*
16 Juni
"Åh…! Jordgubbar till frukost!" utbrast Colette förtjust.
Flickans ögon lyste som om hon fått en jättefin present.
Pappa Krister log mot sin minsta telning.
"Ja, du älskar ju jordgubbar. Nyttigt är det också, dom kanske håller din järnbrist borta."
Han lät en aning orolig på rösten när han sa det där sista. Lilla Colette hade länge haft en del problem med mat, på grund av de fruktansvärda förhållanden hon levt under i sitt och Tonys gamla fosterhem, och hon var fortfarande liten för sin ålder.
Tonys förhållande till mat hade inte heller varit helt okomplicerat, men inte så allvarligt som lillasysterns.
Colette nickade. Hon log när hon tog för sig av de röda läckerheterna och hon klickade dessutom upp två skedar med vaniljkvarg på sin tallrik. Perfekt och lätt sommarfrukost.
"Det här är ju faktiskt bästa järnmedicinen." sa hon och bet njutningsfullt i en jordgubbe. "Och sååå gott som frukost."
Hon tyckte så mycket om den här sortens "medicin". Vanliga mediciner brukar ju sällan smaka gott, men det gjorde jordgubbar. Och det var skönt att slippa järntabletterna som hon mått så konstigt av.
"Du sparar väl några jordgubbar åt mig?" skojade Tony som höll på att bre en smörgås.
"Mmmm… kanske det." skrattade Colette.
Hon sköt över skålen med de röda bären till sin storebror.
Sedan såg hon lite fundersamt på sin tallrik.
"Tänk... innan vi kom hit hade jag aldrig ätit jordgubbar," mindes hon. "och då var jag ändå sex år…"
Tonys ögon blev blanka och han svalde en klump i halsen.
Det var svårt att tänka på åren hos fosterfamiljen, den mörka tiden innan de som utav ett under blev räddade från Helvetet på Jorden och sedermera adopterade av Helena och Krister.
Även mamma Helena och pappa Krister fick nu tårar i ögonen när Colette pratade om Den Mörka Tiden.
Hon ville sällan prata om det och när hon gjort det så obekymrat kändes det lite extra i hjärtat.
"Men nu får jag så mycket jordgubbar jag vill." sa lilla Colette glatt och mumsade i sig sin goda sommarfrukost.
"Ja," flinade Tony. "snart växer det väl ut jordgubbar ur öronen på dig, syrran."
Skrattet som kvillrade ur Colette lät som en frisk vårbäck.
16 Juni
"Åh…! Jordgubbar till frukost!" utbrast Colette förtjust.
Flickans ögon lyste som om hon fått en jättefin present.
Pappa Krister log mot sin minsta telning.
"Ja, du älskar ju jordgubbar. Nyttigt är det också, dom kanske håller din järnbrist borta."
Han lät en aning orolig på rösten när han sa det där sista. Lilla Colette hade länge haft en del problem med mat, på grund av de fruktansvärda förhållanden hon levt under i sitt och Tonys gamla fosterhem, och hon var fortfarande liten för sin ålder.
Tonys förhållande till mat hade inte heller varit helt okomplicerat, men inte så allvarligt som lillasysterns.
Colette nickade. Hon log när hon tog för sig av de röda läckerheterna och hon klickade dessutom upp två skedar med vaniljkvarg på sin tallrik. Perfekt och lätt sommarfrukost.
"Det här är ju faktiskt bästa järnmedicinen." sa hon och bet njutningsfullt i en jordgubbe. "Och sååå gott som frukost."
Hon tyckte så mycket om den här sortens "medicin". Vanliga mediciner brukar ju sällan smaka gott, men det gjorde jordgubbar. Och det var skönt att slippa järntabletterna som hon mått så konstigt av.
"Du sparar väl några jordgubbar åt mig?" skojade Tony som höll på att bre en smörgås.
"Mmmm… kanske det." skrattade Colette.
Hon sköt över skålen med de röda bären till sin storebror.
Sedan såg hon lite fundersamt på sin tallrik.
"Tänk... innan vi kom hit hade jag aldrig ätit jordgubbar," mindes hon. "och då var jag ändå sex år…"
Tonys ögon blev blanka och han svalde en klump i halsen.
Det var svårt att tänka på åren hos fosterfamiljen, den mörka tiden innan de som utav ett under blev räddade från Helvetet på Jorden och sedermera adopterade av Helena och Krister.
Även mamma Helena och pappa Krister fick nu tårar i ögonen när Colette pratade om Den Mörka Tiden.
Hon ville sällan prata om det och när hon gjort det så obekymrat kändes det lite extra i hjärtat.
"Men nu får jag så mycket jordgubbar jag vill." sa lilla Colette glatt och mumsade i sig sin goda sommarfrukost.
"Ja," flinade Tony. "snart växer det väl ut jordgubbar ur öronen på dig, syrran."
Skrattet som kvillrade ur Colette lät som en frisk vårbäck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar