*
En början: #830
Tack fina Anitha för din ”börja”! :)
"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket?” sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det!” ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade.
"Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då.” sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till O’boy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan.
"Tack, mamma. Du är en ängel."
Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna.
De gjorde alltid så här och han var trött på det.
Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom.
Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss.
"Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack? Jäkla unge. Alltid samma visa."
Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.
Leo satt kvar inne i garderoben. Det var ganska varmt att sitta där iklädd gummistövlar, galonbyxor och regnjacka. Men om han stannade där kanske han skulle slippa åka till skogen.
När han hörde pappa ropade där utanför tryckte han sig närmare väggen och andades så tyst han kunde. Pappa lät inte glad.
Plötsligt slet garderobsdörren upp och Leo blinkade mot lampskenet och faderns gestalt.
"Du ska komma när jag ropar på dig!" röt pappa.
Leo darrade och kände hur mjukisbyxorna under galonisarna blev blöta.
I huset rådde tystad och stillhet.
Jonas låg stilla på golvet, livlös och blodig.
Och alldeles ensam på fönsterbrädan inne i vardagsrummet satt en bortglömd liten krabat: familjens minsting, 2-årige Loke.
Den lille parveln, fortfarande klädd i pyjamas och blöja, tittade ut genom det stora fönstret.
Hans blick följde intresserat regndropparna som slingrade sig ner på glaset.
"Vatten!" sa han, till allt och ingen. "Jengnar!"
Ingen svarade honom, något som han annars var van vid.
Loke kravlade sig ner från fönsterbrädar och vidare ner på stolen han använt som klätter-hjälpmedel. Ta sig ner på golvet var lite svårare, men det gick bra det med.
"Maaaamma!" ropade Loke.
Fortfarande inget svar.
Lilleman tultade ut mot hallen. Hans gångstil var en aning ostadig.
För några månader sedan hade Loke opererats för en elak hjärntumör, vilken hade påverkat hans talförmåga och gång.
Ute i hallen fick Loke syn på pappa. Han låg på golvet.
Det var konstigt, tyckte Loke. Inte kunde man ligga på golvet och vila heller...
"Baba?"
När han inte fick något svar från pappa satte han sig på huk intill den livlösa kroppen.
"Baba sova?" undrade han.
Pojken skakade på huvudet.
"Inte sov!"
Nej, pappa skulle inte ligga här och sova - de skulle ju gå åka till skogen idag, det hade mamma sagt.
Ytterdörren gnällde och två människor klev in i hallen. Poliser.
Loke log som ett solsken, för dessa två kände han ju! Det var Johan och Camilla, kompisar till mamma.
Den lille pojken sträckte ivrigt sig mot Johan, som kom fram och lyfte upp honom.
"Hej Loke." sa Johan Simonsson ömt.
"Baba sova." förklarade Loke och pekade på sin pappas kropp.
Camilla slog handen för munnen och kämpade med både gråten och illamåendet.
Johan tryckte milt pojkens ansikte mot sitt bröst.
Hur mycket Loke förstod av allt som hänt visste inte Johan, men han ville inte att pojken skulle behöva se sin far i detta otäcka skick.
Loke lyfte på huvudet och såg på polismannen med nyfikna och lite undrade ögon.
”Ut?" frågade han. "'kogen?”
"En annan dag ska vi åka till skogen, lilla gubben." sa Johan mjukt.
Han höll barnet tätt intill sig och smekte lugnande det trassliga, men mjuka rödbruna håret.
2-åringens hasselnöts-bruna ögon var stora och blanka.
Pojken tycktes fundera på vad som försiggick här.
Han stoppade tummen i munnen.
En början: #830
Tack fina Anitha för din ”börja”! :)
"Vi tar på oss gummistövlar va, eftersom det regnar så mycket?” sa Vera och tog på Leo jackan och sträckte överdragsbyxorna till Jonas. "Du kan väl ta på honom de här? Jag hämtar Linn under tiden. Hon har säkert inte ens stigit upp."
"Det har jag visst det!” ropade Linn från trappan. "Har ni ätit frukost, eller?"
Jonas tittade på sin dotter och skrattade.
"Vad tror du? Klockan är tio och vi ska träffa farmor och farfar vid svampstället om en timme."
"Okej, jag struntar i frukosten då.” sa Linn trumpet och tog på sig en tunn jeansjacka.
"Åh nej, glöm det", sa Vera och tog tag i hennes arm. "Vad vill du ha? Jag kan fixa till O’boy och mackor på några sekunder."
Linn sken upp och tog av sig jackan.
"Tack, mamma. Du är en ängel."
Leo gömde sig i garderoben. Han tittade på familjen genom springan i dörrarna.
De gjorde alltid så här och han var trött på det.
Dumma Linn fick alltid som hon ville. Aldrig lyssnade de på honom.
Han hade ingen lust att gå till någon dum skog och plocka svamp. Det enda som var roligt var att man kunde gömma sig i grottorna och klättra på stenar.
Jonas suckade och vände sig mot platsen där sonen stått nyss.
"Men, vart tog han vägen nu då? Vera, såg du vart Leo stack? Jäkla unge. Alltid samma visa."
Muttrande gick han in i huset och ropade på sonen.
***
Leo satt kvar inne i garderoben. Det var ganska varmt att sitta där iklädd gummistövlar, galonbyxor och regnjacka. Men om han stannade där kanske han skulle slippa åka till skogen.
När han hörde pappa ropade där utanför tryckte han sig närmare väggen och andades så tyst han kunde. Pappa lät inte glad.
Plötsligt slet garderobsdörren upp och Leo blinkade mot lampskenet och faderns gestalt.
"Du ska komma när jag ropar på dig!" röt pappa.
Leo darrade och kände hur mjukisbyxorna under galonisarna blev blöta.
***
Vera hörde hur Jonas skrek på deras son och hjärtat gjorde dubbla volter när hon sprang fram mot dem.
Jonas höll hårt om Leos överarmar och skakade 6-åringen våldsamt.
Pojken skrek och grät och försökte vrida sig loss.
"Jonas! Sluta!" vrålade Vera.
Men Jonas slutade inte, han blev istället alltmer våldsam mot sin lille son.
Linn stod alldeles stilla och stirrade på sin far och på sin lillebror. Hon bet febrilt på en fingernagel.
Inte förrän Leo såg bedjande på henne slets hon ur sin trans.
Med het beslutsamhet rusade den 14-åriga flickan ut i köket och slet åt sig den största kniv hon kunde hitta.
Jag kunde inte hindra honom från att röra mig... men han ska inte få skada min lillebror...!
Med ett skri av vrede rusade hon fram mot sin far och började hugga med kniven.
Hon hörde hur Leo skrek av skräck, men det hindrade henne inte.
Han ska inte skada nån av oss mer nu!
***
Trots sitt chocktillstånd lyckades Vera agera rationellt. Vad hon ansåg var rationellt, just då i alla fall.
Hon slet kniven ur dotterns hand, såg till att hennes egna fingeravtryck hamnade på den innan hon släppte den i golvet.
Sedan föste hon ut Linn och Leo i bilen och satte sig själv bakom ratten.
"Vi ska åka och hämta hjälp." flämtade hon och kastade en blick på sina två barn som satt i baksätet, tilltufsade, svettiga och alldeles förgråtna.
"Jag dödade pappa...!" sa Linn, som nu verkade helt chockad över vad hon gjort.
"Mamma, jag har kissat på mig..." sa Leo, tyst och skamset.
***
I huset rådde tystad och stillhet.
Jonas låg stilla på golvet, livlös och blodig.
Och alldeles ensam på fönsterbrädan inne i vardagsrummet satt en bortglömd liten krabat: familjens minsting, 2-årige Loke.
Den lille parveln, fortfarande klädd i pyjamas och blöja, tittade ut genom det stora fönstret.
Hans blick följde intresserat regndropparna som slingrade sig ner på glaset.
"Vatten!" sa han, till allt och ingen. "Jengnar!"
Ingen svarade honom, något som han annars var van vid.
Loke kravlade sig ner från fönsterbrädar och vidare ner på stolen han använt som klätter-hjälpmedel. Ta sig ner på golvet var lite svårare, men det gick bra det med.
"Maaaamma!" ropade Loke.
Fortfarande inget svar.
Lilleman tultade ut mot hallen. Hans gångstil var en aning ostadig.
För några månader sedan hade Loke opererats för en elak hjärntumör, vilken hade påverkat hans talförmåga och gång.
Ute i hallen fick Loke syn på pappa. Han låg på golvet.
Det var konstigt, tyckte Loke. Inte kunde man ligga på golvet och vila heller...
"Baba?"
När han inte fick något svar från pappa satte han sig på huk intill den livlösa kroppen.
"Baba sova?" undrade han.
Pojken skakade på huvudet.
"Inte sov!"
Nej, pappa skulle inte ligga här och sova - de skulle ju gå åka till skogen idag, det hade mamma sagt.
Ytterdörren gnällde och två människor klev in i hallen. Poliser.
Loke log som ett solsken, för dessa två kände han ju! Det var Johan och Camilla, kompisar till mamma.
Den lille pojken sträckte ivrigt sig mot Johan, som kom fram och lyfte upp honom.
"Hej Loke." sa Johan Simonsson ömt.
"Baba sova." förklarade Loke och pekade på sin pappas kropp.
Camilla slog handen för munnen och kämpade med både gråten och illamåendet.
Johan tryckte milt pojkens ansikte mot sitt bröst.
Hur mycket Loke förstod av allt som hänt visste inte Johan, men han ville inte att pojken skulle behöva se sin far i detta otäcka skick.
Loke lyfte på huvudet och såg på polismannen med nyfikna och lite undrade ögon.
”Ut?" frågade han. "'kogen?”
"En annan dag ska vi åka till skogen, lilla gubben." sa Johan mjukt.
Han höll barnet tätt intill sig och smekte lugnande det trassliga, men mjuka rödbruna håret.
2-åringens hasselnöts-bruna ögon var stora och blanka.
Pojken tycktes fundera på vad som försiggick här.
Han stoppade tummen i munnen.
 |
| © auzgos / Flickr |