*
Magnolia, Alabama.
Måndag, 4 December 1967
Sunshine Robinson sprang på fjärilslätta fötter ner för trappan och fortsatte in i köket.
"God morgon, moster Ruth." gäspade hon.
Moster Ruth, som stod och lagade frukost, vände sig leende om mot flickan.
"God morgon, lilla Sunny. Och grattis på födelsedagen."
Sunshine log brett.
"Tack! Vad får vi till frukost?"
"Eftersom det är din födelsedag får du våfflor." sa moster Ruth och log åt flickans överraskade och glada uppsyn.
"Våfflor!" utbrast Sunshine. "Jag måste fylla år oftare!"
Nu kom morbror Roy och kusin Tina också in i köket. De kramade om Sunshine och gratulerade henne på 12-årsdagen.
Familjen satte sig till bords och njöt av den sällsynta födelsedagsfrukosten.
"Vad hoppas du på att få i födelsedagspresent då?" frågade Tina.
Sunshine såg finurligt på sin morbror och moster.
"Slippa skolan idag kanske..." sa hon förhoppningsfullt.
Morbror Roy skrattade.
"Bra försök, Sunny. Men jag är ledsen... inte ens på din födelsedag får du skippa skolan."
Sunshine trutade lite besviket på munnen, men hon blev inte sur på allvar, det blev hon väldigt sällan. Arg, ledsen och väldigt glad kunde hon bli, men sur eller grinig... nej, det var inte någon större del av Sunshines personlighet.
"Nu vet jag vad jag önskar mig!" utbrast Sunshine ivrigt. "Att mamma kommer hit! Även om det bara är för en tag, eller några timmar."
Allas leenden slocknade och Tina såg besvärat sin yngre kusin och sedan på sina föräldrar. Det här skulle inte sluta bra...
Morbror Roy strök Sunshine över kinden.
"Sunny, raring... jag vet att du vill att din mamma ska vara här och fira med dig, men det..."
"... går inte." fortsatte Sunshine meningen.
Tårar fyllde hennes ögon och hon försökte se hård och bestämd ut, ett tappert försök att inte börja gråta.
"Kan ni inte ringa White Oaks igen och förklara för de dumma läkarna att mamma måste få vara hos sin lilla flicka - på hennes 12-årsdag åtminstone...?"
Flickungens stora bruna ögon såg bedjande på morbror Roy.
"Det kan ni väl...?"
Hennes morbror skakade sorgset på huvudet.
Sunshine började storgråta.
"Men det är ju min födelsedag! Och mamma ska inte vara på mentalsjukhus - hon ska vara hos mig! Varför fattar ingen det..?!"
Moster Ruth kramade om det förtvivlade lilla barnet.
"Älskling," sa hon lugnande. "din mamma kanske får permission till jul istället. Och det är ju bara några veckor kvar dit."
Tina log.
"Och det blir väl bra, Sunny?" sa hon vänligt, för hon ville göra sin lilla kusin glad igen.
Sunshine log tappert genom tårarna och nickade.
"Ja, det blir väl det..." sa hon drömmande.
Magnolia, Alabama.
Måndag, 4 December 1967
Sunshine Robinson sprang på fjärilslätta fötter ner för trappan och fortsatte in i köket.
"God morgon, moster Ruth." gäspade hon.
Moster Ruth, som stod och lagade frukost, vände sig leende om mot flickan.
"God morgon, lilla Sunny. Och grattis på födelsedagen."
Sunshine log brett.
"Tack! Vad får vi till frukost?"
"Eftersom det är din födelsedag får du våfflor." sa moster Ruth och log åt flickans överraskade och glada uppsyn.
"Våfflor!" utbrast Sunshine. "Jag måste fylla år oftare!"
Nu kom morbror Roy och kusin Tina också in i köket. De kramade om Sunshine och gratulerade henne på 12-årsdagen.
Familjen satte sig till bords och njöt av den sällsynta födelsedagsfrukosten.
"Vad hoppas du på att få i födelsedagspresent då?" frågade Tina.
Sunshine såg finurligt på sin morbror och moster.
"Slippa skolan idag kanske..." sa hon förhoppningsfullt.
Morbror Roy skrattade.
"Bra försök, Sunny. Men jag är ledsen... inte ens på din födelsedag får du skippa skolan."
Sunshine trutade lite besviket på munnen, men hon blev inte sur på allvar, det blev hon väldigt sällan. Arg, ledsen och väldigt glad kunde hon bli, men sur eller grinig... nej, det var inte någon större del av Sunshines personlighet.
"Nu vet jag vad jag önskar mig!" utbrast Sunshine ivrigt. "Att mamma kommer hit! Även om det bara är för en tag, eller några timmar."
Allas leenden slocknade och Tina såg besvärat sin yngre kusin och sedan på sina föräldrar. Det här skulle inte sluta bra...
Morbror Roy strök Sunshine över kinden.
"Sunny, raring... jag vet att du vill att din mamma ska vara här och fira med dig, men det..."
"... går inte." fortsatte Sunshine meningen.
Tårar fyllde hennes ögon och hon försökte se hård och bestämd ut, ett tappert försök att inte börja gråta.
"Kan ni inte ringa White Oaks igen och förklara för de dumma läkarna att mamma måste få vara hos sin lilla flicka - på hennes 12-årsdag åtminstone...?"
Flickungens stora bruna ögon såg bedjande på morbror Roy.
"Det kan ni väl...?"
Hennes morbror skakade sorgset på huvudet.
Sunshine började storgråta.
"Men det är ju min födelsedag! Och mamma ska inte vara på mentalsjukhus - hon ska vara hos mig! Varför fattar ingen det..?!"
Moster Ruth kramade om det förtvivlade lilla barnet.
"Älskling," sa hon lugnande. "din mamma kanske får permission till jul istället. Och det är ju bara några veckor kvar dit."
Tina log.
"Och det blir väl bra, Sunny?" sa hon vänligt, för hon ville göra sin lilla kusin glad igen.
Sunshine log tappert genom tårarna och nickade.
"Ja, det blir väl det..." sa hon drömmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar