*
New York
Måndag, 29 December 2003.
Aidan blev allt annat än glad när hans socialarbetare Mrs. Lewis dök upp hos familjen Reyes på måndagsmorgonen. Mrs. Lewis var en snäll tant, tyckte han, men hennes besök passade inte för honom just idag bara.
"Vi skulle ju gå ut och åka pulka idag...!" klagade han till sin fosterpappa.
Aidan hade sett fram emot att få gå ut och prova sin nya julklapps-pulka.
Paul Reyes strök lugnande sitt lilla fosterbarn över håret. Sedan satte han sig på soffans armstöd och drog pojken intill sig.
"Aidan, kommer du ihåg att vi pratade om att Mrs. Lewis skulle komma hit idag, och om vad som ska hända?"
Pojken funderade.
"Mmmm..." mumlade han och nickade. "Jag vet att hon skulle komma hit nån dag, men jag hade glömt vilken dag..."
Paul log och så lovade han pojken att han skulle får åka pulka så mycket han ville i morgon.
Mrs. Lewis kom fram till dem och hälsade på Aidan.
"Lilla gubben, vet du vad vi ska göra idag?" sa hon med sin mjuka och snälla röst.
Aidan nickade.
"Jag ska till en läkare som ska undersöka mig. Och sen ska jag till specialpoliser och berätta vad männen hos mamma gjorde med mig."
Mrs. Lewis log.
"Du har ju stenkoll, Aidan!"
Pojken log stort mot socialarbetaren och såg ganska stolt ut när han fick så fint beröm. Men leendet försvann fort och oro syntes i hans blick.
"Är hon snäll, läkaren?"
Mrs. Lewis nickade.
"Ja, raring. Hon är väldigt snäll och hon har jobbat länge med små barn och tonåringar som har varit med om liknande saker som du. Så hon förstår hur du har det och vet att man kan bli lite nervös inför ett läkarbesök."
Aidan funderade lite mer på detta.
"Ska jag gå till läkaren själv?"
"Nej, jag och Karen följer med dig." försäkrade Mrs. Lewis. "Så vi är med dig hela tiden."
Aidan nickade som bekräftelse på att han förstod och gick och ställde sig nära Karen.
"Och du går inte ifrån mig...?"
Karen kramade om honom.
"Nej, älskling, jag går inte ifrån dig."
Läkaren var snäll. Aidan kände sig snabbt trygg med henne. De pratade en stund innan undersökningen och sedan berättade läkaren lite om vad hon skulle göra.
Först genomförde hon en rutinundersökning, med vägning och mätning och en liten titt i halsen och öronen.
Allt såg bra ut med hals och öron, men läkaren antecknade att pojken var ganska liten och tunn för sin ålder. Och han hade en del blåmärken på kroppen som oroade henne.
"Hur fick du blåmärkena, Aidan?"
Pojken ryckte på axlarna och sedan skakade han osäkert på huvudet. Han skruvade på sig där han satt på britsen och pappret under honom prasslade.
"Det är helt okej att berätta för doktorn, älskling." sa Karen uppmuntrande. "Hon måste få veta, så hon kan hjälpa dig."
Aidan såg länge på läkaren, bestämde hur han skulle göra.
Till slut lutade han sig fram och viskade:
"Ibland hamnar jag i bråk i skolan och jag är mycket mindre än de andra ungarna, så jag får mest stryk. Och ibland vill några av männen som kommer hem till mamma brottas och då kanske jag blir lite så här..."
Pojken gjorde en visande gest med båda händerna över kroppen.
"Jag förstår." sa läkaren. "Tack snälla Aidan, för att du berättade för mig. Det var modigt."
Aidan gav henne ett tappert litet leende.
Läkaren pratade en stund med Karen och socialarbetaren, sedan rullade hon fram en vikbar skärm som hon ställde mellan dem och undersökningsbritsen.
"Aidan, får jag fotografera dina blåmärken. Jag måste dokumentera allt du berättat för mig."
"Doku... mentera." ekade Aidan. "Det betyder typ att du skriver ner och sparar saker, va?"
Läkaren log.
"Ja, precis! Du är en väldigt intelligent pojke."
Aidan log blygt.
"Min fröken i skolan tycker inte att jag är smart..."
"Då har hon fel, vännen. För du är jättesmart."
Läkaren strök honom över håret och visade sedan kameran hon skulle dokumentera hans skador med.
Aidan fick till och med prova kameran, till sin stora förtjusning. Han tog en bild av sin arm och sedan på ett blåmärke på låret.
När pojken kände sig lite mer trygg med kameran lät han doktorn fotografera hans kropp.
Hon var så snäll och sa flera gånger hur duktig han var.
Fast sedan var doktorn tvungen att undersöka hans "privata delar", eftersom farbröderna hos mamma hade gjort honom illa där. Då grät han mycket, särskilt när hon undersökte rumpan. För även om doktorn var snäll och försiktigt var det läskigt och gjorde ont.
Han grät medan han klädde på sig också.
"Förlåt..." snyftade han. "Jag försökte vara en stor och duktig pojke, men jag är bara liten och rädd..."
"Men raringen... du är duktig - och super-modig!" sa läkaren.
Och Karen lyfte upp honom i sin famn och höll om honom.
New York
Måndag, 29 December 2003.
Aidan blev allt annat än glad när hans socialarbetare Mrs. Lewis dök upp hos familjen Reyes på måndagsmorgonen. Mrs. Lewis var en snäll tant, tyckte han, men hennes besök passade inte för honom just idag bara.
"Vi skulle ju gå ut och åka pulka idag...!" klagade han till sin fosterpappa.
Aidan hade sett fram emot att få gå ut och prova sin nya julklapps-pulka.
Paul Reyes strök lugnande sitt lilla fosterbarn över håret. Sedan satte han sig på soffans armstöd och drog pojken intill sig.
"Aidan, kommer du ihåg att vi pratade om att Mrs. Lewis skulle komma hit idag, och om vad som ska hända?"
Pojken funderade.
"Mmmm..." mumlade han och nickade. "Jag vet att hon skulle komma hit nån dag, men jag hade glömt vilken dag..."
Paul log och så lovade han pojken att han skulle får åka pulka så mycket han ville i morgon.
Mrs. Lewis kom fram till dem och hälsade på Aidan.
"Lilla gubben, vet du vad vi ska göra idag?" sa hon med sin mjuka och snälla röst.
Aidan nickade.
"Jag ska till en läkare som ska undersöka mig. Och sen ska jag till specialpoliser och berätta vad männen hos mamma gjorde med mig."
Mrs. Lewis log.
"Du har ju stenkoll, Aidan!"
Pojken log stort mot socialarbetaren och såg ganska stolt ut när han fick så fint beröm. Men leendet försvann fort och oro syntes i hans blick.
"Är hon snäll, läkaren?"
Mrs. Lewis nickade.
"Ja, raring. Hon är väldigt snäll och hon har jobbat länge med små barn och tonåringar som har varit med om liknande saker som du. Så hon förstår hur du har det och vet att man kan bli lite nervös inför ett läkarbesök."
Aidan funderade lite mer på detta.
"Ska jag gå till läkaren själv?"
"Nej, jag och Karen följer med dig." försäkrade Mrs. Lewis. "Så vi är med dig hela tiden."
Aidan nickade som bekräftelse på att han förstod och gick och ställde sig nära Karen.
"Och du går inte ifrån mig...?"
Karen kramade om honom.
"Nej, älskling, jag går inte ifrån dig."
* * *
Läkaren var snäll. Aidan kände sig snabbt trygg med henne. De pratade en stund innan undersökningen och sedan berättade läkaren lite om vad hon skulle göra.
Först genomförde hon en rutinundersökning, med vägning och mätning och en liten titt i halsen och öronen.
Allt såg bra ut med hals och öron, men läkaren antecknade att pojken var ganska liten och tunn för sin ålder. Och han hade en del blåmärken på kroppen som oroade henne.
"Hur fick du blåmärkena, Aidan?"
Pojken ryckte på axlarna och sedan skakade han osäkert på huvudet. Han skruvade på sig där han satt på britsen och pappret under honom prasslade.
"Det är helt okej att berätta för doktorn, älskling." sa Karen uppmuntrande. "Hon måste få veta, så hon kan hjälpa dig."
Aidan såg länge på läkaren, bestämde hur han skulle göra.
Till slut lutade han sig fram och viskade:
"Ibland hamnar jag i bråk i skolan och jag är mycket mindre än de andra ungarna, så jag får mest stryk. Och ibland vill några av männen som kommer hem till mamma brottas och då kanske jag blir lite så här..."
Pojken gjorde en visande gest med båda händerna över kroppen.
"Jag förstår." sa läkaren. "Tack snälla Aidan, för att du berättade för mig. Det var modigt."
Aidan gav henne ett tappert litet leende.
Läkaren pratade en stund med Karen och socialarbetaren, sedan rullade hon fram en vikbar skärm som hon ställde mellan dem och undersökningsbritsen.
"Aidan, får jag fotografera dina blåmärken. Jag måste dokumentera allt du berättat för mig."
"Doku... mentera." ekade Aidan. "Det betyder typ att du skriver ner och sparar saker, va?"
Läkaren log.
"Ja, precis! Du är en väldigt intelligent pojke."
Aidan log blygt.
"Min fröken i skolan tycker inte att jag är smart..."
"Då har hon fel, vännen. För du är jättesmart."
Läkaren strök honom över håret och visade sedan kameran hon skulle dokumentera hans skador med.
Aidan fick till och med prova kameran, till sin stora förtjusning. Han tog en bild av sin arm och sedan på ett blåmärke på låret.
När pojken kände sig lite mer trygg med kameran lät han doktorn fotografera hans kropp.
Hon var så snäll och sa flera gånger hur duktig han var.
Fast sedan var doktorn tvungen att undersöka hans "privata delar", eftersom farbröderna hos mamma hade gjort honom illa där. Då grät han mycket, särskilt när hon undersökte rumpan. För även om doktorn var snäll och försiktigt var det läskigt och gjorde ont.
Han grät medan han klädde på sig också.
"Förlåt..." snyftade han. "Jag försökte vara en stor och duktig pojke, men jag är bara liten och rädd..."
"Men raringen... du är duktig - och super-modig!" sa läkaren.
Och Karen lyfte upp honom i sin famn och höll om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar