*
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006
16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.
Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."
Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"
"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."
Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 20 December 2006
16-åriga Jenny Malone skakade av sig snö från sina ytterkläder och stampade med stövlarna på trappan innan hon gick in i huset. Det var skönt att komma in, ute var det kallt och snön yrde.
Hemma kändes det varmt och inbjudande, som alltid.
Pappa stod vid spisen och lagade middag, något som doftade gott. Mamma höll på att lägga undan rullar med presentpapper och presentsnören. Vid köksbordet stod två papperskassar fyllda med paket.
Vid köksbordet satt hennes storebror Nick och hjälpte deras 10-årige fosterbror Bailey med skoluppgifter.
Astrid Malone log när hon fick syn på sin dotter.
"Hej, älskling! Hur har dagen varit?"
"Bra." sa Jenny snabbt, kanske lite för snabbt. "Den har varit bra. Men jag ser att ni är väldigt upptagna nu, så vi ses sen..."
Jenny började gå mot sitt rum, med skyndsamma steg.
Bailey tittade upp.
"Hon var nervös." sa han, observant som han var.
Nick hade också märkt det. Han vinkade till sig sin lillasyster.
"Jenny, kom hit och berätta hur dagen har varit." sa han och log.
Jenny vände sig om mitt i ett steg. Hon skrattade lite nervöst.
"Bara en helt vanlig dag i skolan. Sista dagen innan jullov. Hur har ni haft det?"
Nick såg med undrande blick på henne.
"Vad är det, hjärtat? Har det hänt något?"
"Har du träffat Jamie idag?" frågade mamma.
Jamie var en snäll och blyg pojke som varit vän med Jenny i många år. Och sedan ett år tillbaka hade han varit Jennys pojkvän.
Jenny nickade. Sedan började hon gråta.
"Men lilla gumman... vad är det...?" sa Nick oroligt.
Han gick fram till sin lillasyster och höll om henne.
"Är det nåt med Jamie? Har ni gjort slut?"
Jenny nickade, men sedan skakade hon på huvudet.
"Inte direkt." snyftade hon. "Men jag måste berätta en sak."
Flickan andades ut dramatiskt.
"Åh Gud... hur ska jag säga det här...? Ni kommer att freaka ut..."
"Älskling, inget är så illa att du inte kan berätta för oss." sa hennes pappa.
Han lämnade matgrytorna på spisen och gick också fram och kramade henne.
Jenny samlade sig.
"Okej, här kommer det. Jag säger det nu innan jag fegar ur."
Familjen såg andlöst och oroligt på henne.
Jenny log samtidigt som hon snyftade till.
"Jag är gravid."
Det blev alldeles tyst i huset. Jenny såg länge på sina föräldrar, sedan på sin storebror och sist på fosterbrodern och bet sig oroligt i underläppen.
"Säg nåt..." bad hon.
Och så började hon gråta igen.
"Jag vet att jag är för ung och att jag verkar oansvarig och dum i huvudet nu. Men nu är jag gravid... Kom igen - skäll ut mig nu!"
Flickan skakade av gråt.
Astrid Malone ledde sin dotter till soffan och slog sig ner och höll om henne.
"Det är ingen här som blir arg. Vi blev lite chockade bara, Jenny. Men nu får vi göra det bästa av situationen."
Jennys pappa slog sig också ner i soffan.
"Mamma har rätt, älskling. Nu ska vi hjälpas åt så mycket vi kan med barnet. Det blir mycket ansvar för dig, Jenny. Att vara tonårsförälder är inte lätt. Men vi fixar detta tillsammans."
Bailey såg på Nick.
"Så vi ska bli morbröder till Jennys bebis nu alltså?"
"Ja..." svarade Nick, fortfarande lite chockad. "det ska vi bli."
Bailey lyste upp.
"Yessss! Jag ska bli morbror!"
"Hur tog Jamie allt det här?" frågade mamma.
Jenny ryckte på axlarna.
"Ganska bra, tror jag. Han skämdes lite, för att vi är så unga. Men han ville hjälpa till. Fast..."
Flickan började storgråta.
"Men hans föräldrar vill inte ha med bebisen att göra. Och dom har förbjudit Jamie att träffa mig mer...!"
Nu såg Jennys familj chockad ut igen.
"Va...?!" utbrast Nick.
"Dom tycker att jag är en dålig flicka som har dåligt inflytande på Jamie. Och nu ska vi aldrig få ses mer..."
Astrid Malone suckade.
"Men Herregud... Och jag som trodde att paret Doyle var resonabla människor."
Jenny himlade med ögonen.
"Mmmm... det var dom - tills deras sons flickvän blev på smällen...!"
Astrid strök flickan tröstande över ryggen.
"Jag åker dit och pratar med dom i morgon. Det låter som de skuldbelägger dig - och Jamie - och det gillar jag inte."
Bailey gick fram till Jenny.
"Varför är dom arga för att ni ska få en bebis...?! Bebisar är ju gulliga."
Jenny log.
"Jamies föräldrar tycker nog att vi är för unga för att ha en bebis."
Bailey funderade på detta.
"Jo, ni är ju bara 16... men både du och Jamie är jättesnälla ungar och ni är hur kärleksfulla som helst! Jag tror eran bebis blir jätteglad över att få er två som mamma och pappa."
Pojken kramade sin fostersyster.
"Awww... tack Bailey, vad gullig du är." sa Jenny ömt. "Och tack för att ni inte blir arga."
Pappa William log.
"Att bli arg hade ju inte hjälpt alls. Det som har hänt har hänt, nu får vi bara göra allt vi kan för att den här babyn ska få det bra!"
Jenny slog armarna om sin far.
"Åh, jag älskar er alla så mycket!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar