*
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀
Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.
Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."
Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.
☀ Ocean Beach, Delphi, California. Sommaren 1968 ☀
Ryan var vanligtvis en mycket påhittig och sprallig liten pojke. Men just den här dagen var han förskräckligt uttråkad. Varenda fiber i hans magra lilla kropp hade tråkigt...
Nog för att det var skönt med sommarlov, men sjutton också vad svårt det var att hitta på något skojigt den här eftermiddagen…!
Pappa var fortfarande på jobbet och storasyster Rebecca var i San Francisco tillsammans med en kompis. Bästisen Maureen var inte heller hemma, hon skulle inte komma hem förrän i morgon.
Mamma var visserligen hemma, men hon och Maggie satt där inne och ordnade med fotografier.
Så dom har man ingen nytta av… tänkte Ryan och suckade.
Han satt uppflugen på terassens räcke och tittade ner på stranden och havet.
Egentligen fick inte Ryan sitta på räcket, det hade mamma och pappa förmanat honom om så många gånger. Men just nu struntade han i det.
Någon som inte struntade i det var mamma Kate. Hon och Maggie kom just ut på terassen.
Kate fick alltid hjärtat i halsgropen var gång hon hittade Ryan uppflugen på det där räcket.
Visst var pojken vig och smidig som en liten apa, men han var också en riktig liten olycksfågel. Innan man visste ordet av kunde olyckan vara framme.
"Min älskade lilla unge…" suckade Kate. "hur många gånger måste jag säga att du inte får klättra på terassräcket?"
Ryan flinade lite fåraktigt.
"Men du mamma..." sa han finurligt. "jag klättrar inte, jag sitter ju."
Det var ju i och för sig sant, men det hjälpte inte. Mamma gick fram och lyfte resolut ner honom.
"Kom här, lilleman, jag vill inte att du trillar ner. En dag på akuten gör inte dagen roligare."
Ryan ryste och han fick ont i magen bara han tänkte på sjukhuset.
Han hade tillbringat alltför många stunder på sjukhus, ända sedan han var mycket liten - och han ville aldrig i livet göra det igen.
"Jag ska inte trilla ner nånstans." sa han bestämt.
Pojken lindade armarna om sin mors hals. Han kände sig fortfarande en aning illa till mods efter pratet om sjukhus, så nu kändes det faktiskt rätt så bra att vara i mammas famn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar