29/3 - Happy Birthday, Kate!

Skrivpuff - 4 augusti 2014

*
Röja
*
Ocean Beach, Delphi, California
1971


"Se vad jag hittade när jag rensade på vinden, Ryan, dina skor."
Kate McKenzie såg nostalgisk ut när hon kom ut på terassen och höll fram ett par små rutiga gymnastikskor.
"Ja, visserligen är jag liten och har små fötter för min ålder, men dom där är väl lite väl små - till och med för mig...?" flinade 14-årige Ryan.
Kate log.
"Du hade dom när du var fyra-fem år, din lilla skojare."
Rebecca tittade upp från boken hon höll på att läsa.
"Har lillbrorsan nånsin haft skor på sig...?" sa hon med låtsad förvåning och fnissade.
Kate skrattade mjukt.
"Vid väldigt sällsynta tillfällen. Eller hur Ry?" sa hon och rufsade om i Ryans hår.
Pojken nickade.
"Jaaa... fast inte ofta."
Rebecca klappade en av sin lillebrors nakna fötter.
"Nej, man får ju antingen tvinga dig eller muta dig för att du ska bära skor."

Ryan funderade.
"Jag har aldrig fått nån av dom där mutorna. Jag menar, i form av pengar eller så..."
Rebecca log och kramade lillebror.
"Knasiga gullunge! Är det så jobbigt med skor?"
Ryan nickade igen, ivrigt.
"Man är mycket friare utan skor och det är skönare att gå på gräs och i sand barfota."
"Det har du rätt i." instämde Rebecca. "Men du får tvätta fötterna ofta, så lortig som du blir när du röjer omkring."
Ryan tog tag i en av sina fötter i kikade lite på den.
"Inte så lortigt..." mumlade han truligt.
"Inte nu nej." skrattade Rebecca och klappade hans fot igen.
Lillebror gjorde en grimas mot henne och så lade sig han raklång ner på de solvarma terassbrädorna. Han satte händerna bakom huvudet, som en provisorisk kudde och blundade mot solskenet.
Han log förnöjt.
"Men det är skönt att känna naturen under fötterna. Det kan ni inte förneka."
Nej, det kunde inte mamma och storasyster förneka.

Familjens vän och granne Maggie kom upp på verandan. Hon log mot den bedårande pojken som låg där i solskenet. Han såg så lugn och harmonisk ut och tycktes njuta av livet.
Maggie kunde inte låta bli att kittla honom lite.
Ryan satte sig fnissande upp och såg upp på sin mammas väninna.
"Hej, Aunt Maggie."
"Hej, raring. Får man ingen kram idag?"
Ryan skakade på huvudet.
"Glöm det." flinade han och reste sig upp. "Jag ska gå och kolla om Maureen och Sunny är hemma."
Pojken dundrade nerför verandatrappan och ut på stranden.

"Ry, ta på dig skor!" ropade Kate efter sin son.
"Glöm det också!" ropade Ryan tillbaka. "Förresten ska vi bara vara här, på stranden. Då behövs inga skor."
Kate skrattade och skakade på huvudet åt sin envisa lilla son.
"Ja, spring iväg då, busunge!"
Och Ryan rusade iväg så fort att sanden sprutade omkring hans fötter.
Han hade bråttom till sina bästa vänner.

Ryan's uttråkade dag - del 3

*
"Jag badade i havet igår." försökte han när mamma tappade upp badvatten åt honom.
Kate log.
"Badkarsvatten och lite tvål är inte så läskigt som unge herrn tycks tro."
Hon räckte Ryan en badborste.
"Skrubba dig så ordentligt du kan - och glöm inte fötterna."
Ryan stirrade storögd på badborsten.
"Inte den där, tack…! Det är ju rena rama kitteltortyr-instrumentet…!"
Kate pussade sin son på håret och gick skrattande ut ur badrummet.

Ryan stod kvar och såg på vattnet som forsade ner i badkaret.
Han tänkte inte erkänna det för någon, men det såg rätt skönt ut.
Han klädde av sig och kröp ner i det varma vattnet.
Det var skönt.
"Men den här tänker jag inte använda…" muttrade han för sig själv och slängde iväg badborsten.

~ • ~ • ~

Ryan låg i badet så länge att David till slut kom upp till i badrummet och frågade om han hade förvandlats till sjöjungfru än.
"Äh pappa… sjöjungfruar är ju tjejer." fnyste pojken.
"Havspojke då, låter det bättre?" undrade David skrattande.
Ryan log och stänkte vatten på sin pappa.
"Passa dig du, busunge," skrattade David och plockade upp badborsten från golvet. "annars använder jag det här kitteltortyr-instrumentet på dig."
Han blinkade åt Ryan.
Pojken skrattade och dök snabbt ner under vattnet.

Ryan's uttråkade dag - del 2

*
"Mamma, säg nåt kul jag kan göra."
Kate log och strök sin lilla pojke över ryggen.
"Är du uttråkad?"
Ryan nickade.
"Ja, jag är så uttråkad så jag dör snart…" muttrade han.
Mamma skrattade lite.
"Det tycker jag inte att du ska göra, lilla gubben. Däremot kan du gå upp till badrummet och hoppa ner i badkaret, så du blir ren och fin till middagen."
Kate ställde ner honom på terassens solvarma brädor.
Ryan stirrade på henne.
"Bada…? Mitt på dagen? Du är inte klok."
Både Maggie och Kate skrattade.

"Nej, det är möjligt att jag inte klok." log Kate.
Hon rufsade om pojkens ljusbruna, halvlånga hår, som blivit en aning solblekt.
"Men det börjar bli kväll och du behöver verkligen bada. Jag ska tappa upp ett bad åt dig."
"Jag kan bada själv." utbrast Ryan, nästan förskräckt.
Han var ju 11 år (11 ½ till och med), inte kunde mamma få bada honom då… Det var ju pinsamt.
Kate verkade förstå vad han tänkte, för hon gav honom en liten kram och sa:
"Det vet jag väl. Jag ska bara hälla upp vatten i badkaret åt dig. Upp med dig nu, busunge."

Just då kom David hem från jobbet.
"Hej pappa!" sa Ryan lyckligt.
David gav Kate en kram och en kyss. Maggie fick också en kram.
Ryan, som hade sovit när pappa gick till jobbet tidigt på morgonen, fick mest uppmärksamhet nu. Han sveptes upp i Davids famn och pojken kiknade av skratt när pappa busade; vände honom upp och ner och kittlade honom.

"Hur har er dag varit då?" frågade David och ställde ner Ryan.
Ryan ryckte på axlarna.
"Blasé." svarade han med en liten suck.
Kate förklarade hur uttråkad deras son hade känt sig idag.
"Och vet du pappa… mamma är inte riktigt klok," meddelade Ryan. "hon tycker att jag ska ta en bad - nu…"
Han himlade med ögonen.
David skrattade gott.
"Men vet du Ry, hur tokigt det än låter så behöver du nog ta ett bad. Du har sprungit omkring barfota i två dagar nu, både i sanden och på asfalt - utan att tvätta fötterna, så nu är det på tiden att du blir lite ren."
Ryan gick motvilligt upp på övervåningen, muttrandes om hur besvärliga föräldrar kunde vara.

Ryan's uttråkade dag - del 1

*
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀

Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.

Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."

Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.

Grattis Kate! 29 mars

*

Happy Birthday Kate! *

*
Love, 
David, Rebecca, Ryan. 
Mom & Dad. 
Maggie, Maureen & Sunny

*

Happy Hanukkah!

(Klicka på bilden för att se en större version)

Skrivpuff - 24 maj 2012

Skriv om att få napp.

Ocean Beach, California. December 1960

4-årige Ryan höll hårt i sin gula napp. Idag var dagen då han skulle ge upp den.
Egentligen skulle han ha slutat med napp tidigare, men i år hade han varit
svårt sjuk och nappen gav honom bra tröst och trygghet under sjukhusvistelserna, så Kate och David hade låtit sin lille son behålla den.
"Ska du ge nappen till Tomten?" frågade Ryans farmor.
Ryan skakade på huvudet.
"Nääää... Tomten är en gammal farbror, han behöver ingen napp."

Pojken funderade en stund, och så log han stort.
"Men kanske renarna skulle gilla en napp, om dom blir lessna eller vill leka
med nåt!"
Ryan placerade nappen på porslinsfatet där hans storasyster Rebecca hade
lagt kakor och morötter till Tomten och hans renar.

En lång stund stod den lille lockhårige pojken och såg på sin napp.
Just när Kate och David trodde att han skulle ta tillbaka den plirade Ryan upp på sin familj och log, ett stolt leende.
"Jag är stor pojke nu. Behöver ingen napp mer."
Sedan såg han på kakfatet.
"Men jag behöver en kaka!"
Han snappade åt sig en av de mumsiga kakorna och sprang lyckligt skrattade därifrån.

Happy Birthday Kate!

*
Happy Birthday 
Kate!


Love,
Mom & Dad
David
Rebecca & Ryan
George & Esther
Maggie & Maureen
Sunny

*

Skrivpuff - 19 november 2011

Skriv om en besvikelse.

Ocean Beach, California. Sommaren 1961

"Hej då! Nu ska jag rymma hemifrån!"
Ryan vinkade till mamma och pappa och klättrade upp på sin röda Radio Flyer-trehjuling.
Kate och David McKenzie log mot sin lille pojke. Trots att Ryan skulle fylla 5 år om några månader verkade trehjulingen stor för honom.
"Varför ska du rymma hemifrån?" frågade Kate.
Ryan såg på sin mor med trulig uppsyn.
"För att ingen vill leka med mig idag." sa han besviket.
"Ville Rebecca och hennes kompisar vara ifred?" frågade David.
Ryan såg ännu mer trulig ut och nickade.
David kunde inte låta bli att le åt sonens buttra min. Ryans 9-åriga syster ville inte alltid att lillebror skulle vara med och leka, så nu hade hon förmodligen kört ut honom från sitt rum.
Sådant brukade göra Ryan på riktigt dåligt humör.

Pojken började cykla iväg.
David såg på Kate och log. Sedan stoppade han Ryan.
"Vänta lilla gubben! Ry... du kan väl låta bli att rymma? Vi skulle sakna dig jättemycket."
Ryan funderade.
"Skulle ni verkligen sakna mig jättemycket?"
Kate lyfte upp sin lille pojke.
"Ja, det skulle vi verkligen! Vi skulle gråta varenda kväll om du rymde från oss."
Ryan slog armarna om halsen på sin mor.
"Gråt inte mamma, jag rymmer väl inte då."

"Vad bra min älskling." sa Kate och log.
Pojken gav Kate en puss på kinden. Sedan log han och sa:
"Mamma, vet du? Min mage vill ha kakor, för den är lite hungrig."
Kate skrattade.
"Din mage ska få lite lunch först, sedan kan du få kakor."
Ryan jublade.
"Det var nog bra att jag inte rymde." sa han när Kate bar honom uppför trappan till deras terrass. "För om man är på rymmen får man inga mumsiga kakor. Och jag gillar ju kakor."

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 2

*
Maureen satte sig intill Ryan och gav honom en puss på kinden.
"Lilla stackare... Jag är så glad att du är tillbaka. Mår du mycket dåligt?"
Ryan skakade på huvudet. Sedan log han.
"Men jag behöver nog en puss till."
De andra skrattade.
"Du är för söt Ryan!" skrattade Maureen. "Självklart ska du få en puss till."
Hon gav honom en stor puss på kinden.
"Känns det bättre nu Ry?"
"Ja, nu känns det bättre." sa Ryan.
Han log och rodnade lite.

Maureen strök en hårslinga ur ansiktet på Ryan.
"Ry, lovar du att vara försiktig med maneter hädanefter?"
Ryan nickade. Han kände försiktigt på sin arm.
"Mmmmm... för bränn-manter och feber kan jag klara mig utan...!"
David drog in sin son i famnen och kramade honom länge.
Kate såg att hennes man var riktigt skakad. Och utan att David behövde säga något förstod hon att deras älskade unge hade varit riktigt illa däran ett tag.

"Vet ni att man faktiskt kan dö av en sån brännmanet som jag träffade på?" sa Ryan plötsligt.
"Mmmm... vi vet det lilla gubben..." sa David.
Det var nära att vi fick uppleva det idag..." tänkte han.
Tanken gjorde honom darrig och illamående.
"Vad tänker du på pappa?" undrade Ryan.
"Jag tänker på vilken tur vi har som har en så fin grabb som du." sa David.
Ryan log sömnigt.
"Nu blir farsan sentimental..."
David log och kramade sin lille son ännu hårdare.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 4 + 5 november 2011 - del 1

Skriv om att komma tillbaka + om det man klarar sig utan.

Direkt-fortsättning på kapitlen från 3/11: Del 1 & Del 2

Ocean Beach, Delphi, California 1971

Maureen och Sunshine satt på terassen med Ryans mamma Kate och Maureens mamma Maggie när David och Ryan kom hem från sjukhuset.
Ryan såg väldigt medfaren ut.
"Jag spydde i väntrummet..." sa han skamset. "Det var riktigt pinsamt."
Kate gick fram och kramade sin son.
"Det ska du inte vara skamsen för älskling, du kunde ju inte hjälpa det."
"Och jag svimmade nästan på sjukhuset... mumlade han.
"Svimmade...?" suckade David. "Du tappade nästan medvetandet och höll nästan på att sluta andas."

Maggie såg oroligt på Ryan och Kate flämtade förskräckt till.
"Mamma och Maggie..." sa Ryan. "Oroa er inte så mycket. Jag mår faktiskt okej."
"Kom så går vi in och bäddar ner dig på soffan." sa Kate.
De andra gick med Kate och Ryan in i huset.
David ställde en burk med Tylenol (smärtstillande och febernedsättande tabletter) på soffbordet. Sedan hämtade han ett glas vatten.
"Har du feber älskling?" frågade Maggie.
Hon strök Ryan över pannan.
Ryan nickade och sjönk trött ner på soffan.

David plockade upp en Tylenol ur burken och räckte den till sin son.
"Usch vad jag hatar medicin och tabletter..." sa Ryan och gjorde en liten grimas.
"Jag vet, men du behöver ta den, så att febern går ner." sa Kate och strök Ryan över ryggen.
Pojken tog motvilligt emot tabletten och sköljde ner den med vatten.

Soundtrack/Låtlista

Ryan & The Jellyfish

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 2

*
Kate log.
"Nej, men du kan få en glass när vi går hem från utställningen."
Ryan såg på hunden och gav den lille lurviga vännen en kram.
"Jag gillar att leka med dig, men jag gillar glass också förstår du. Men var inte lessen, jag kommer ut igen i morgon!"
Ryan sprang in för att byta om till sina finare kläder.

"Jag ska se till att Ryan tar på sig skor." sa David. "Annars hinner vi aldrig iväg."
"Det blir inte lätt för dig pappa..." sa Rebecca snusförnuftigt och skakade på huvudet. "Ryan är väldigt envis när det gäller skor."
David log mot sin dotter.
"Ja, jag vet det älskling. Jag kanske får muta honom med en extra stor glass."
David blinkade åt Rebecca och gick efter Ryan in i huset.
Rebecca sprang efter.
"Det är bäst att jag hjälper dig pappa! Jag kan handskas bra med Ryan."

När de kom in i huset hade Ryan redan hunnit byta om till sin nya T-shirt och nystrukna byxor. Och på fötterna hade han sina skor.
"Vilken duktig liten kille du är!" berömde David.
Rebecca log brett och nickade instämmande. Sedan gav hon sin lillebror en kram.
Den lille pojken log stort och tog pappa Davids hand.
"Skynda dig, latmask-pappa, nu går vi och tittar på mammas bildutställning!" sa Ryan glatt. "Och sedan får vi glass!"
Rebecca log och viskade hemligt till lillebror:
"Mycket glass!"
Ryan fnissade och nickade.
"Jaaa! Massor!"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 23 oktober 2011 - del 1

Skriv om att hinna.

Delphi, California 1961

"Titta! Jag har hittat en vovve!" ropade 5-årige Ryan och såg glatt på sin familj. "Får jag leka med honom?"
9-åriga Rebecca tog sin lillebror i handen och försökte dra upp honom från marken.
"Kom Ryan, vi måste gå in och byta om, annars hinner vi inte till i tid till fotoutställningen."
Ryan drog åt sig sin hand och fortsatte att leka med grannens nya valp.
"Det är en jättefin vovve, Ryan." sa mamma Kate. "Jag förstår att du vill leka med den, men du måste gå in och få på dig rena kläder nu."
Ryan skakade på huvudet. Den lille pojkens blå ögon fylldes med tårar.
"Men jag kan inte lämna vovven, han längtar efter mig då."

Pappa David log och lyfte upp sin lilla son i famnen.
"Ja, det gör han nog, men vovven har ju sin husse och matte här. Och du får säkert leka med hunden i morgon."
Ryan funderade en stund och plötsligt sken han upp.
"Jag vet! Ni kan gå, så stannar jag här!"
Kate och David skrattade.
"Men ville du inte följa med och titta på alla mammas fina fotografier då?" frågade David.
Ryan nickade och såg lite trulig ut.
"Jooo, det förstås... Mamma, får man glass på fotoutställningar?"

What are little boys made of?

What are little boys made of?

Frogs and snails 
and puppy dog tails

That's what little boys 
are made of

*

Skrivpuff - 17 oktober 2011

Skriv om vila.

Ocean Beach, Delphi, California. 1960

"Ryan, nu är det dags att vila lite."
David tog sin lille sons hand och försökte få med sig honom uppför trappan.
Men det var ingen lätt match med en motsträvig 3 ½-åring. Ryan stretade emot och ruskade på sin ljuslockiga huvud.
"Pappa... jag är stor pojke nu. Jag behöver inte sova."
David log.
"Jaså, vad vill du göra då?"
Ryan sprang iväg och försvann in i tvättstugan, där familjen även förvarade barnens strandleksaker.
Efter några minuter kom den lille pojken ut, fullt påklädd med T-shirt och shorts - och med en simring om midjan.
"Nu ska jag simma!" meddelade Ryan.
Han gick ut på terassen och började att ta sig ner för trappan som ledde till stranden.

"Ryan, vad ska du göra?" frågade Kate leende.
Hon höll på att duka av lunchbordet ute på terassen. Nu såg hon roat på sin lille son.
"Jag ska simma i havet mamma." förklarade Ryan, som om det var det mest självklara i hela världen.
David skyndade sig ut.
"Det är dags för en tupplur nu, min pojke."
Ryan nickade.
"God natt pappa." sa han och vinkade till David.
Sedan fortsatte han sin vandring ner till stranden.

Skrivpuff - 10 augusti 2011

Skriv om att låna.

Ocean Beach, CA. Hösten 1960

"Mamma, får jag låna dom här och leka med?"
4-årige Ryan höll upp ett paket med tvålflingor.
"Nej, det är ingen leksak." sa Kate.
"Men dom är fina att titta på." sa Ryan.
"Jag ska inte smaka på dom." tillade han snabbt. "Jag är stor pojke nu."
En dag när Ryan var 2 år hade han smakat på tvålflingor - och eftersom han fortfarande var en mycket nyfiken liten pojke, ställde David och Kate nu alltid undan allt som deras son kunde tänkas vilja smaka på.

Ryan lade sitt ljuslockiga huvud på sned och med sina stora blå såg han bedjande på sin mor.
"Snääääälla...?"
Kate log och skakade på huvudet.
Ryan log finurligt.
"Om du får en puss då?"
David skrattade.
"Det där var en riktigt bra taktik, må jag säga. Den måste jag prova nån gång."
Han gav sin hustru ett charmigt leende, som påminde mycket om Ryans.
Kate skrattade och gav sin man en puss.
Sedan såg hon på Ryan igen.
"Jag tar gärna en puss Ryan," sa hon och log. "men du får inte ta tvålflingorna."
Kate tog paketet och ställde undan det så att pojken inte skulle kunna nå det.
Ryans axlar sjönk och han putade truligt med munnen.
"Isåfall är pussarna är slut." meddelade han och gick ut ur köket.

Kate och David stod kvar och skrattade gott åt sitt lilla charmtroll.

(Klicka på bilden för större version)

Skrivpuff - 3 augusti 2011

Skriv om att byta kanal.

Ocean Beach, California. 1958.

"Titta, pappa är på TV!" ropade 7-åriga Rebecca ivrigt.
Hon skuttade upp i soffan och satt som klistrad medan pappa David syntes i rutan.
2-årige Ryan blev om möjligt ännu mer exalterad. Han sprang fram till TV:n och kramade den.
"Ryans pappa!" utropade han.
Han skuttade upp och ner av glädje.

När David inte syntes i rutan mer gick Rebecca fram till TV:n och bytte kanal.
"Neeeeej!" ylade Ryan förtvivlat.
"Vad är det Ryan?" frågade mamma Kate.
"Borta!" grät Ryan.
Han slog ut med händerna i en typisk "borta"-gest.
"Pappa borta..."
"Nej då, pappa är inte borta," sa Rebecca. "han är inte med på TV längre bara."
Ryan satte sig på sin lilla blöjbak och slog nävarna i mattan.
"Pappaaaaa...!"

Rebecca satte sig ner intill sin lilla gråtande bror och kramade honom.
"Pappa kommer hem senare." försäkrade hon.
Ryan såg på sin storasyster.
"Pappa kommer sen?"
Rebecca nickade.
"Ja, när han slutar jobbet kommer han hem. Han blir inte borta bara för att man byter kanal."
Flickan pussade sin lillebrors mjuka kind.

Ryan reste sig och gick ut på altanen. Han slog sig ner vi krönet av trappan.
"Ryan ska vänta på pappa." meddelade han.
Rebecca såg på sin mamma och log.
"Han kommer nog verkligen att sitta där i fyra timmar och vänta."
Kate log.
"Ja, det tror jag också. Vi kanske ska ta med honom på en liten promenad."

Kate tog ut Ryans snickarbyxor, skor och en varm tröja till altanen och klädde på pojken, som nu satt helt stilla och tittade ner på stranden.
"Ska vi gå ut och gå lite Ryan?" frågade Kate.
"Sen vi ska gå ut." svarade den lille pojken. "Ryan måste vänta på pappa först."

Skrivpuff - 2 augusti 2011

Skriv om konkurrens.

Ocean Beach, California 1961.

5-årige Ryan satt högst upp i trappan på familjens veranda och såg dystert ner på stranden, där hans bästa kompis Maureen lekte med Molly - en flicka som var på besök från en annan stad.
"Hur länge ska hon vara här?" muttrade Ryan.
Maggie, Maureens mamma, log mot pojken.
"Molly åker hem imorgon. Varför leker inte du med flickorna då Ryan?"
"Jag vill bara leka med Marie." sa Ryan.
Marie var Ryans smeknamn på Maureen (eftersom Maureen var lite svårare att säga).
"Molly sa att hon inte tycker om pojkar..." fortsatte Ryan truligt. "Och hon sa att jag har baciller."
Ryans mamma Kate höll om sin lille son.
"Men det har du inte, det vet du ju Ryan."
"Jag vill inte att Molly ska vara här iallafall!" utbrast Ryan argt. "Detta är min och Maries strand!"

Maggie och Kate såg på varandra och log.
"Det verkar som Ryan har lite svårt med konkurrens idag." sa Kate.
"Har jag visst inte!" sa Ryan indignerat.
Sedan var han tyst i några sekunder.
"Vad är konkurrens...?"
"Man kan säga att du och Molly tävlar lite om Maureen idag." sa Maggie.
Ryan nickade med eftertryck.
"Mmmm...! Molly kan åka hem, jag vill leka med Marie själv - det är min Marie faktiskt!"
Kate log mot sin son och strök honom över hans mjuka, rufsiga hår.
"Men lilla älskling, du brukar ju vara bra på att vara generös och dela med dig."
Ryan plutade truligt med munnen och vilade hakan i händerna.
"Mmmm.. det är jag, men inte just idag."

Mini släkt-rapport: Ryan

Namn: Ryan David McKenzie-Goldman
Född: 29 november 1956


Familj:

Mamma: Kate Goldman-McKenzie
Pappa: David McKenzie

Syskon: (storasyster) Rebecca

Mormor: Adina Goldman
Morfar: Asher Goldman
Moster: Rachel
+ "moster" Maggie (Kate's bästa väninna & Maureen's mamma)

Farmor: Ethel McKenzie
Farfar: George McKenzie
Faster:
Sue (gift med Davids bror Walter)
Vivienne (Davids storasyster)

Farbror:
Walter (Davids storebror)
Harry (gift med faster Vivienne)


Bästa vänner: Maureen, Sunny, Arthur, Clark, Joe & Sheila

senast uppdaterat: 24/7 2011

SkrivPuff: Utmaning 2011:112 - 24 april

Skriv om panik.

Ocean Beach, CA. 1963

Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.

Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.