*
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.
När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."
Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"
Edward Blake följde med sin son till skolan nästa morgon. De gick raka vägen till rektorns kontor och där pratade Mr. Blake och rektorn länge om vad som hänt dagen innan.
"Jag anser att Mr. Thornton går för långt med sina bestraffningar," sa rektorn. "och det sa jag också till honom igår när han straffat lille Brandon. Jag sa till honom att en vacker dag blir han stämd av en förälder, särskilt om han slår ett oskyldigt barn."
Sedan tog rektorn med sig Brandon och pojkens far till lärrarummet, där krävde han att Mr. Thornton skulle be om ursäkt för det han gjort.
Flera av de andra lärarna log skadeglatt när den äldre läraren tvingades be pojken Blake om förlåtelse.
Även om många av dem trodde på disciplin och lydnad gick de aldrig så långt som att spöa upp ett barn. Skicka dem till rektorn eller ett allvarligt samtal var bättre.
När Mr. Thornton skulle ta Brandon i hand och säga förlåt vägrade Brandon. Han ville inte skaka hand med den här elake gubben.
Pappa puffade lätt på honom.
"Skaka hand nu, Brandon." viskade han i pojkens öra.
Men pojken vägrade ändå. Han sprang ut i korridoren.
När pappa kom ut till honom såg han både ledsen och förrådd ut.
"Du skulle ju stämma honom, pappa. Och nu vill du att jag ska skaka hand med honom...!"
Mr. Blake lade händerna på Brandons axlar och såg honom i ögonen.
"Jag står fast vid mitt ord, min pojke. Jag tänker prata med min advokat i eftermiddag."
Vid dessa ord sken Brandon upp.
"Ja pappa!" jublade han.
Sedan såg han truligt butter ut.
"Men jag tänker inte skaka hand med en barnmisshandlare iallafall. För det säger Allie att han är - en barnmisshandlare."
Pappa kramade om honom.
"Okej, grabben, du behöver inte. Kila iväg till lektionen du. Vi kan prata mer om allt det här i eftermiddag."
Brandon skyndade till sitt hemklassrum. Medan han sprang vände han sig om och vinkade till sin pappa.
"Hej då pappa! Du är toppen!"
Edward Blake blev varm om hjärtat. Han skrattade och vinkade tillbaka.
"Du är också toppen, pojken min!"
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar