*
23 Juni
Gårdagen i skogen, med lek och bus och mumsig matsäck, hade gjort Lilla O gott. Hon var nu ett lyckligt barn igen och orättvisan med att inte får bära sandalerna var bortglömd.
Dessutom var övernattningen hos farmor Sonja och farfar Erik på landet spännande.
Hon hade inte haft hemlängtan en endaste gång. Men det var ändå lite skönt att träffa mamma och pappa (och storasyster Leni förstås) igen dagen därpå.
Nu satt de runt farmor och farfars nötta, men fina matsalsbord och åt middag.
Lilla Olivias gose-lamm var också med, han satt på bordet, intill flickans tallrik.
”Du får ta ner gosedjuret när vi äter, Lilla O.” sa mamma.
Lilla O såg indignerad ut.
”Meh! Lammson är också hungrig ju!”
”Tänk om han blir smutsig eller kladdig då?” försökte farmor.
Lilla O skakade på huvudet.
”Lammson äter försiktigt, så det så.”
Trots att han visste att han nu riskerade att utlösa ett smärre krig, satte pappa Johan ner Lammson på golvet.
Lammson verkade ta det bra. Gose-lammungen såg lika fridfull ut som vanligt.
Det gjorde inte Lilla O. Hennes ögon blixtrade av ”arghet”.
”Vad gör ru…?! Han ska sitta här hos mig!”
Johan satte ett finger över sina läppar, illustrerade att hon skulle vara tystare.
”Minns vad vi pratade om, Olivia? Sköna röster… Ingen gillar när du skriker så där.”
Farmor strök den arga tösen över håret.
”Olivia, du vet ju egentligen hur man ska prata, eller hur. Det berättade du ju för oss i skogen igår. Och du sa att djuren blir rädda om man pratar för högt.”
Men Lilla O var inte mottaglig för prat om lugna, sköna röster just nu. Istället gled hon ner från stolen och lade sig ner på golvet.
Leni kikade ner på sin lillasyster.
”Vad gör du, skrutten?”
”Jag ska inte prata med er.” sa Lilla O bestämt.
Pappa Johan föreslog att de skulle börja äta. Lilla O skulle snart lugna ner sig.
Trodde han ja.
Olivia Simonsson var inte den som gav sig i första taget. Hon tänkte minsann ligga kvar här på golvet.
Dom andra kan få äta sin gamla mat, jag vill inte ha.
"Lilla O, kolla här," sa Leni. "jag tror du tycker mycket om det som farmor ställde fram nyss."
En aning nyfiken blev hon allt, Lilla O. Men nej, hon skulle inte låt dem får som de ville!
Fast... vad var det farmor hade ställt fram? Glass?
Näää, inte redan. Glass var efterrätt ju.
"Näha," hörde hon Leni säga. "då för jag väl äta dom här babymorötterna själv då."
Babymorötter...?
Lilla O satte sig käpprak upp. Hon hörde hur magen kurrade efter mat och babymorötter var ju en av hennes "bästaste grönsaker".
Hon satte sig på sin stol och såg på morötterna.
"En kan jag väl ta då." sa hon trumpen.
Mamma lade upp ett par morötter på hennes tallrik och Lilla O slukade dem med fasligt god aptit.
"Var dom goda?" skrattade farmor.
Lilla O glömde åter bort sin ilska.
"Fantastiska morötter!" sa hon euforiskt och tog ett par till.
"Så klart att dom är," sa farmor. "du var ju med och plockade dom i trädgården igår."
"Dom är verkligen jättegoda." sa Leni.
"Fantastiska!" rättade Lilla O, med munnen full av morot.
Johan rufsade om i sin yngsta dotters hår.
"Du kanske vill ha morötter istället för efterrätt?" retades han.
Lilla O fnissade.
"Nääää...! Tokiga pappa...!"
23 Juni
Gårdagen i skogen, med lek och bus och mumsig matsäck, hade gjort Lilla O gott. Hon var nu ett lyckligt barn igen och orättvisan med att inte får bära sandalerna var bortglömd.
Dessutom var övernattningen hos farmor Sonja och farfar Erik på landet spännande.
Hon hade inte haft hemlängtan en endaste gång. Men det var ändå lite skönt att träffa mamma och pappa (och storasyster Leni förstås) igen dagen därpå.
Nu satt de runt farmor och farfars nötta, men fina matsalsbord och åt middag.
Lilla Olivias gose-lamm var också med, han satt på bordet, intill flickans tallrik.
”Du får ta ner gosedjuret när vi äter, Lilla O.” sa mamma.
Lilla O såg indignerad ut.
”Meh! Lammson är också hungrig ju!”
”Tänk om han blir smutsig eller kladdig då?” försökte farmor.
Lilla O skakade på huvudet.
”Lammson äter försiktigt, så det så.”
Trots att han visste att han nu riskerade att utlösa ett smärre krig, satte pappa Johan ner Lammson på golvet.
Lammson verkade ta det bra. Gose-lammungen såg lika fridfull ut som vanligt.
Det gjorde inte Lilla O. Hennes ögon blixtrade av ”arghet”.
”Vad gör ru…?! Han ska sitta här hos mig!”
Johan satte ett finger över sina läppar, illustrerade att hon skulle vara tystare.
”Minns vad vi pratade om, Olivia? Sköna röster… Ingen gillar när du skriker så där.”
Farmor strök den arga tösen över håret.
”Olivia, du vet ju egentligen hur man ska prata, eller hur. Det berättade du ju för oss i skogen igår. Och du sa att djuren blir rädda om man pratar för högt.”
Men Lilla O var inte mottaglig för prat om lugna, sköna röster just nu. Istället gled hon ner från stolen och lade sig ner på golvet.
Leni kikade ner på sin lillasyster.
”Vad gör du, skrutten?”
”Jag ska inte prata med er.” sa Lilla O bestämt.
Pappa Johan föreslog att de skulle börja äta. Lilla O skulle snart lugna ner sig.
Trodde han ja.
Olivia Simonsson var inte den som gav sig i första taget. Hon tänkte minsann ligga kvar här på golvet.
Dom andra kan få äta sin gamla mat, jag vill inte ha.
"Lilla O, kolla här," sa Leni. "jag tror du tycker mycket om det som farmor ställde fram nyss."
En aning nyfiken blev hon allt, Lilla O. Men nej, hon skulle inte låt dem får som de ville!
Fast... vad var det farmor hade ställt fram? Glass?
Näää, inte redan. Glass var efterrätt ju.
"Näha," hörde hon Leni säga. "då för jag väl äta dom här babymorötterna själv då."
Babymorötter...?
Lilla O satte sig käpprak upp. Hon hörde hur magen kurrade efter mat och babymorötter var ju en av hennes "bästaste grönsaker".
Hon satte sig på sin stol och såg på morötterna.
"En kan jag väl ta då." sa hon trumpen.
Mamma lade upp ett par morötter på hennes tallrik och Lilla O slukade dem med fasligt god aptit.
"Var dom goda?" skrattade farmor.
Lilla O glömde åter bort sin ilska.
"Fantastiska morötter!" sa hon euforiskt och tog ett par till.
"Så klart att dom är," sa farmor. "du var ju med och plockade dom i trädgården igår."
"Dom är verkligen jättegoda." sa Leni.
"Fantastiska!" rättade Lilla O, med munnen full av morot.
Johan rufsade om i sin yngsta dotters hår.
"Du kanske vill ha morötter istället för efterrätt?" retades han.
Lilla O fnissade.
"Nääää...! Tokiga pappa...!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar