*
New York
Söndag, 21 December 2003
Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."
På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.
De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."
Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.
I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"
New York
Söndag, 21 December 2003
Aidan Brewster hade varit fosterbarn hos familjen Reyes en vecka nu. Han försökte vänja sig vid den nya miljön så gott det gick och han svarade att han hade det bra om någon frågade honom.
Men Karen och Paul hade hört hur pojken grät ibland på nätterna och längtade efter sin mamma.
De förstod att han älskade sin mor, även om deras hemförhållanden inte varit de tryggaste för ett barn - eller för Hope.
"Hur länge måste man bo i fosterhem innan man får åka hem?" frågade Aidan på lördagskvällen när de ätit middag.
Karen svarade att det var upp till socialarbetarna att bestämma.
Aidan godtog svaret och nickade bara förstående. Sedan meddelade pojken att han skulle gå upp på sitt rum och leka lite.
Senare hörde Paul hur pojken pratade med sitt gosedjur och tröstade det.
"Vi måste vänta tills social-tanterna bestämmer att vi får åka hem. Mamma måste sluta med sina dumma mediciner först - och poliserna kanske måste säga åt dom där farbröderna att dom inte får komma hem till oss mer."
På söndagsförmiddagen frågade Karen om Aidan ville följa med till Manhattan för lite spontan sista-minuten-julshopping och brunch och det ville han gärna sa han.
Pojken var ganska tyst under bilresan in till stan, han tittade mest ut genom bilfönstret, på omgivningarna och vägskyltar.
Men väl inne på Manhattan levde han upp. Det var rörande att se hur mycket pojken fascinerades av alla juleljus, julskyltningar och dekorationer ute på stan. Hans ögon var stora och glittrande när han såg på allt och han log nästan hela tiden.
Då var det en tanke som slog Karen: trots att Aidan bott i New York City i hela sitt 9-åriga liv, hade han inte varit ute mycket. Nu var det som om pojken såg allt för första gången.
De gick till Le Pain Quotidien, ett mysigt bageri/restaurang med sina rötter i Belgien, och åt brunch. Aidan var helt överförtjust över att få våfflor med bär och vispad grädde och varm choklad att dricka.
"Detta var min bästa frukost i hela mitt liv tror jag!" utbrast han och lyste som en sol med hela ansiktet.
Karen blev så rörd att hon bara ville krama honom.
Innan hon hann fundera klart på om en kram så här offentligt skulle genera pojken, kom Aidan fram till henne och slog armarna om henne.
"Jag tycker om dig." sa han ömt. "Du är den bästa inte-riktiga-mamma som finns!"
"Åh lilla hjärtat..." sa Karen med gråt i rösten. "Jag tycker om dig också, jättemycket."
Aidan log. Men han blev snart allvarlig och såg tankfullt på sin fostermor.
"Och du, jag måste säga dig en viktig grej: om jag inte får komma hem till mamma Hope vill jag inte bo nån annanstans än hos dig och Paul. Kan du säga det till social-tanterna?"
Karen kunde bara nicka, så rörd var hon. Men till slut fick hon fram att hon lovade att framföra Aidans önskan till socialtjänsten. Och sedan kramade hon om pojken.
"Jag tycker om mamma-kramar." sa Aidan. "Då känner jag mig trygg."
Senare den dagen råkade Aidan gå in i någon när han kämpade sig fram i en folkmassa.
"Ursäkta..." flämtade han.
När han tittade upp på personen han krockat med stod han bara och gapade.
Det var jultomten!
"Jultomten, hej!" sa pojken glatt och slog armarna om Tomten stora mage.
"Hej lilla gubben." sa jultomten vänligt. "Vad kul att få träffa på dig här. Vill du önska dig något?"
Karen nickade uppmuntrande åt Aidan, som fortfarande var lite överväldigad.
"Jag önskar mig att jag får träffa mamma igen till jul." sa pojken. "Kan du ordna det, Tomten?"
Jultomten blev helt ställd och Karen visste inte heller vad hon skulle säga.
"Om det inte går att ordna skulle jag vilja ha några Teenage Mutant Ninja Turtles." tillade Aidan och log rart.
"Tomten ska göra allt han kan." sa Tomten och klappade pojken på håret.
Aidan sken upp.
"Det visste jag väl!"
Pojken korsade sina pek- och lång-fingrar för att få tur, och studsade ivrigt på stället.
"Jag kanske får vara med mamma igen till jul...!"
Jultomten hoppades av hela sitt hjärta att den här lilla rara ungen skulle få sina önskningar uppfyllda.
"Här får du en tidig liten julklapp." Tomten gav pojken ett litet paket. "Att öppna före julafton."
"Wow!" sa Aidan. "Tack så mycket! God jul!"
"God jul, lille vän." sa Tomten och gav pojken en kram.
I bilen på väg hem öppnade Aidan sin tidiga julkapp.
"Åh kolla! En julgransprydnads-tomte! Awesome!"
De hade stannat vid ett rödljus, så Karen fick en chans att kasta en snabb blick på julgransprydnaden.
"Vilken jättefin! Vill du hänga den i julgranen när vi kommer hem?"
"Yep!" sa Aidan glatt. "Vet du Karen, idag har varit en jättebra dag!"
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar