattade mer och lade armen om Ashlee.
"Det är inte roligt. Det där halva året är viktiga grejer." sa Ashlee truligt.
"Mmmm, jätteviktigt." fnissade Kyle.
Ashlee räckte ut tungan åt honom.
Men sedan började hon också att skratta.

Swings and Roundabouts - 4

*

Elle kravlade upp ur sanden och ställde sig upp. Hon spottade ut lite sand.
”Blä!” hostade hon.
Sedan såg hon bort mot karusellen där Nick nu skällde ut odågorna.
”Oooh, dom ligger så risigt till nu…!” sa Elle.
Den lilla flickan såg mäkta nöjd ut.

”Elle, hur är det med dig?” frågade Angel oroligt.
”Det är okej.” sa Elle kavat och borstade av sig lite sand.
"Är det säkert...?" undrade Coral.
Elle nickade.
”Jag slog mig inte så mycket. Bara små skrubbsår kanske.”
Hon såg ner på sina trasiga byxknän.
Angel kramade om Elle.
”Jag tar med dig till skolsköterskan i alla fall.”
”Oki doki.” sa Elle.
Elle och Angel sa hej då till de andra och gick mot skolbyggnaden.
*

Swings and Roundabouts - 3

*

Ashlee, Kyle, Coral och Darla, som kommit för att hämta Kevin, kom också springande.
Sekunden efter kom även Angel Mancini och Nick Malone springande.
Angel och Nick var poliser på Blue Creeks polisstation, men de brukade även jobba i Elle och Blakes klass.
Angel som lärarassistent och Nick som en slags livvakt för 10-åriga Amy, som var på flykt från sin våldsamme far.
De hade alla sett Elle flyga av karusellen.

”Herregud!” skrek Darla och Coral unisont. ”Vad hände?!”
”Vi fick för hög fart.” sa Kevin. ”Vi ville inte snurra men…”
Kevin såg bort mot de äldre barnen som givit karusellen fart.

De äldre barnen hade stått vid karusellen och bara stirrat. Men nu när de såg att Nick och Angel var där också, gjorde en ansats att smita.
De hade ingen lust att prata med två poliser.
”Ni stannar där!” vrålade Nick.
Han stormade fram mot dem.
*

Swings and Roundabouts - 2

*

”SLUTA!” skrek Kevin.
En av tjejerna låtsades höra fel.
”Ja visst är det kul?” skrattade hon. ”Vi springer fortare!”
Och de sprang fortare.
Karusellen fick nästan samma fart som en centrifug.
”STANNA!” vrålade Elle och Kevin.

Blake och Kevin såg nu lätt gröna ut i ansiktet.
Lilla Elle var blek och fick allt svårare att hålla sig kvar. Hon gled närmare och närmare kanten.
Innan någon riktigt hann förstå vad som hände tappade hon greppet om stålstängerna hon höll i.
Kevin och Blake skrek av fasa när den lilla flickan flög av plattformen och landade i sanden en bra bit därifrån.

De stora barnen stannade karusellen.
Sedan stod de bara och stirrade på Elle - som låg orörlig med ansiktet i sanden.

Kevin och Blake kravlade av plattformen darrbenta och vimmelkantiga.
Blake kräktes.
Han såg skamset på Kevin.
”Det gör inget.” sa Kevin till sin äldre kompis. ”Kom, vi måste se till Elle!”
Kevin och Blake sprang fram till Elle och slängde sig ner på knä intill henne.
*

Swings and Roundabouts - 1

*

Karusellen stod ett hörn av skolgårdens lekplats. Plattformen var uppdelad i fyra tårtbitsliknande sittplatser; blå, rosa, gul och grön.
Elle, Kevin och Blake klättrade upp och satte sig i varsin tårtbit.
Fyra äldre barn kom gående emot dem, två killar och två tjejer.
Elle, Kevin och Blake trodde att de gick i femte - eller kanske till och med sjätte - klass. De var dubbelt så stora som Elle eftersom hon var väldigt liten för sin ålder.

”Vill ni snurra?” frågade en av pojkarna.
Han väntade inte på svar, utan tog tag i ett av karusellens stålräcken och gjorde en gest mot sina kamrater som betydde att de skulle göra samma sak.
”Hallå, vi ska inte snurra.” sa Elle. ”Vi ska bara sitta här.”
”Men detta är ju en karusell, då ska man snurra.” sa en av de stora pojkarna.
Han använde en ton som tydde på att han tyckte att han pratade med ett mycket litet och korkat barn.
”Vi vill inte snurra.” sa Elle.
”Det vill ni visst.” flinade en av de stora tjejerna.
De fyra stora barnen höll nu i varsitt stålräcke och började springa runt.
Karusellen började rotera, snabbare och snabbare.
*

Födelsedags-special 15/6: Zack

Grattis Zack!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Skuggbarn - del 10

*
AMY

Jag frågade Lauren om hon kunde tänka sig att börja jobba på The Angel Foundation.
Lauren tog emot jobberbjudandet med glädje.
”En väldigt god baktanke, Angel.” sa Nick leende till mig en dag när Lauren varit hos oss ett tag.
Och det är ju sant.

Nu är Lauren på en arbetsplats där alla är införstådda med hennes och dotterns situation. Alla vet vad de ska göra om Laurens ex-pojkvän skulle komma dit.

Amy fick börja i Blue Creek Elementary School - samma skola som Lauren och jag gått i som barn.
Jag började jobba i Amys klass för att kunna övervaka henne varje dag.
Nick började också jobba i klassen, fast bara onsdag till fredag, de övriga dagarna jobbar han med sitt ordinarie jobb på polisstationen.
Han blev en livvakt, framförallt för Amy, men även för Blake.
Det känns tryggt att ha Nick i skolan och han blev dessutom snabbt en stor favorit bland barnen.
*

Skuggbarn - del 9

*
AMY

Amy Morgan är ännu ett tyst barn som helst gör sig osynlig.
10-åriga Amy och hennes mamma Lauren är på flykt undan Amys våldsamme far.
Amy är den egentliga anledningen till att jag hade börjat jobba i klassen.
Egentligen har jag sedan jag kom tillbaka till min gamla hemstad, jobbat med polisen och The Angel Foundation, en slags stiftelse som samarbetar med Blue Creek-polisen.
The Angel Foundation hjälper och gömmer undan människor som lever under våld och hot.
Lauren Morgan har varit min vän i hela mitt liv och jag har känt Amy sedan hon föddes.
Både Lauren och jag haft kaotiska och kämpiga perioder i våra liv, men vi har ändå aldrig förlorat kontakten med varandra.
När Amy var åtta år blev hennes far sjukligt misstänksam och våldsam.
Lauren fick inte träffa sina vänner längre och hon fick knappt gå till jobbet.
Han kunde låsa in Lauren och Amy i huset flera dagar i sträck så att han kunde kontrollera dem.

En dag förra året lyckades Lauren kontakta mig.
Hon visste att jag flyttat tillbaka till Blue Creek och att Nick och jag jobbar hos polisen.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne och Amy. Och det kunde vi.
Vi såg till att Lauren och Amy kom tillbaka till Blue Creek.
The Angel Foundation ordnade ett hem åt dem. De bor nu i ett hus nära stiftelsen - som för övrigt ligger i samma byggnad som polisen.
*