*
Oak Park, New York
Onsdag, 23 December 1964
14-åriga Alessia "Allie" Salerno tog på sig en röd/vit-prickig västklänning med vit blus och vita strumpbyxor under.
"Skor. Vad ska jag ta för skor...?"
Hon rotade runt i hallgarderoben där hennes skor stod. De enda röda stövlarna hon ägde var gummistövlar. Inte så tjusigt kanske, men de fick duga. Och med tjocka sockar i skulle hon i alla fall inte frysa om tårna.
Till slut knöt hon ett rött sidenband över sitt mörkbruna hår, med rosett på huvudet. Hon log åt sin spegelbild. Nu var hon julfin.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Vad fin du är, älskling."
Allie log.
"Tack, mamma." sa hon och började dra på sig sin varmaste kappa.
"Du får inte glömma mössa, vantar och halsduk." påminde mamma. "Det är väldigt kallt ute idag."
Carmela Salerno tog fram de varma plaggen åt dottern och hängde med ett ömt handlag på henne halsduken.
"Vad håller ni på med då?"
Allies pappa hade kommit ut i hallen. Han lutade sig mot garderobsdörren. I ena handen höll han en ölburk.
"Varför är du så uppklädd?"
"Jag ska gå ut." sa Allie upprymt.
Men så såg hon sin pappas ogillande uppsyn och en stor del av upprymdhet försvann.
"Vad?" frågade hon.
"Du ska ingenstans. Du ska ju hjälpa din mor i köket, förbereda inför i morgon." sa pappa.
Allie skakade på huvudet.
"Men jag ska bara på middag hos familjen Blake. Du sa att jag fick gå, det minns du väl?"
Carmela höll om flickan.
"Sergio, vi har faktiskt lovat flickan. Det är bestämt sedan förra veckan. Jag klarar mig själv i köket, det har jag alltid gjort."
Allie log. Det var skönt att ha någon på sin sida i det här huset.
Sergio Salerno kom fram till henne.
"Ja, du får väl gå på den där middagen då. Men torka bort läppstiftet."
Allie suckade. Hon hade bara tagit på ett tunt lager rött läppstift, hon ville ju vara extra fin. Och mamma hade givit henne tillåtelse till lite makeup.
"Det är bara lite läppstift, pappa..." började Allie.
Men Sergios blick var mörk och sträng.
"Torka bort det, sa jag. Min 14-åriga dotter ska inte gå genom stan och se ut som en billig hora."
Allie flämtade till av förfäran. Men sedan blev hon arg. Hon fick aldrig yttra minsta lilla svordom, då kunde hennes bakdel få smaka på bältet, men här stod pappa och kallade henne för hora...!
"Det gör jag inte alls!" fräste hon. "Jag har bara lite läppstift som matchar mina julkläder - och mamma sa att jag var fin, så det så!"
Carmela försökte medla mellan far och dotter, men Sergio bara viftade bort henne.
"Detta är mellan mig och Alessia. Och hon ska lyda mig, annars..."
Allie ögon sköt nästan blixtar av ilska.
"Annars vad då...? Spöar du mig?"
Sergio tog tag om hennes arm.
"Är du uppkäftig?" röt han. "Då kanske du behöver lite smisk, så du lär dig hur man uppför sig!"
"Uppför dig själv!" skrek Allie.
I nästa sekund brände hennes kind av smärta och tårar steg i hennes ögon.
Utan att säga ett endaste ord tog flickan på sig mössa och vantar och så tog hon upp presentpåsen som hon ställt vid ytterdörren. Därefter stormade hon ut ur lägenheten.
Ute i decemberkylan började hon gråta, både av ilska och av sorg, över att hennes pappa kunde behandla henne så här.
Hon ville skrika högt och sparka på saker. Men hon sansade sig och började gå genom den vintervita förorten.
Ute på stan var det lugnt och stilla. Stora snöflingor föll från en mörkblå, stjärnbeströdd himmel och det lugnade henne.
Snart kände hon ro och glädje över att hon nu skulle på middag hemma hos skolkamraten Brandon och hans föräldrar.
Hon till och med längtade efter familjen Blake. De var alltid så snälla mot henne.
Ibland önskar jag att det var min familj...
Oak Park, New York
Onsdag, 23 December 1964
14-åriga Alessia "Allie" Salerno tog på sig en röd/vit-prickig västklänning med vit blus och vita strumpbyxor under.
"Skor. Vad ska jag ta för skor...?"
Hon rotade runt i hallgarderoben där hennes skor stod. De enda röda stövlarna hon ägde var gummistövlar. Inte så tjusigt kanske, men de fick duga. Och med tjocka sockar i skulle hon i alla fall inte frysa om tårna.
Till slut knöt hon ett rött sidenband över sitt mörkbruna hår, med rosett på huvudet. Hon log åt sin spegelbild. Nu var hon julfin.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Vad fin du är, älskling."
Allie log.
"Tack, mamma." sa hon och började dra på sig sin varmaste kappa.
"Du får inte glömma mössa, vantar och halsduk." påminde mamma. "Det är väldigt kallt ute idag."
Carmela Salerno tog fram de varma plaggen åt dottern och hängde med ett ömt handlag på henne halsduken.
"Vad håller ni på med då?"
Allies pappa hade kommit ut i hallen. Han lutade sig mot garderobsdörren. I ena handen höll han en ölburk.
"Varför är du så uppklädd?"
"Jag ska gå ut." sa Allie upprymt.
Men så såg hon sin pappas ogillande uppsyn och en stor del av upprymdhet försvann.
"Vad?" frågade hon.
"Du ska ingenstans. Du ska ju hjälpa din mor i köket, förbereda inför i morgon." sa pappa.
Allie skakade på huvudet.
"Men jag ska bara på middag hos familjen Blake. Du sa att jag fick gå, det minns du väl?"
Carmela höll om flickan.
"Sergio, vi har faktiskt lovat flickan. Det är bestämt sedan förra veckan. Jag klarar mig själv i köket, det har jag alltid gjort."
Allie log. Det var skönt att ha någon på sin sida i det här huset.
Sergio Salerno kom fram till henne.
"Ja, du får väl gå på den där middagen då. Men torka bort läppstiftet."
Allie suckade. Hon hade bara tagit på ett tunt lager rött läppstift, hon ville ju vara extra fin. Och mamma hade givit henne tillåtelse till lite makeup.
"Det är bara lite läppstift, pappa..." började Allie.
Men Sergios blick var mörk och sträng.
"Torka bort det, sa jag. Min 14-åriga dotter ska inte gå genom stan och se ut som en billig hora."
Allie flämtade till av förfäran. Men sedan blev hon arg. Hon fick aldrig yttra minsta lilla svordom, då kunde hennes bakdel få smaka på bältet, men här stod pappa och kallade henne för hora...!
"Det gör jag inte alls!" fräste hon. "Jag har bara lite läppstift som matchar mina julkläder - och mamma sa att jag var fin, så det så!"
Carmela försökte medla mellan far och dotter, men Sergio bara viftade bort henne.
"Detta är mellan mig och Alessia. Och hon ska lyda mig, annars..."
Allie ögon sköt nästan blixtar av ilska.
"Annars vad då...? Spöar du mig?"
Sergio tog tag om hennes arm.
"Är du uppkäftig?" röt han. "Då kanske du behöver lite smisk, så du lär dig hur man uppför sig!"
"Uppför dig själv!" skrek Allie.
I nästa sekund brände hennes kind av smärta och tårar steg i hennes ögon.
Utan att säga ett endaste ord tog flickan på sig mössa och vantar och så tog hon upp presentpåsen som hon ställt vid ytterdörren. Därefter stormade hon ut ur lägenheten.
Ute i decemberkylan började hon gråta, både av ilska och av sorg, över att hennes pappa kunde behandla henne så här.
Hon ville skrika högt och sparka på saker. Men hon sansade sig och började gå genom den vintervita förorten.
Ute på stan var det lugnt och stilla. Stora snöflingor föll från en mörkblå, stjärnbeströdd himmel och det lugnade henne.
Snart kände hon ro och glädje över att hon nu skulle på middag hemma hos skolkamraten Brandon och hans föräldrar.
Hon till och med längtade efter familjen Blake. De var alltid så snälla mot henne.
Ibland önskar jag att det var min familj...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar